Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

R.I.P. Christopher Lee (1922-2015)

Publicerad av Rysarnytt 11 Jun 2015

Det är med stor sorg vi har tagit del av nyheten om att en av de allra största filmskådespelarna, en mästare och legend har gått ur tiden. Sir Christopher Lee gick bort på söndagen på ett sjukhus i London 93 år gammal.

christopher lee photo

Christopher Lee dog efter att ha drabbats av andningssvårigheter och hjärtsvikt, uppger flera medier. Och det känns som filmlivet inte längre kommer att vara detsamma. Att säga att Lee var en av de absolut största filmskådespelarna är knappast något överdrivet påstående. Varken rent fysiskt (mätte 1,96 i strumplästen) eller skådespelarmässigt. En man med en omåttligt imponerande karriär som spänner från sent 40-tal fram till våra dagar. Han spelade med i över 250 filmer och tv-serier och fick även under ålderns höst tid över att till låna ut sin röst till en rad dator- och tv-spel.

Men ingen lever för evigt. Förutom Dracula. Den roll han oftast förknippades med och som väl lugnt får sägas vara den mest berömda är rollen som den blodtörstiga greven från Transylvanien som han gestaltade för första gången i Hammers I Draculas klor 1958. En karaktär han spelade hela nio gånger till genom åren om jag räknat rätt (men det gör jag sällan). Han hade redan hunnit bli varm i kläderna genom att gestalta Frankensteins missförstådda monster året innan, också den en Hammer-produktion. Mest trogen Bram Stokers roman rent utseendemässigt var han annars i Jess Francos Count Dracula (1970) då han hade en präktig mustasch (inte som bilden nedan, det är bara blod).

Dracula_cristopher_lee

Med sin intensiva och diaboliska blick och djupa basröst var han som klippt och skuren för skräck och skurkroller. Något alla skräckälskare som gillar att sitta uppe ensamma om nätterna och gnugga sina händer med ett förvridet leende säkert håller med om. Förutom den galne ryske munken Rasputin finns givetvis även en klassisk bondskurk i kappsäcken i form av storskurken Scaramanga i Roger Moore-filmen Mannen med den gyllene pistolen (1974). Han medverkade i mängder av filmer som idag räknas som riktiga kultklassiker inom skräcken, som City of the Dead (1960), The Devils Rides Out (1968), The House that Dripped Blood (1971), Horror Express (1972) och The Wicker Man (1973) för att nämna några. Och det går väl säkert att nämna några hundra till utan större problem. Inte sällan tillsammans med sina gamla skräckfilmsvänner Vincent Price och Peter Cushing.

Men hans person var lika välskuren för att spela professor, militär, magiker, satanist, präst eller något adligt högdjur eller som mästerdetektiven Sherlock Holmes som han gjorde 1962 i Ett fall för Sherlock Holmes. Jag vet inte om man kan tala om någon röd tråd i Lees filmkarriär, men den smått absurda och fantastiska blandningen av högt och lågt som gjorde att han kunde hoppa lika obesvärat mellan Shakespeares dramer som till karateskägget Chuck Norris actionraffel (An Eye for an Eye från 1981, ett gammalt härligt videominne f.ö.) skulle åtminstone kunna vara en tråd.

Men han hade också starka kopplingar till Norden och Sverige. Under kriget var han officer i Royal Air Force och när finska vinterkriget bröt ut 1939 åkte han över till Finland och deltog som frivillig. Senare på 50-talet bodde han under en period i Stockholm och talade på gamla dagar fortfarande lite stapplande svenska (han talade dock flera andra språk flytande). Kanske inte så märkligt då han dessutom var gift med en danska. Men under åren hann han spela mot en del fina svenskor också, som Marie Liljedahl (Eugenie) och Britt Ekland (Mannen med den gyllene pistolen, The Wicker Man) och tanken var att han skulle spela mot Lena Ohlin i The 11th nu i sommar. Han gjorde rollen som riddar Kato i Astrid Lindgren-sagan Min min Mio 1987 och ett par år innan hade han varit tillbaka i Sverige för att spela in Arne Mattssons seriemördarfilm Mask of Murder. De gjorde sedan ytterligare en film till tillsammans, The Girl (1987).

På senare år blev han mest känd för rollerna i Sagan om Ringen och Star Wars och han fick hela tiden nya fans. En liten udda utflykt var när han började jobba med det italienska symfoni-metalbandet Rhapsody of Fire och sjöng ut på tre av deras album. Smått fantastisk för en 90-åring får man väl säga (finns på Spotify för den som är intresserad). 2009 blev han adlad av drottningen för sitt livsverk men att slå sig till ro på något slott uppe i några dimhöljda berg omgiven av vargylande var helt enkelt inte hans melodi, utan han valde istället att jobba hårt som en varg in i det sista. I fjol kunde vi se honom igen som Saruman i den sista Hobbit-filmen Femhäraslaget. Hans sista film blev Angels in Nothing Hill (som ännu inte haft premiär). Jag är övertygad om att han även blir adlad på andra sidan. No doubt. Hatten av och ett stort tack för alla filmer, Sir Christopher Lee!

Kommentarer

  1. 11 Jun 2015: 20:49
    Mago

    Vilken fantastisk skådespelare! En av de sista dinosaurierna, som kanske Bergman hade uttryckt det (han talade så om sig själv). Otroligt häftigt att få vara aktiv och efterfrågad så länge i livet. Han dog säkert med ett leende och kanske en droppe blod i mungipan. Tack för bra text!

  2. 11 Jun 2015: 21:17
    Rysarnytt

    Verkligen en gigant! Ja en droppe blod i mungipan måste han ha haft när han drog sina sista andetag. Bra slutkläm där 😉

Lämna en kommentar: