Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Mikael Åkerfeldt

Publicerad av admin 13 jan 2011: 22:53

Opeths Mikael Åkerfeldt: ”Jag älskar skräck”

Av Stefan Särnefält, John Miller och Mikael Jonsson [100707]
Musiken har alltid haft en stor plats i Rysarnytts riddar Kato-hjärtan. Och hårdrocken är en genre som runnit i vårt blod sedan barnsbenen. Ett av de absoluta favoritbanden är de svenska dödsprogmetallarna Opeth. Ett band som man skulle kunna fylla hela Rysarnytt med om det inte vore för att vi sysslar med skräckfilm. Opeths hårda och originella metal bjussar på tvära kast mellan de mest oväntade genrer med återkommande utflykter till 70-talets musikaliska landskap. Musikens guldålder. Efter att ha surfat runt på bandets hemsida och kikat på bilder och biografier så var det en sak som stod klart som ett snapsglas på midsommarafton: Opeths frontman och låtskrivare Mikael Åkerfeldt verkar ha en stor kärlek till skräckfilm. T-shirtar med Nosferatu- och Goblin-motiv, filmlistor med klassiska skräckfilmer. Kanske har till och med skräckfilmen fungerat som inspiration när han skrivit musiken?

Skräck och hårdrock har ju aldrig haft särskilt svårt att komma överens. Ända sedan Black Sabbaths glansdagar då riffmaster Tony Iommi introducerade Djävulens gamla ackord så har kärleken mellan konstformerna varit stark som British steel oavsett frikyrkopredikanternas skivbål och Hem & Skola föreningarnas namninsamlingar (Black Sabbath hämtade också sitt namn från Mario Bava-filmen med samma namn med Boris Karloff från 1963, reds anm). Tanken på en intervju började sakta gro i skräckredaktörernas mentala källarhålor. När vi var och lyssnade på Khoma på Debaser i Stockholm i våras så stod ingen mindre än Mikael Åkerfeldt himself mitt ibland oss. Självklart ville man inte missa tillfället att fråga om hans relation till skräckfilmen och om han var intresserad av att ställa upp på en liten mejlintervju (några öl hade man i kroppen som backade upp ska tilläggas). Och det var han och började räkna upp gamla klassiska kultskräckisar med enkel hand. Vi är så klart urglada att Micke ställde upp och var vänlig att svara på alla våra frågor. Enjoy, bleeders!

Rysarnytt:
Opeths låtar är ju ofta väldigt dramatiska och skiftande i struktur. Ofta när man känner att man har koll på låten och känner sig bekväm så vänds allt uppochner. Det är lätt att dra kopplingar till film och gamla epos där handlingen styr. Är det ett medvetet val så att man som lyssnare aldrig ska känna sig säker? Arbetar du från utgångspunkten att bygga upp låtarna med en typ av eposliknande struktur och vändningar i handlingen såsom i en film?

Mikael Åkerfeldt:
-Jag har alltid tyckt om de mer episka banden. Även när jag var en liten grabb som dyrkade Maiden och Priest så var det ”Rime of the ancient mariner” och ”Sinner” som var mina absoluta favoriter. Kiss? Jag är en av dom som faktiskt gillar ”The elder”. Tycker musik kan vara mer än en bra hook, vers, brygga, refräng och så vidare. Tycker inte om regler eller fasta strukturer inom musik, eller annan konst för den delen. Föredrar när musiken leder mig istället för tvärtom, om du förstår vad jag menar. Pretentiöst kanske, men den smällen kan jag ta….När det gäller film, all sorts film så finns det väl inget värre än när man vet hur det kommer att sluta efter första halvtimmen?

RN:
Som lyssnare går det att uppfatta spår av vitt skilda musikaliska influenser i Opeths musik, ofta långt utanför de områden man vanligtvis kanske förknippar med metal/hårdrockscenen. Har filmen/skräckfilmen också fungerat som inspirationskälla när du skrivit musiken och texterna?

MÅ:
-Ja, till viss del. Jag älskar skräck. Alltifrån B-filmer som ”Alucarda” till topp horror som första ”The Omen”. Den senare är för mig ett klassiskt exempel där skräckgenren producerat en film som är så pass välgjord att den ”tävlar” med de stora dramatiseringarna. I mitt tycke i allafall. Musiken från Jerry Goldsmith är dessutom en milstolpe inom skräckmusik. Man blir skraj av att endast höra musiken, vilket måste ses som lyckat. Jag tror att film förmedlar en känsla som kan inspirera snarare än att jag ser någons huvud huggas av på film och tänker ”Nu har jag ett riff”, haha! Tyckte faktisk nyinspelningen av The Omen var bra också.

RN:
När man lyssnar på Opeth kan man ofta uppleva en stark melankolisk eller nordisk klang i musiken. Man får lite naturmystiska vibbar och känslor. Skulle man kunna säga att det finns en särskild nordisk grundstämning i låtarna och har den nordiska mytologin, sagan och folktron med dess övernaturliga väsen fungerat som inspiration när du skrivit musiken?

MÅ:
-Till viss del. Den ingrediensen kommer oavkortat ifrån 70 talets folkrock med Kebnekajse, Samla Mammas manna och Arbete & fritid, men framförallt ifrån Jan Johansson. Hans ”Jazz på Svenska” låter som Sveriges skogar och dess mystik. Är inte direkt allmänbildad när det gäller Sveriges mytologi tyvärr, men jag tror att det till viss del finns i mitt blod. Nordiska folktonen är unik och kan inte jämföras med någonting annat, och den går hand i hand med melankolin.

RN:
Band som Goblin och Popol Vuh är ju kända för att gjort soundtrack till klassiska skräckfilmer. Har ni också funderat på att göra film/spelmusik? Vilken regissör eller vilken typ av film/spel skulle ni i så fall vilja jobba med?

MÅ:
-Klart att det vore massivt med ett sådant projekt, och jag skulle tacka ja direkt tror jag. Men helst skulle jag ju vilja se att det var en något smartare film än typ ”The Howling II”. Hade älskat att göra musik till en film som ”Låt den rätta komma in” och dess like. Herzogs/Popol vuh’s ”Nosferatu” är ett mästerverk och jag älskar filmen utan gränser. Dessutom använder vi en del av detta soundtrack som intro till våra konserter.

RN:
Vi har förstått att du är ett fan av Dario Argentos gamla husband Goblin. Hur är din relation till Argentos filmer?

MÅ:
-Jag har ett mer känslomässigt förhållande till Goblin är jag har till Argento om jag ska vara ärlig. Hans filmer har en fastnaglad men kanske inte direkt vettskrämd. De är tidstypiska för mig, aningen mer detaljerade naturligtvis. Kombinationen Goblin/Argento är klassisk och jag har väl i princip sett de flesta filmer de gjorde i hop. Mina favoriter är väl Profondo Rosso och Suspiria.

RN:
Vi har läst i intervjuer att du helst lyssnar och samlar på äldre och lite udda musik, speciellt från 60- och 70-talen. Är det samma sak med skräckfilmer att du föredrar filmer i den gamla skolan framför nyare filmer och är det i så fall någon speciell period eller genre du föredrar?

MÅ:
-När det gäller film från den eran så skulle jag väl inte kalla mig samlare på samma sätt som jag samlar Lp skivor. Dock har man ju sett vimsiga VHS kopior på kopior under mina ungdomsår av några av de mer obskyra filmerna. Det var först när vi började turnera mycket i USA i början på 2000 talet som jag började köpa mycket B-skräck på DVD. Finns en kedja som heter Amoeba som säljer musik och film. De har ett massivt utbud av b-skräck, så jag köper i princip alltid en knippe filmer när jag är där. Jag och Mendez (bas) brukar kolla in dem under turneérna till mycket skratt och nöje. Vill gärna att de ska vara pissdåliga med mycket naket och blod och dåligt skådespel, och det är inte svårt att finna.

RN:
Du är känd för att sitta på en gedigen skivsamling hemma. Har du möjligtvis också en mindre känd skräckfilm/skräckpryl-samling gömd i källaren?

