Heaven and hell krönika med lite knull touch
AxeMonk (2008)
Jag var och såg den italienska chockumentären Sweden – Heaven and Hell från 1968 på Kulturhuset nyligen. Det var Klubb Super 8 som hade en liten enkel nakenfestival helgen efter påsk. I filmen fick man bland annat reda på att tonåringarna i Sverige hade sexualundervisning, lapplisor extraknäckte som nakenmodeller, raggargäng på motorcyklar våldtog unga tjejer och att svenskarna var ingenjörer i känslolivet, duktiga på att supa och ta livet av sig. Ja, de gamla vanliga berömmen som ni hör. Filmen vållade tydligen enorma protester i Sverige när den hårt nedklippt visades i svensk TV 1971.
Som en god svensk hade jag druckit några öl innan föreställningen i tron att den inte skulle hålla på särskilt länge. Sen hade jag ju hoppats på att få kunna snacka lite mer öppet och avspänt med nån Teenager from Outer Space i biomörkret. Men där fick man sitta med långnäsa för det besväret. Jag var tvungen att knäppa upp byxorna för att inte göra på mig. Ja, ni läste alldeles rätt, furies. Pjoong, pjoong… knapp och skärp rök som Harry Reems på Sverigebesök. Till slut kunde jag inte hålla mig, utan rusade ut förbi duken längst fram omedveten om att skärp och byxor var uppknäppta. Men lugn i pottan. Som tur var hade jag en hederligt, snuskgubbigt lång jacka på mig så det var nog ingen som såg skärpsvansarna. Och det var inga som helst problem att hoppa på tåget igen. Och vad har det här med skräck att göra tänker du, vän av ordning och fiende till Berth Miltons porraktier i AIK? Inte ett smack. Men det är ganska läskigt att sitta med flera pintar öl i blåsan och försöka skratta i kapp med övriga publiken. Don’t try it!
Filmen då? Jorå, den var riktigt rolig på sina håll. Här introducerades också den i dag bekanta låten ”Mah-na-Mah-na”. Genombrottet kom senare med Mupparna. Ibland lät det som det var Vatikanstaten som varit här och spanat i smyg utan kalsonger under kåporna. Men sen surnade tydligen rönnbären då berättarrösten börjar talar om svenskornas plötsliga ointresse för italienska casanovor när det dyker upp ett gäng svarta afrikaner i läckra frisyrer. TUTSI FRUTSI ICE-CREAM! Trots allehanda komiska överdrifter så påminner Sweden – Heaven and Hell i sina mer ”allvarliga” stunder lite om Roy Andersons mästargrejer. Några Bosse Ringholm-tårtor träffar där dom ska, som när man liknar miljonprogramområdena vid elefantkyrkogårdar och visar ensamma gamlingar som tittar ut bakom draperierna när likbilen kommer som glassbilen för att transportera en död till nästa kyrkogård: människokyrkogården. Men en och en halv timmes tårtkastning blev to much även för en gammal cakeslammer som jag som bara vill ha grädden och marsipanrosen på tårtan. En timmes maxmål max!
På lördagen fortsatte nakenövningarna men tyvärr hade jag tagit några glas för mycket på fredagen och orkade helt enkelt inte ta mig ut ur lägenheten. Då var bland annat Christina Lindberg där och visade film där hon juckar loss med Janne ”Loffe” Carlsson. Och givetvis visades klassikern Kärlekens Språk. Pronto! En gorgonzolapizza, tack! 10 minuter. Nä du, den gubben går jag inte på. Finns inga riktiga italienare som bakar pizzor längre. Ge mig en välkryddad kebabtallrik med bearnaisesås och en jättestor cola. 10 minuter. Roger that!
Ok, lite skräck då all the furies out there. ”Dom kallar mig hårding, för jag e så hård”. ”Jag har allt som e inne, jag e klädd som en lord”. KSMB var hårda dom. Riktigt hårda. Känner mig som en hårding efter alla rysare jag kollat på. Men nyligen blev jag skraj som fan. De var de sista 10 minuterna av den spanska rysaren REC som fick mig att blekna. Ungefär som när jag såg Ringen. Härligt att va rädd och ha en Frozen Margarita i handen. Men nu hade jag ingen Frozen Margarita i handen så det var inte så härligt. Picadorerna och bandiljärerna är riktigt läskiga just nu. Och det gäller att ha rejält med blommor att lukta på om man ska undkomma matadorens flamencostick.
Ok, lite remakesnack nu då. Jag har redan tappat räkningen på alla remaker. Så trött är jag på dom. The Eye har jag inte orkat se än. Får se om det blir av. Senast har vi kunnat läsa om att klassikerna Rosemarys Baby och The Thing ska remejkas. Den fasansfulla skräckvärlden lider av allvarlig gör-om-mig-sjuka. Tror varken Martin Timell eller Christer Ulfbåge inser allvaret i det här. Möjligtvis nån ofrivillig volontär i Dr Albans stab. Jag förstår inte riktigt poängen med remaker på klassiker som inte är särskilt gamla. Visst, money makes the world go around som Ericsson-chefen Carl-Henrik Svanberg säkert skulle sjunga innan han hänger upp hembiträdet och hennes chattpolare på köttkrokarna i det Svanbergska hemmet. Självklart måste även en Svanbergare käka en välbalanserad brakfrukost innan han möter aktieägarna face to ass. Vad ska vi säga om den gubben? Äh, vi skiter i honom och går vidare. Ok, att man vill putsa bort spindelväven på de gamla svartvita rullarna kan jag nog förstå om jag får tänka efter några månader. Rätt sugen är jag på Fåglarna och Wolfman. Det ska erkännas (jo jag vet, Fåglarna var inte i svartvitt men strunt i det). Ungefär som jag kan va rejält sugen på en tunnbrödrulle med tjockkorv och extra räksallad när jag vaknar och upptäcker att Explorerflaskan runnit ut över Kierkegaard och Kafka i bokyllan. Men alla dessa färska masterpieces från 70- och 80-talen? Nej, jag kräver en rejäl bojkott av skräckremejker och Billy Butt-krönikor nu!
Ok, då går vi väl över till lite hbt-frågor kontra politisk islam. Haha, nu trodde ni att ni skulle få några köttben att hänga på köttkroken, bros. Men som ni ser är det snart bara tom yta här under textmassan. Ja, nu är det faktiskt redan slut. Tuutelituut! Som elefanten i Fem Myror är fler än Fyra Elefanter tutar jag iväg på knakelibraklåten och försvinner ut i pellefantrymden.
Bonustut: Dooorooorrroooo!
– Dor-Eriks lur i Fäbodjäntan
