Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Antichrist

Publicerad av admin 25 jan 2011: 21:13

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Gästrecension: Dagens kulturredaktör Inger Alestig

Titel: Antichrist
Utgivningsår: 2009
Regissör: Lars von Trier:
Skådespelare: Willem Defoe, Charlotte Gainsbourg
Distributionsbolag: Nordisk film

Inger Alestig (2009)
Redan innan pressvisningen på Filminstitutet går ryktet: människor har svimmat under visningen av Antichrist vid festivalen i Cannes. I ett massmedialt präglat kulturklimat höjer sådana saker alltid temperaturen runt en film. Är filmen verkligen så otäck? Och är den bra? Eller bara spekulativ?

Lars von Trier blev utan guldpalm denna gång i Cannes. Bakom sig har dock denne danske filmare en lång rad succeer, från dogmafilmen Breaking the waves och framåt. Jag har sett de flesta av hans filmer, och kan konstatera att han verkar ha ett absolut gehör för vilka frågor som rör sig i tiden. Hans filmer väcker uppmärksamhet, de retar, de hyllas eller förkastas. Men de berör. Så är det även denna gång.

I Antichrist möter vi ett par, som i de inledande scenerna förlorar sin lille son i en olycka. Eller är det en olycka? Det ser i alla fall ut så. Sonen trillar ner från ett fönster – under tiden har föräldrarna sex. Mamman bryter samman, läggs in på sjukhus, drogas ner. Mannen – till yrket terapeut – övertalar henne att sluta medicinera. Han tar på sig uppgiften att föra sin fru tillbaka till livet medelst terapeutiska övningar. Det gäller i första hand att få henne att utmana sina rädslor. Hon är allra mest rädd för skogen, säger hon. Där finns rädslans knutpunkt, i den lilla stuga där hon och sonen tillbringade sin sista sommar tillsammans. Mannen och kvinnan beger tillsammans ut i ödemarken. Redan här anar vi oråd, vilket visar sig synnerligen befogat.

I intervjuer har von Trier sagt att han hade tänkt göra en skräckfilm, och den intentionen märks i upplägget. Men som i de flesta av Triers filmer finns det en djupare mening i nästan varje replik, i varje scen. Skogen böljar i skymningen på klassiskt skräckfilmsvis, men ändå är det en annan vinkel, ett annat öga som ser. Det är som att skogen blir böjd, sned – vilket genast ger tankar på det onda som i biblisk bemärkelse är ”det sneda, det böjda”.
Den välvillige och naive terapeuten försöker förklara att skogen inte är ond, den är bara skog, men då svarar kvinnan: ”Hör du inte skriken. Skriken från allt som ska dö”. När mannen fortfarande inte lyssnar, inte tar in, tappar hon tålamodet och skriker: ”You´re so ignorant!” ( du är så okunnig!) Och det är här som filmen börjar bli intressant. Natursvärmare får se hur den lilla gulliga stugan i den fina skogen snart nog inte ger associationer till picknick och solnedgång, utan till död, till våld, till tortyr, till det som von Trier i en scen sammanfattar i ”kaos”.

Antichrist innehåller alltså en god del kritik mot en vetenskapstroende och blind ateism. Lars von Trier är själv katolik, och det vimlar av bibliska referenser i filmen, som han också har dedicerat till den ryske filmskaparen Tarkovsky (även han kristen). Men mest av allt ger sig von Trier på övertron på psykologi och terapi som bot mot allt ont. För mot det yttersta onda hjälper ingen terapi i världen, vilket mannen i filmen ska bli varse. Ingredienserna i hans alltmer uppskruvade skogshelvete är starka saker: våld, lemlästande, och en närmast besatt sexualitet. Det är mycket sex och det är rå sex, här finns bara en enda vacker kärleksscen, den som inleder filmen med ackompanjemang av cembalo och en sopran. Inledningsscenen är alltså oskuldens tid, innan det onda bryter in. Det som därefter sker i kärlekslivet kan mycket väl liknas vid vår tids besatthet av sexualiteten, ett utlevande som till sist blir en drog, ett missbruk.

”Skogen”, som alltså till en början får stå längst upp på listan över det som kvinnan är rädd för, byts efter några dagar ut mot ordet ”Jag”. Det onda förflyttas från naturen och in i människan själv. Man har faktiskt inte en aning om hur den här nagelbitarhistorien, detta ödesdrama mellan ont och gott, ska sluta. Och det är väl just en av storheterna med von Triers filmer, som gör att det är en avgrund mellan en film som Antichrist och en sedvanlig hollywoodproduktion.

Behövs då allt detta våld, alla dessa otäcka scener, för att säga det som von Trier här vill ha sagt? Tveksamt. Jag tror att von Trier skulle ha vunnit en del på att hålla sig kvar i inledningens psykologiska drama. För i andra delen tenderar filmen också att bli övertydlig. Rent konstnärligt är den inte det bästa von Trier har gjort, det finns en del scener som borde tagits bort eller arbetats om. Skådespelarnas prestationer i detta starka drama är däremot överlag mycket bra, särskilt måste man nämna Charlotte Gainsbourg som går från nerdrogad och förvirrad till furie utan att vi tvivlar en sekund på äktheten.

Sammantaget är det alltså en oerhört stark film med ett budskap man som kristen inte har svårt att sympatisera med, och som kanske kan sammanfattas i att ondska finns, och att det är förenat med fara att närma sig den. Särskilt för den som är ”ignorant” – och det är det många som är idag.

Jag skulle också tro att en hel del av debâclet i Cannes inte bara handlade om att filmen var otäck. Utan om att von Triers budskap denna gång helt enkelt är svårsmält för sekulariserade människor. Hur talar man om ondska i en sekulärt samhälle? Även vid pressvisningen fnissade människor till ibland, ungefär som barn gör i skolan när man talar om sex – ondska är känsliga saker att tala om i vårt samhälle. Ett sätt att hålla just frågan om ondska ifrån sig är att skratta bort den. Ett annat är att skjuta på fel saker: som när feminister även denna gång anklagar von Trier för att ha en snedvriden kvinnosyn(det gjorde de även när det gällde Breaking the waves, men av andra orsaker). Jag tror personligen inte att von Triers huvudsakliga fokus ligger på genusplan, varken här eller tidigare, utan på ett religiöst-filosofiskt plan (ibland på ett samhälleligt-politiskt, som i Idioterna).

Visst finns det andra filmskapare som har tagit upp ”ren ondska” till debatt, till exempel bröderna Coen i No country for old men, en film som blev hyllad. Men när von Trier också nu skjuter på vår tids store hjälte, psykologen, blir det tydligen mer kontroversiellt. Kritiker i Cannes menade både att filmen var för otäck, och att den var gjord av en person som själv mådde för dåligt för att göra en film. von Trier har – självklart – försvarat sin film. Personligen tror jag, att det som vi ser här är en inledning på en kulturdebatt, där ett sekel av psykologiserande verklighetsbeskrivning ifrågasätts på allvar. Vi får se.

Till sist: den som är känslig för starka scener ska inte se den här filmen. Men den som tror sig tåla en del och som är intresserad av de frågor som står i centrum denna gång för von Trier, ska absolut se ”Antichrist”. Men inte en dag när man är deppig eller i obalans – om man då inte har sin själavårdare i stolen bredvid…

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: