Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Kerry Prior

Publicerad av admin 18 jan 2011: 02:22

The Revenant-regissören Kerry Prior

In English

Vem minns inte dom flygande metallkloten som borrade sönder skallar och lemmar i Phantasm-serien? Eller dom förbannade kackerlackorna i Bubba Ho-Tep? Eller The Hellfire Pit i Terror på Elm Street? Fx-killen D. Kerry Prior är trollkarlen bakom dessa berömda skräcktricks. Under 80- och 90-talen jobbade han med flera av klassikerna inom skräckgenren. Men effektmakeriet har han numera lagt på hyllan för regissörskapet. Prior gästade Stockholms Filmfestival med sin zombievampyrfilm The Revenant. En film som han både skrivit, producerat och regisserat själv. Rysarnytt fick en liten pratstund med Kerry innan visningen på Skandia.

Det är lite Tarantino-feeling över Kerry Prior. Inte samma turbomunläder men lite av samma coola Hollywood quality. Den reslige Kerry har bytt ut soliga och glittrande Las Vegas mot den mer ljusfattiga polarmetropolen Stockholm för att visa upp sin nya film The Revenant. Filmen är en slags svart skräckkomedi där huvudkaraktären Bart omkommer under mystiska omständigheter i Irak och blir hemskickad i en kista. Han vaknar dock upp med ett omättligt sug efter blod och söker upp sin gamla polare Joey. De beger sig ut på en blodstänkande odyssé genom Los Angeles trashigare kvarter på jakt efter vampyrernas favoritföda. Något som dock inte går som på räls eftersom Barts känsloliv är oförändrat. Att varje natt tvingas beröva någon livet ställer till problem för en samvetsöm blodsugare.

The Revenant är en mångbottnad, genremixad film med suveräna effekter och är Kerrys andra i ordningen. 1996 gjorde han Road Kill som handlar om ett par outlaws som blir förföljda och trakasserade av en mystisk bilförare. Filmen släpptes dock aldrig på marknaden men Kerry hoppas på att den ska få distribution så småningom.

Sin filmskolning fick han vid UCLA (University of California, Los Angeles) på 80-talet. Han har smakat på de flesta godbitarna i filmmakeriet; specialeffekter, cinematografi, redigering, kostym, makeup. Men fx-paketet har alltid haft en särskild plats i hans hjärta. Fx-debuten kom 1987 och får väl sägas vara en rätt hyfsad pjäs att öva upp killskillsen på: A Nightmare on Elm Street 3. Sen rullade det på med bjässar som The Lost Boys, Phantasm (2-4) och The Abyss. Han har inspirerats av filmare som Kubrick, Scorseese, Haneke och Polanski.

Men det var den gamle klasskompisen Gerald Hughs från UCLA som fick honom in på regibanan. Hughs gick tragiskt bort för några år sedan, berättar Kerry. Under mystiska omständigheter, tilläger han. Hans död påverkade honom när han gjorde The Revenant. I inledningsscenerna bevittnar vi Barts jordfästning till tonerna av Albionis klassiska sorgestycke Adagio in Sol Minore. Filmen är inspelad i Californien och Iran och fick pris för bästa specialeffekter och makeup under L.A. Screamfest i oktober i år. Vid Toronto After Dark Film Festival kammade den hem silverpriset i independentklassen.

RN:
Var The Revenant en svår film att göra?

KP:
Ja, den var faktiskt riktigt svår. Vi hade varken tillräckligt med pengar eller tid för att göra vad jag hade tänkt. Många i teamet var suveräna men samtidigt rätt gröna till följd av den låga budgeten.

RN:
Inte helt lätt att jobba som independentregissör i Hollywood låter det som.

KP:
Nej, men det har alltid varit olika typer problem vid dom inspelningarna jag jobbat med. I Road Kill gick det rätt smärtfritt och då hade vi en mycket mindre budget. Vi var ett litet och entusiastiskt team och inspelningen pågick under längre tid. Men varje film har sina problem. Ibland rör det finansieringen, ibland själva produktionen och ibland distributionen.

Kerry försökte hålla fx-fingrarna i styr under The Revenant eftersom han hade folk som behärskade sakerna bättre än han själv. Men han hade lite synpunkter på hur man skulle göra vissa prylar, till exempel när det gällde makeupeffekterna.

RN:
Det finns lite Taxi Driver-feeling i The Revenant. Jag tänker till exempel på Joey och Bart när de åker runt i L.A. och spanar efter lämpliga offer bland samhällets bottenskikt. Inga jämförelser i övrigt, men filmen har lite av samma smutsiga stämning.

KP:
Jo, man kan nog säga att Taxi Driver fungerat lite som inspiration. Men alla filmskapare skulle kunna säga likadant. Men jag älskar Taxi Driver och Scoreese är en av mina favoritregissörer. När jag är deprimerad kan jag sätta på Taxi Driver och titta. Jag vet inte varför, det är ju inte direkt någon upplyftande film, haha.