MÅ:
Tror inte min DVD samling är mycket att hänga i julgranen, men ett par roliga filmer har jag. ”Mark of the devil”, ”Sodoma’s ghost” (bizarr), ”Behind convent walls” (ännu mer bizarr), ”Vampyros lesbos” (klassiker?), ”Anthropophagus” (pissdålig haha), ”Porno holocaust” (skräckförklädd porr), ”Satanico pandemonium”, ”Seven women for Satan” och så vidare. Har även ”Thriller” som inte är direkt skräck, men ändå ”underhållande”. En gammal favorit är ”Vampire circus”….B-film men har en obehaglig underton….gillar den som fan!

RN:
När och hur kom det sig att du började gilla skräckfilmer? Något gammalt skräckfilmsminne som gjort särskilt intryck på dig och som du kan dela med dig?

MÅ:
-Ja, smygtittade på Excorcisten med min syster när jag var kanske 8-9 år. Vart helt kall! Även när ”Terror på Elm street” kom ut. Vi samlades, ett gäng killar och tjejer för att se den. Alla hade i princip stålsatt sig inför visningen, men den var ju faktiskt ganska ”mild”. Ultimata romanskillern var dock när jag hyrde ”Salo” för att kolla på med min flickvän på den tiden. Kommer ihåg att jag kände att ”detta var inte smart” någonstans runt första bajsmiddagen, haha! Den är ju faktiskt riktigt otäck! Tyckte även om ”Vampyrernas natt” av Polanski, mest för att humorn avdramatiserade skräcken något. Dessutom var ju Sharon Tate helt vansinnigt snygg i den. Senaste gången jag vart rädd var av ”Paranormal Activity” samt ”The Ring” gjorde ett stort intryck på mig.

RN:
Vilka är dina topp 5-skräckfilmer? (gärna kort kommentar till varje film, behöver inte vara i nummerordning)

MÅ:
-1: The Omen (storyn, skådespelet, musiken och fotot), 2: Exorcisten (Max von Sydow, Ellen Burstyn är så sjukt bra i den, satanisk), 3: The Wickerman (inte för skrämselfaktorn utan för atmosfären och musiken), 4: Vampire Circus (tvillingarna och tidsepoken, tidigt 70 tal i lummiga skogar) 5: Nosferatu (Kinski, musiken, miljön, pest-middags scenen….mycket bra!). Måste även nämna ”Night of Dark Shadows” (med David Selby från Falcon Crest)….såg den för en massa år sedan och den var otäck. Snabba inzoomningar och dallrig vibrafon musik….

RN:
En sista fråga. När kommer en ny Opeth-platta och hur går det med ditt soloprojekt?

MÅ:
-Det är 2 frågor! Vet inte och vet inte är mitt svar. Men jag jobbar på det.

Faktaruta:
Mikael Åkerfeldt är sångare och gitarrist i det progressiva death metalbandet Opeth. Bandnamnet är hämtat från månstaden Opet i Wilbur Smiths bok Solfågeln (1972). Bandet bildades 1990 i Huddinge utanför Stockholm och har sedan skivdebuten 1995 spelat in nio studioalbum. Genombrottet kom 2001 med skivan Blackwater Park som blev en stor publik- och kritikerframgång. Mikael Åkerfeldt är känd för sitt genreöverskridande låtskrivande med tydliga inslag av folk, jazz och blues och sitt växlande mellan ren melodisk sång och death metal-growl. Opeth har bland annat varit med i SVT:s kulturprogram Kobra som hängde med när bandet spelade på Desert Rock Festival i Dubai. För tillfället är bandet i färd med att färdigställa en DVD med en konsert som spelats in på anrika Royal Albert Hall i London.

Officiell hemsida: http://www.opeth.com

Opeths svenska fanclub: http://www.opethfanclub.se

Opeth på Myspace: http://www.myspace.com/opeth

***

Under pistolhot väljer Rysarnytt de 5 favoritlåtarna…

1. Blackwater Park
2. Ghost of Perdition
3. The Drapery Falls
4. In my Time of Need
5. Hessian Peel

…och de 5 favoritplattorna

1. Blackwater Park
2. Ghost Reveries
3. Damnation
4. Watershed
5. Still Life

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: