Minirapport från Stockholms filmfestival
Stefan Särnefält (2009)
Rysarnytt har spanat in lite av filmutbudet på årets festival som drar igång nu på onsdag. Först ut var brudrullen Bitch Slap. En slags kitschig hyllning till 60- och 70-talens exploitationrullar med tre ultrahårda chicks i centrum på jakt efter en påse stulna diamanter. Tänk er brudarna i Russ Meyers Faster Pussycat, kill, kill! på anabola steroider utrustade med magnumsizepickadoller. Storyn är visserligen tunn som vattvälling och i fånigaste laget men vägs upp till viss del av den retrokitschiga stilen, humorn och de rappa klippen. Och givetvis de ultrahårda brudarna. Men Tarantino kan det här betydligt bättre.
Nästa film var Oldboy-regissören Park Chan-Wooks poetiska vampyrfilm Thirst. En katolsk präst låter sig utsättas för ett hemligt vaccin för att sätta stopp för ett dödligt virus. Men det slutar som det brukar göra med medicinska experiment i skräckfilm. Käpprätt åt helvete. Han vaknar upp med en omättlig törst efter människoblod. En liknande typ av biologisering av vampyrmyten som förankrats i urspårad vetenskap gjorde Cronenberg redan i epidemirysaren Rabid. Park Chan-Wook är mer upptagen med de religiösa och existentiella frågorna men har samtidigt gjort en intressant kärlekshistoria som inte sparar på blodsugeriet. Dessutom har han tryfferat med stora nypor humor. Det är inte så ofta man bjussas på en katolsk prälle med en omättlig blod- och sexlust som inte fegar ur när han ska skrida till verket. Tyvärr är den lite väl lång vilket drar ner helhetsintrycket en smula. Men annars en bra film.
Tredje filmen var den animerade postapokalypsen 9. Att Tim Burton haft ett par kakburksfingrar med i produktionen märks tydligt. Det är en otroligt snygg och mörk fantasivärld man skapat i sin animeringsverkstad. Små mekaniska dockor med mänskliga själar kämpar i en värld som tagits över av maskinerna sedan människorna lämnat fältet. Själva storyn kändes väl en smula enkel och fantasilös. Och figurerna var i slätstruknaste laget. Man saknade några roliga karaktärer att fastna för. Nån som äter pizza med extra mycket fyllning och kastar lasso som Indiana Jones eller nåt i den stilen. Men det är en förbaskat skickligt animerad film som rekommenderas.
Fjärde filmen var den spanska fetmarullekomedin Gordos. En riktig suprise. Är uselt uppdaterad på spansk humor men Almodovar är en grabb i min smak. Övervikt är väl ett av dom sista tabuna idag. Gordos tog tydligen över tio månader att spela in på grund av att skådespelarna gick upp eller ner i vikt genom hela filmen. Låter som a hell of a jobb att hålla reda på vilka som ska gå på diet respektive frossa loss. Huvudrollsinnehavaren gick till exempel upp över 30 kilo under inspelningen. Låter ju som en enorm bedrift. Men fan, en konstant hungrig skräckfilmskille lurar man inte så lätt. Allas vår favoritpsykopat (åtminstone Helenas) Christian Bale gick ju faktiskt ner 30 kilo för The Machinist. Men vi som inte har något emot runda människor som äter, har sex, storslagna drömmar, invecklade relationer, ja typ sumobrottas med de flesta tunga livsfrågorna helt enkelt, bör definitivt inte missa Gordos. En rolig och underfundig film med romantisk touch.
Här får ni några kommande filmtips från Twilight Zone som ni nog bör kolla upp innan ni viker ihop pizzakartongerna: The Revenant, Yoga, The Human Centipede, The Life and Death of a Pornogang, Leslie, my name is Evil, Black Dynamite.
