SONISPHERE FESTIVAL – singing in the rain… en slags rock’n roll-krönika
Stefan Särnefält [100809]
Sonisphere Festival 2010. Ja det var väl inte riktigt vad man hade väntat sig. Att NP Möller skulle stå och tokpissa från skyn en hel dag när man ska lyssna på hårdrock (om ni har sett Äppelkriget så minns ni säkert NP Möller alias Nils Alroth i rollen som skrattande jätte som släcker bränder från ovan på ett retfullt sätt). Men sånt e livet. Det började dock förbannat bra: Förfest på förmiddagen med weissbier, rysk vodka och Youtube-klipp hemma hos mig med gamla 70- och 80-talshårdrockband tillsammans med John ”Fast as a Shark” Miller, medförfattare till Mikael Åkerfeldt-intervjun. Vi hann beta av Black Sabbath, Jethro Tull, Nazareth, Deep Purple, Led Zeppelin, Alice Cooper, Captain Beyond, Black Widow (scary blokes), Mercyful Fate, Judas Priest, Accept, ja till och med de gamla symfonirockarna Yes tryckte vi in. Dessutom fick jag en förfestpresent av John: Christina Lindbergs svampskola på VHS. Stort tack! Vi enades om att Accept hade varit ett roligare slutband än Iron Maiden. Klart mer tyngd och drag i dom. Lite för mycket galloppmusik över Maiden även om dom har ett starkt frontfält i Murray/Smith med sina löpande gitarrdueller (tredjegitarristen Jannick Geers och hans piruettkonster passar bättre på Cirkus Scott). Men Wolf Hoffman och Jörg Fischer är inte att leka med heller. Men jag var ändå rätt sugen på Maiden eftersom jag inte sett dom sen -84 då man hade ett järnkrucifix hängande över sina fjuniga brösthår. \m/ <— hårdrockstecknet. Ett fett gitarrsolo, tack. Inte Run to the Hills för sjutton. Nä, Aces High eller nåt i den stilen ska det va. Ni får gärna gunga och le som Dave Murray. Hur som helst, vi diggade så intensivt att vi sköt på tiden när vi skulle stråla samman med dom andra. Förfesterna brukar ju oftast vara bättre än själva festen. Den här gången var det inte helt fel tippat fast vi var bergsäkra på motsatsen.
Vi kom dock lagom till Slayer skulle gå på och ställde oss i en av de galet långa ölköerna. Det småregnade redan när vi var på väg och att det bara serverades folköl i vår kö gjorde inte det hela roligare. Snarare blev vi pissed off. Några fickpluntor hade vi inte heller. Slayer gjorde dock riktigt bra ifrån sig. Förbaskat bra tryck på dom även om jag tycker att låtmaterialet kunde vara mer varierat. Klaga för fan inte nu. Men det blir lite av samma vara hela vägen. Sångaren och basisten Tom Araya verkar va en skön snubbe. Alltid ett leende på läpparna medan han släpper loss helvetesavgrundsvrålen.
Regnet ville dock inte sluta. Det kändes som ett heaven and hell-läge utan min personliga Sonispherefavorit Heaven and Hell (gamla Black Sabbath utan Ozzy och trummisen Bill Ward) som ställde in av naturliga orsaker. R.I.P. Ronnie James Dio. Och sedan ökade trycket ännu mer när vi skulle gå över till andra scenen och se Iggy Pop med sitt klassiska The Stooges. Fältet började redan förvandlas till leråker och det verkade som mobiltäckningen låg nedgrävd under ett djupt lager av sommarlera. Det kunde också va himlen som var fylld av demoner som blockerade eterkommunikationen över festivalområdet. Inte helt otroligt eftersom området ligger bakom universitet. Två världar som aldrig möts och som tar hand om allt som Tranströmer skulle beskrivit det. Att vi skulle träffa på dom andra i folkmassan började kännas lika avlägset som att hitta en torr festivalbesökare eller en drucken IOGT-styrelse i ett debattprogram med en masturberande Siwert Öholm. Eller att Church of Satans grundare Anton Lavey skulle ha ångrat allt sitt djävulskap på dödsbädden. Men det verkar vara precis vad karln gjorde. Men om vi slutar gnälla för ett ögonblick som vi svenskar annars gillar att göra. Finnarna hade det så jävligt mycket värre på sin festival dagen efter. Men å andra sidan har dom sisun och saunan. En koskenskål för finnarna!
Shit, det var värsta folkhavet även på andra sidan vid den lilla scen och det kändes som det var minst 100 000 pers där. Maidens frontman Bruce Dickinson nämnde siffran 55 000 men runt 50 000 var det helt bergsäkert. Iggy hoppade runt i bar överkropp som vanligt och var i jäkligt fin form. Bjöd upp folk att dansa på scen och vrålade som bara han kan. Search and Destroy kom på beställning. Det är baskemej otroligt hur karln orkar. Jag hade satt på mig en t-shirt men han skiter i sånt och bara kör på. En solhälsningskick i samhällets utseendefixerade skrev, som Krille skulle utryckt det.
Sen var det dags för skräckkungen Alice Cooper på stora scen. Fy fan vilken skön kille han är! Måste klappa händerna stenhårt nu: KLAPP, KLAPP, KLAPP, KLAPP, KLAPP, KLAPP, KLAPP! Klassiker som Go to Hell och School’s Out varvades med andra underbara klassiker som Billion Dollar Babies och I Love the Dead på ett totalt oefterhärmligt sätt. He was fucking brilliant! Värmde upp frusna kroppar. Som den skräckrockkonung i cylinderhatt han är bjussade han givetvis på sin klassiska horrorshow: halshuggning i giljotinen, enögt monster, tvångströjor, sköterskor med monstersprutor. Extra allt helt enkelt. En applåd till: KLAPP, KLAPP, KLAPP, KLAPP, KLAPP! Han var helt klart dagens höjdpunkt i mina ögon. Magic, a whole lotta magic. The one and only. Man är beredd att förlåta honom för att han nu för tiden är begiven på golf. Här kommer en klassisk giljotinbild. Thanks to Karl Shinn.
Mötley Crüe på andra scenen då. Klart bättre ljud än på Monster of Rock på Råsunda -84 och dom var faktiskt också helt klart bättre än jag befarade. Och jag befarade det värsta ska ni veta. Rysarnytts Helena var fan inte nöjd efter fjolårets konsert på Peace & Love (Thåström och Opeth öste hon dock beröm över). Men jag har aldrig varit ett Mötley Crüe-fan ska erkännas. Kaffet värmer iaf bra i kroppen under Crüe. Trots att vi har regnkläder är vi sura och griniga som gamla syo-konsulenttanter. Fukten tränger in och gympaskorna är dränkta i lera. Mobilen har nu lagt av helt mer eller mindre. Går knappt att knappa en bokstav längre. Vi försöker med sporadiska påringingar utan resultat. The demons are fucking strong in the air. Men även rock’n roll-killar måste äta och langos är suveränt rock’n roll-käk. Vi tar en Opera med gräddfil, rödlök, kaviar och räkor och äter med hela ansiktet. Mumsigt.
Iron Maiden kvar. Last man standing. Shit, det var länge sen man såg dom. Senast köpta platta är Powerslave (-84). Har alltid diggat den första plattan bäst (-80) med låtar som Phantom of the Opera, Prowler och Transylvania. Jag (och John) tillhör den lilla skara som föredrog Paul Di’Anno framför Dickinson. Mer punk över Di’Anno. Det går tamejtusan inte att snacka bort. Och jag tror jag har Johnny Rottens stöd på den punkten. Di’Anno drar mer åt Nazareths Dan McCafferty, AC/DC:s Brian Johnson och Accepts Udo Dirkschneider. Och det gillar vi (iaf jag). Även om Dickinson är en suverän showman så är jag inte galet imponerad av hans bombastiska pipa. Men jag vet att jag har många Maiden-fans emot mig här. Ja, förmodligen alla. Vill ni mucka så er ger på Rysarnytts Micke Jonsson. Han var inte ens där. Men han var på Peace & Love tidigare i somras och pekade med lill- och pekfingret. Riktig hårdrockskille, Micke. Nice bloke he is, Micke. Visst, Dickinson lyfte Maiden och han kan verkligen förtrolla en publik. Schysst av honom också att uttrycka sin medkänsla och hyllning till fansen som stått under skyfall och väntat tålmodigt på sina hjältar hela dagen. En riktigt najs down to earth-kille den där Bruce Dickinson. Dessutom är han utbildad pilot. Applause!
Maiden inleder iaf sin show med ett intro av den klassiska 1800-tals kompositören Gustav Holsts orkestermastodontstycke the Planets, Mars: The Bringer of War. Thanks to John! Det är en riktigt höjdare. Fucking powerful! Sen bär det av med en rad låtar man inte har riktig koll på och vi tappar intresset. Dessutom är det jävligt högt och diskant så det gör ont i öronen. Men den alltid leende Murray är ändå skön att se live. Skrattande gitarrvirtouser ska fan inte underskattas. Wratchild från Killers river dom iaf loss och ett hyllningsnummer till Ronnie James Dio. Men vi är för trötta, för våta, för frusna, för hemlängtande för att orka mer. Alien-Eddie får vara. Fear of the dark avnjuter vi under ett träd när vi utför våra naturliga behov långt utanför festivalområdet. Ljudnivån är mycket bättre utanför murarna. Men vi hade trots allt en mycket trevlig med annorlunda dag i lermodden. Nästa år lovar vi att vi ska träffa Karl, Tor och Martin därute i regnet. Rock on! Eller God bless you, som Ozzy skulle sagt! \m/
PS: Jag lyckades sedan fixa min regnpajade mobil genom att ta bort alla lösa delar och svepa in den i en handduk i ugnen på 40 grader i 1-2 timmar. Nu funkar den perfekt igen. Thanks to internet and Google and MacGyver! Halleluja! Jag blev så glad att jag började kröka och skriva den här krönikan.
