0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Titel: A Girl Walks Home Alone at Night
Utgivningsår: 2015
Regissör: Ana Lily Amirpour
Manus: Ana Lily Amirpour
Medverkande: Sheila Vand, Arash Marandi, Marshall Manesh m fl
Distribution: NonStop Entertainment
För den som kräver rå skräck och hårda muskulösa tag är knappast A Girl Walk Home Alone at Night något att kasta sig över. Det enda som fick mig att rysa var det briljant vackra filmfotot. Och jag kan nöja mig rätt bra med det. Så länge jag ryser så. Filmen har beskrivits som en feministisk vampyrvästern från Iran. Nu är den inte filmad i Iran, utan i USA och skådespelarna är amerikaner med iranska rötter. Men det spelar ingen större roll. Skulle faktiskt också kunna vara någon degenererad bibelbältshåla i södra USA egentligen såväl som reaktionära mullalandet Iran.
Filmen utspelar sig hursomhelst i en fiktiv spökhåla i Iran med det talande namnet Bad City. Där följer vi en rad mänskliga öden, däribland en ensam kille vid namn Arash som tvingas ta hand om sin heroinberoende farsa. Hela businessen i staden hålls igång av olja, knark och pervers religion, som mässas på i teveapparaterna i värsta Jim Jones-stil. Det är en enda stor miserabel knarkarkvart där knarkarkungar styr gatorna, barn är övergivna och kvinnor drar runt och prostituerar sig. Att det råder patriarkalt förtryck kanske inte behöver sägas. Allt liv rinner bokstavligen bort och de döda kastas på högar i en gammal uttorkad flod som ringlar runt staden. Inte mycket hopp för mänskligheten som ni hör.
Men som i den berömda Stagneliusdikten så är natten dagens mor, kaos granne med Gud. Frälsningen kommer i form av en liten mystisk vampyrtjej som stryker runt om nätterna som en mystisk religiös gestalt i svart chadordräkt på jakt efter blod. Hon är som Fantomen, hård mot de hårda men lämnar de olyckliga och ensamma i fred. Förutom Arash som hon fattar tycke för när deras vägar korsas. När hon en bit in i filmen kommer över en skateboard blir det ännu mer bisarrt och roande.
Temat där två sorgsna själar möter varandra i en hård värld känner vi igen från John Landis Oskyldigt blod. Men annars påminner den i stilen mer om Jim Jarmusch gamla svartvita alster och Sergio Leones västernrullar. Ett suggestivt poetiskt bildspråk rik på symboliska referenser där dialogen inte direkt går för högtryck. Berättelsen flyter mer fram långsamt och lågmält som en mäktig flod och med massor av skön stämningsmusik att bada i.
Det är som ni redan förstått en mycket deprimerande skildring av det mesta som har med mänskligt liv att göra. Könsroller eller klasskillnader är på medeltidsnivå men ligger där mer som en mörk undertext i filmen. Runt staden står oljepumparna och arbetar dygnet runt och blir som en metafor för stadens blodomlopp. Till och med ballongerna är svarta. Det stinker bokstavligen död, förruttnelse och undergångsstämning. Men så förbannat poetiskt vackert och förföriskt berättat. Om än i en smula långsamt tempo.
– Stefan Särnefält
[youtube_sc url=”https://www.youtube.com/watch?v=_YGmTdo3vuY”]
Här hela Stagnelius dikt Vän! I förödelsens stund, hade faktiskt kunnat räcka med den som recension:
Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
Och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg, vem räddar dig då?- Vem är den vänliga ängel,
Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
Bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
Altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? —
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
Kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!”
Och i vars levande kraft världarna röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.
