Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Annabelle

Publicerad av Rysarnytt 31 okt 2014: 18:02

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Annabelle hockeymaskhockeymaskhockeymask
Utgivningsår: 2014
Regissör: John R. Leonetti
Manus: Gary Dauberman
Medverkande: Annabelle Wallis, Ward Horton, Tony Amendola m fl

annabelle spin off

Filmen är en sorts prequel till James Wans The Conjuring; här har filmens protagonist och titelkaraktär, dockan Annabelle, fått en helt egen film med John R. Leonetti som regissör (han var fotograf på The Conjuring). Vi befinner oss fortfarande på ett ganska nedtonat 1970-tal (en del av skräckupplevelsen i The Conjuring utgjordes av Lorraine Warrens rynkade blusar)och lär känna det unga paret Mia och John. Han är snäll läkare och hon väntar deras första barn, de bor i en Stepford-liknande förort och hon samlar på gamla dockor. Alltså, en excellent grund för en skräckfilm. I present av John får Mia en stor, väldigt obehaglig docka, och snart invaderas deras behagliga liv av diverse otyg; allt från Charles Manson-liknande sektmedlemmar till Hin håle själv i sin allra pälsigaste apparation.

Graviditet och bandet mellan mor och baby är ofta behandlat i film och skräckfilm och kanske är det för att trots att det är något de flesta möter och lever med i vardagen, ändå på något sätt fortfarande ses som något lite mystiskt, något vilt och otämjt. Att ha en främmande varelse inuti sin mage som livnär sig på en. Beroende på vilken art den gästande varelsen tillhör är inställningen till scenariot hos de flesta spikat och klart; är det chestburster är det bästa alternativet att slänga sig ner i ett hav av lava. Är det en baby däremot så skall det enligt olika utsagor vara den bästa tiden i en kvinnas liv. Hur man än ser på saken är det en svindlande tanke, och en outsinlig källa att ösa ur för manusförfattare inom alla genrer. Det förekommer inget Rosemary’s Baby-scenario i Annabelle, babyn här har helt normala ögon och är till och med lite sötare än genomsnittsungen, men graviditet och moderskärlek är navet som driver handlingen framåt.

Jag måste erkänna att när jag förra sommaren såg James Wans The Conjuring på bio så satt jag mest och stirrade ner i golvet. Jag a.k.a världens räddhågsenaste skräckfilmsrecensent blev så skrämd av spökdetektiverna Warrens förehavanden att jag endast vågade se det mesta av filmen i ögonvrån. Det är ett gott betyg åt en skräckfilm, men trots att Annabelle surfar på genomslagskraften hos The Conjuring uppnår den aldrig samma höjder av ren skräck. Visst förekommer det obehagligheter, men det är lite för mycket klippt och klistrat ur Horrormoviemaking for Dummies och den lyfter aldrig över att bli mer än en perfekt date-rulle för Halloween. Med det sagt är dock Annabelle ett väldigt fint hantverk med fin scenografi och hyfsade skådespelarprestationer. Men samtidigt gnager känslan i en av att om man ställer en docka som ser så genuint ondskefull ut som Annabelle i sin babys sovrum, vilket i skräckfilmssammanhang är lika smart som att nakenbada i månskenet eller vara oskuld på ett övergivet scoutläger, då förtjänar man faktiskt lite att demoner jävlas med en.

– Rosie Gibson

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: