Sommarledare: En blandning av sött och salt

Stefan Särnefält
För första gången i Rysarnytts historia får ni läsa en ledarspalt. Blow the Horn! Det var Helena som uppmanade mig i ett hotfullt telefonsamtal som påminde om den galne mördaren i Black Christmas från -74, en av skräckfilmshistoriens läskigaste telefonröster. Nåja, så hotfull var hon inte, snarare kärleksfull. Tänk er en lättklädd jobbcoach på stranden berusad på rosévin och kanelbullar som ritar uppåtpekande karriärkurvor i sanden. Möter ni en jobbcoach i sommar så dra gärna en sten, sax och påse i vänskaplig anda över en bägare kulglass. Många är överarbetade och kan vara lättretliga pga av värmen så det är dumt att pressa dom med frågor om era karriärmöjligheter i höst. Hur som helst, jag har alltid tyckt att presentationstexten i mejlutskicken till nyhetsbreven fungerar som en slags ledarspalt. Men ok, vi kör väl en ledare här också då. För egen del har det nästan bara varit fotboll och weissbier den senaste tiden. Deutschland, Deutschland, unter alles…Mitt tips är att Tyskland kommer att ta hem alltihop. Efter Argentina-matchen är det svårt att tro något annat. Jag tror hemligheten är würst, öl och surkål i kolossala mängder.

Tyvärr har det inte blivit så mycket skräck i sommarvärmen. Men jag och Micke träffade John Ajvide Lindqvist på en författarkväll i maj där han samtalade med Kristina Lugn. Mycket underhållande. Lugn är en riktig entertainer och Ajvide var på som en giallomördare. Tyvärr hade han inte tid för en intervju med the small people men han lovade till nästa bok. Först måste finkulturfolket få sina barbequemarinerade köttben att knapra på. Hans nya bok Lilla Stjärna då? Jo, både jag och Micke gillade den bra ett tag sen kändes den som det blev för mycket ungdomsbok och allt spårar ut i splatterfest på Allsång på Skansen utan att man får några riktiga förklaringar. Det rör väl sig om en form av kritik mot vårt samhälles idoldyrkan med övergivna tonåringar och vuxensamhällets kollaps. Men vi blev inte övertygade. Känns som grundstoryn har mer att ge. Den är lite för linjär. Språket och stilen är givetvis Ajvidiskt bra. Men boken är inte i klass med Låt den rätte komma in och Människohamn. Där är han mästerlig.

I detta nummer blir det lite recensioner som vanligt. Gamla tv-serien Månbas Alpha till exempel. Jonas bjussar på en fin recension av asiatiska Thirst som visades under Stockholms filmfestival och sedan gick upp på biograferna. Postern för filmen blev faktiskt censurerad i Sydkorea där benen vara bortretuscherade. Sånt gillar vi inte på Rysarnytt som givetvis publicerar originalpostern. Den 27 juli släpps den på dvd. Micke har lirat igenom uppföljaren till undervattenrökaren Bioshock och är inte helt nöjd. Nästan pissed off. Helena kommer med lite småkusliga sommarbetraktelser från semesterparadiset i norr. Men det här numret bjuder också på en historisk händelse. Vi har lyckats få till en intervju med dödsprogmetallarna Opeths frontman Mikael Åkerfeldt om hans skräckfilmsintresse. Det är de obotliga Opeth-fansen John Miller, Micke Jonsson och jag som ligger bakom. Men hela Rysarnytt är stora Opeth-fans. Helena var lyrisk efter Cirkusspelningen i mars. Missa inte den för då kommer jag (förmodligen) tillsammans med drängen i Fäbodjäntan att skicka ut företags kick off spam i era Facebookstatusar. Jag har läst att företagen gör så numera, infiltrerar och terroriserar sociala medier som gamla berusade Stasi-spioner. Något både jag och drängen reagerat kraftfullt på. Jag måste bara spåra upp drängen först. Filmens nyligen bortgångne regissör Joe Sarno trodde han skulle kunna befinna sig på nån bondgård eller ett torp norr om Dalarna. Han vurmade för det enkla naturlivet. Det gör Rysarnytt också.

Förresten tog jag en promenad häromdagen och råkade hamna rätt tätt bakom Aftonbladets sexrådgivare Eva Rusz som jag tolkade var ute på en modern och hälsomedveten powerwalk i solen. Det kan också ha varit en Hollywoodfru. Hon var iaf utrustad med vattenflaskebälte och åtsittande gymdräkt så det måste ha varit en form av avancerad powerwalk. Möjligtvis fanns det inslag av yoga som jag inte kunde urskilja. Men gången kändes smidig och kostcirkelanpassad. Jag tror jag var bakom henne i ett par hundra meter då hon plötsligt stannar till och blickar ut över vattnet vid Fredhällklipporna och bränner av ett härligt leende mot mig när jag går förbi. Det kanske var min gasmaskrosslande andning som fick henne att stanna upp och le. Jag vågade iaf inte ta av mig masken och le tillbaka utan gick vidare i små snabba, trippande språng som påminde om otajmade dataspelshopp på flykt. Men det verkade va en ärtig dam. Borde frågat om hennes bästa motionstips. Eller erbjudit en Tarantinoiansk fotmassage. Men annars gillar jag inte att gå tätt bakom någon när jag promenerar. Det är därför jag alltid bär mask. Hoppas ni gör detsamma. Ha en riktigt skön läsning och masksommar.