I år är det 40 år sedan en av filmhistoriens största drängtolkare Knud Jörgensen klampade in på filmdukarna. Rysarnytt har nytt häpnadsväckande material om hans nakenutsvävningar på 70-talet. Varning för MYCKET STARKA BILDER!
Uppdatering: Gåtan film vs tidning löst [140729]
Ni känner igen den klassiska bilden här ovan. Paradrollen i Fäbodjäntan som skrivit in sig i historieböcker och bordskalendrar på kontoren. En vanlig dag på jobbet som ni ser. Och bara någon minut senare får han göka i övermått som belöning på en perfekt inledd arbetsdag. Dröj gärna kvar en stund och vila ögonen på Jörgensen. Scenen är sent 70-tal och fjärran från dagens stress- och prestationssamhälle. Peace & Love-vindar blåser som en mild bris över hans välkuperade drängskägg. Sinnet är uppfyllt av fågelkvitter och fårbräkande. Lite kärleksvittring och flashbacks från gamla top of the line-knull. Lite tankar kring vad som väntar på frukostbordet. Han är knappast i behov någon floskelskvättande motivationscoach som ska hjälpa honom att förverkliga sig själv för fantasisummor. Han är redan maximalt självförverkligad i sin tjuren Ferdinand-tillvaro (blir dom för påstridiga slungar han ninjastjärnor på motivationskonsulterna). Ingen beskäftig arbetslinjeförespråkare avlönad av LRF som stångar honom i ryggen med högaffel. Ingen mellanchef som läxar upp honom och trycker blyertspennor i nackskinnet så dom går av. Ingen rättänkande partifunktionär som talar om vad han ska tycka eller tänka. Sånt skiter han fullständigt i. Han bara är. Som grässtråna och prästkragarna på marken där på bilden (Matt 6:25). Blir mer prästkragar snart.
Nog om detta nu…
Vi trodde vi hade tömt ut Jörgensens nakenaktiviteter på film i den utförliga och exklusiva analysen om hans insatser i svensk film som gjordes härom året. En analys som blivit uppmärksammad i såväl Nature som National Geographics för sin ”skildring av en unik nationalkaraktär som på ett subtilt sätt gestaltat samspelet mellan människa och natur under en viktig epok i mänsklighetens utveckling”. Men det är långt ifrån allt, bro. Sveriges störste gökardräng hade betydligt mer i knulltunnan än vi kunde föreställa oss i vår vildaste fantasi. Om det är Jörgensen själv som lagt dimridåer och skjutit med revolvrar som i en västernfilm så att det uppstått en extremt stark krutrök eller om det beror på den statliga censuren, kunskapsluckor eller allmän lättja låter jag vara osagt. Nyligen snubblade jag över lite bilder som kastar nytt ljus över fenomenet Jörgensen och hans närmast vanvettiga gökande under denna centrala epok i vår historia. Hade hans knullande omsatts i vetenskapliga termer hade han haft professorstiteln i sin hand på bara ett par veckor.
Jörgensen + Magle = Sant
Att Jörgensen har haft ett gott öga till den danska sexsirenen Anne Magle är ingen nyhet för den som ägnat större delen av sin lediga tid på att rota i porr och svensk synd. I såväl svenska knullklassikerna Ta mej i dalen och Hon älskade en sommar som danska gladporrspektaklet I lejonets tecken visar dom mycket starka känslor för varandra. Dom leker och stojar som värsta Trazan & Banarne. Men det är inte bara där dom visar upp sina kärlekskonster. Vi har kommit över lite nya bilder med Magle och Jörgensen i mycket avancerade erotiska positioner. Lite oklart om det rör sig om regelrätta filmproduktioner eller om det bara handlar om vanliga pornografiska framställningar i den mängd obskyra magasin som florerade under 70-talet. Finns argument både för och emot.
Argument för: Avancerad rekvisita och scenografi samt stark filmkänsla i bildspråket
Argument mot: Har inte hittat några uppgifter om filmernas existens
Vi låter det hänga i luften så länge. I Fäbodjäntan spelade Jörgensen en enkel man av folket mot en kyrkans man under inflytande av en magisk gammal vikingalur som ställde till en jävla kalabalik i byn i Dalarna. På de här bilderna så har han utan att blinka gjort en kovändning och dragit på sig prästkragen där han låter köttet blomma ut som en hel blomsteräng. Visar också på hans bredd som skådespelare och tolkare av risktagande erotomaner på film. Lite osäker på om det skulle kunna röra sig om en film eller om det bara är en spontan fotosession arrangerad av en cigarrökande gubbe med en obehandlad klamydia och gott om pengar i fickorna. Men som redan nämnts ovan så ger rekvisita och scenografi stöd åt uppfattningen att de skulle kunna röra sig om en spelfilm. Men jag låter det vara osagt. Skägget är borta men märkligt nog inte pondusen och självförtroendet (något som ofta hängde ihop under hans filmkarriär). Jörgensen låter sig inte skrämmas av vare sig gravstenar, vaginor eller kyrkliga ämbetsmannakrav. I stället går han all in i älskarrollen.
Jörgensen var aldrig de stora gesternas man, men hämmad i kärlekskonsten kan man inte anklaga honom för. Lekfullhet och uppriktighet (ett skäl till att dimrådstesen inte stämmer) var alltid hans adelsmärke. Möjligtvis naiv och lättövertalad men inte konstlad och förställd. Vi tar och kör en bild till från samma bildsvit. En bild som flödar över av romantik och lusta. Som ni ser en riktigt härlig och sensuell sommarbild. Så härlig och juicy att man nästan misstänker att Joe ”Fäbodjäntan” Sarno ligger någonstans där bakom i buskagen och trycker, eller åtminstone någon av hans producenter. Jämför gärna med sommarängsscenerna i Lifterskan där Harry Reems och Marie Forså springer nyförälskat och plockar blommor åt varandra. Sarno var dessutom svag för romance och weirda utflykter med religiösa kultinslag. En sann tänkare och grubblare om du frågar mig.
Musikern Jörgensen
Kunde inte hålla mig från att bjussa på den här också. Kolla in musikern Jörgensen! Spelar på Magle som hon vore ett klassiskt instrument. En Stradivarius eller åtminstone nåt som motsvarar en Stradivarius. Cello? Kontrabas? Bastuba? Flying V-gitarr? En bild vi inte behöver snacka sönder så vi njuter bara av poesin och tonerna här.
Jörgensen och Magle i Europa
I nästa bildsvit så dyker paret upp i en nederländsk tidning som ett nyexaminerat liveshowpar som kommer upp på scenen i en sån där hissanordning som brukar riggas under golvet i påkostade teaterföreställningar. Kanske inte var en klockren jämförelse men den får duga. Har ni några invändningar kan ni skicka dom till Dramatens pressavdelning. Här har paret döpts till Connie och Stefan (men det är inte Stefan Särnefält på Rysarnytt reds. anm.). Som ni ser är han helt slätrakad och ger ett något disträ och lojt intryck. Han kunde göra det ibland. Kan också vara fråga om en synvilla eller att han har druckit för många öl till frukost eller att han hellre hade sett fram emot att läsa nya numret av Fantomen och dricka en flaska sodastream-läsk ur sugrör i lugn och ro. Misstänker att det skulle kunna vara taget runt 1974-75 men säker kan man aldrig vara med Jörgensen. Jörgensen var en Zelig-figur som kunde byta skepnad och smälta in i miljöer där man minst anade det. Både i färg och svartvitt som ni ser. Tycker han har en rätt skön posé i den färgade bilden nedan. Bekymrar sig inte nämnvärt över Magles raffset. Han krävde visserligen (i linje med sina naturideal) helnaket i alla sina kontrakt men var ibland tvungen att kompromissa. Notera den fräsiga Prins Valiant-frillan. Hade en liknande själv som barn. Kolla byline.
En sak som talar för att det skulle kunna vara ett senare datum är att han verkar ha exakt samma byxor på sig som han hade i Ann-Marie Berglunds film Veck-ända i Stockholm 1976. Jämför själva. Byxor kan iofs hänga med några år så det är inte värt att göra för stor affär av benbeklädnader. Man kan få mycket skit för sånt. Det som talar emot är skägget, men skägg kommer och går som bekant. Berglund blev sedermera erkänd poet utgiven på Bonniers och hyllad på tidningarnas kultursidor. Härligt grepp har hon i alla fall om Jörgensens skinkor. Poesi utan ord. Beröring utan teatermasker. Kärlek utan hämningslösa sexuella utsvävningar.
Jörgensen var en man av sin tid. En man som levde i nuet. Hade ingen utstuderad strategi för jobb och karriär eller visade något allvarligare intresse för det politik och samhällsliv. Politiken lämnade han åt politikerna. Men även om han inte gjorde några politiska ställningstaganden så ligger det ändå ett visst samhällsengagemang begravet i hans ordlösa gökande. En slags vag politisk medvetenhet om sexuell frigörelse som ett sätt att revoltera mot gamla seder och bruk och ett kraftfullt slag för progressiva ideal och umgängen. Att han och Magle dyker upp tillsammans i så många sammanhang gör också att man misstänker att de var ett par även privat. Men några källor som stödjer den teorin har jag inte. Vi får lämna det fritt åt fantasin och torrt konstatera att de åtminstone såg ut att trivas i varandras sällskap. Vi tar och avslutar med några fina sommarbilder vid vattnet på den lilla sjöjungfrun Magle. Fast visst sitter hon felvänd?
– Stefan Särnefält