RN:
I filmen ges ingen förklaring till varför huvudrollskaraktären Bart återuppstår från de döda. Utifrån slutscenerna skulle man kunna tolka det som hans död ingår i något hemligt militärprojekt. I barscenen efter begravningen så förekommer också en diskussion om wicca och häxkraft.

KP:
Det är sant, det förklaras inte. Visst, det skulle kunna ha något med militären att göra. Det fanns ursprungligen en längre diskussion i baren om varför militären skickade hem kroppen först efter tre veckor som hade med wicca-religionen att göra. Men jag ville inte ge någon direkt förklaring till återuppståndelsen.

RN:
Är det en styrka i skräckfilmen att inte leverera för mycket förklaringar?

KP:
Det beror på filmen. I den här filmen var det ett val jag gjorde. Vi har klippt bort en del scener som skulle kunna ge vissa ledtrådar till vad som hänt. Vi hade till exempel scener med Bart när han dödas i öknen som vi valde att klippa bort.

RN:
Vad är det moraliska budskapet i filmen?

KP:
Först av allt är det en film om Bart, vänskap och Barts resa. De politiska övertonerna är bara dressing. Tanken var om infektionen med de odöda skulle eskalera till sin yttersta logiska slutsats skulle militären se om de hade någon användning av det. Jag är till exempel säker på att Pentagon redan diskuterat möjligheterna huruvida de kan dra nytta av svininfluensan.

RN:
Skulle man kunna tolka The Revenant som en inlindad kritik av George W Bush politik?

KP:
The Revenant är ingen partsinlaga för att kritisera Bush. Filmen utspelar sig dessutom under Obamas administration. Jag var missnöjd med Bush-administrationen, som de allra flesta. Men det är viktigt att ha i åtanke att Obama inte har ändrat något av Bush mest gräsliga politik; han har inte gjort något åt the Patriot Act eller Military Commissions Act, och han trappar nu upp kriget i Afghanistan – ett krig som i allmänhet betraktas som omöjligt att vinna och sannolikt kommer att pågå ytterligare 10-15 år, och kosta oräkneliga miljarder dollar. Samtidigt verkar folk ha glömt att Bill Clinton bombade Bagdad på kvällen före hans riksrättsåtal. Så, nej, detta är inte en ensidig kritik.

Kerry anser att Bush, Cheney och Rumsfeld borde kastas i fängelse för statligt tolererat tortyr, för brott mot Genèvekonventionen, för att profiterar på kriget, för förräderi. Men det kommer inte att hända på grund av en orsak: Apati, hävdar han bestämt. Att Bush stal sitt första val kan folk tjata om men hans andra val röstades igenom på legitim väg. Detta var efter att hans lögner för att kunna starta ett krig i Irak, påminner Kerry. Efter att oljebolaget Halliburton började dra in miljarder till USA, långt efter att döda amerikaner börjat skeppas hem i lådor. Men de flesta amerikaner bryr sig inte, menar Kerry och återanknyter till det moraliska budskapet i filmen:

Det finns en anledning att Barts utmärkande personlighetsdrag är apati (om det inte är oxymoron). Den killen får en andra chans att ”leva” men försätter den eftersom han är för apatisk för att agera. Så om det är en kritik här, så är den riktad till den amerikanska allmänheten. Där har du den moraliska koden i filmen. Jag har slagit vad med min syster, som är en trogen Obama-anhängare, att Obama kommer att ha stående trupper i Irak innan han avgår. Hon argumenterade mig om det länge, men till slut lade hon ner.

RN:
Slutscenerna öppnar lite för en uppföljare.

KP:
Jo, det är en del som har påpekat det. Men tanken med avslutningen var inte att hålla dörren öppen för en fortsättning, utan snarare att Bart hamnar i helvetet. Helvetet blir att tvingas tillbaka till militärtjänstgöring igen.

RN:
Är Barth en vampyr eller zombie?

KP:
Jag ser honom mer som en vampyr. Men om det som händer i filmen vore verkligt så har det inget med vampyrer som det berättas om i fiktionen eller Bram Stokers roman.

“If this one does’nt scare you… you’re already dead”
Kanske en av dom delikataste horror taglines som skrivits. Vi kommer in på Phantasm-filmerna och den underbart diaboliske The Tall Man. Suveränt spelad av Angus Scrimm (hans riktiga namn är Rory Guy, reds anm). Kerry öser beröm över Scrimm och berättar att han gick på USC (University of Southern California ) tillsammans med Sam Peckinpah i slutet av 40-talet och jobbade med honom vid teatern. Men efter Phantasm blev han synonym med Tall Man och därmed en av dom stora skräckikonerna inom amerikansk skräckfilm. Till sin hjälp hade Tall Man ett gäng sfäriska mördarklot som med kirurgisk precision genomborrade sina offers skallar och lemmar. Ni minns väl dom gula kroppsvätskorna (blodröda om dom fortfarande var människor) som aldrig ville sluta fontänspruta ur huvudskålarna? Det var Kerry som drog i trådarna i den tredje filmen. Phantasm spelades in under en 20-årsperiod men något svar på om regissören Don Coscarelli hade någon master plan för serien har inte Kerry. Han har dock fortfarande lite kontakt med honom.

RN:
Hur var det att jobba med Phantasm?

KP:
Det var underbart. Don var lätt att jobba med men samtidigt krävande. Han var öppen för olika sätt att göra effekterna och scenerna på men visste också hur han ville ha det. Vi utvecklade fin vänskap och jag gillar att snacka med honom. Jag har lärt mig mycket av Don.

RN:
Du var supervisor för sfärerna under Phantasm 3. Inte nog med att dom utrustades med små minihjärnor och personligheter. I en scen kommer det dessutom hundratals flygande glober som ser ut att vara CGI-skapelser.

KP:
Det var Don som bestämda att kloten skulle bli mer som personer. Jag gjorde inte scenerna med de hundratals globerna. Jag vet faktiskt inte när Don gjorde dessa scener. I den första klippningen jag såg fanns inte dom med.

RN:
När man jobbar med datorer och CGI-effekter så får man ju alltid det resultat som man programmerat i datorn. Inget s.a.s. lämnas åt slumpen. Men när du jobbar med klassiska fx-effekter, till exempel en bilkrasch, så kan det ju hända saker man inte kalkylerat som i bästa fall förbättrar slutresultatet.

KP:
Absolut. Det är sant när det gäller CGI. Men när du ska komponera ihop allt är det precis som tidigare. Jag jobbade själv inte med CGI på min tid men jag önskar att jag kunde.

RN:
Vilket fx-jobb är du mest stolt över?

KP:
Bra fråga. Jag får nog säga effekterna vi gjorde i The Revenant, hehe…

RN:
Du gjorde också en del prylar i två av Elm Street-filmerna, bland annat i Renny Harlins film från 1988.

KP:
Yeah, men det var ett tag sen. Jag jobbade inte direkt med Harlin men jag kommer ihåg att vi gjorde en del skallar, ben och andra prylar. Byggde modeller, bland annat the hell fire pit. Vi byggde upp allt på en parkeringsplats bakom Dream Quest. Jag var rätt ung då men jag lärde mig rätt mycket hur arbetet funkade under den perioden.

RN:
Vad tycker du om att man gör en remake av Elm Street utan Robert Englund som Krueger?

KP:
Det var rätt överraskande måste jag säga. Han som spelar den nye Freddy, Jackie Earle Haley från Watchmen, är en imponerande skådespelare. Dom kunde inte ha valt något bättre namn för att fylla den rollen. Jag förstår dom som tycker det är märkligt att byta ut Robert. Men man får inte glömma bort själva filmen. Jag tror att Haley kan tillföra en ny dimension till den.

RN:
Någon generell uppfattning om alla remaker som Hollywood spottar ur sig?

KP:
Generellt sett så anser jag att remakerna inte är lika bra som originalen. Men originalen speglar en kultur som fanns för kanske 20-30 år sedan. Bara det att man gör en nyinspelning är anakronistiskt eftersom vi lever med helt andra typer av problem idag än vad man till exempel gjorde på 70-talet. Ett skäl till att jag gillar de nya zombiefilmerna som kommit under 2000-talet är att de är bra på att spegla vår tid. När man gjorde Night of the Living Dead (-68) så pågick Vietnamkriget och den var också en slags kommentar till kriget. Nu har vi Irak och vi har en massa zombiefilmer. Jag ser det inte som en slump. Alla filmer är en spegelbild av sin tid.

RN:
Du har i en intervju sagt att två av dina absoluta skräckfavoriter är The Shining och Rosemary’s Baby. Betraktar du även dom som dom läskigaste filmerna?

KP:
Det där är en trixigare fråga. Definitivt blev jag uppskrämd av The Shining när jag såg den första gången men den skrämmer nog inte på samma sätt idag. Men en läskig film som jag såg nyligen är dokumentären om Enron, hehe…(det megastora amerikanska elbolaget som konkade 2001, reds anm) och som hade undertiteln The Smartes Guys in the Room. Den skrämde upp mig rätt bra. En annan dokumentär som skrämde upp mig var Loose Change 9/11 (en film argumenterar för att attacken mot WTC hade kopplingar till den amerikanska regeringen, red anm). En stark film är annars Michael Hanekes Funny Games.

RN:
Uppfattar du dig själv som en skräckregissör?

KP:
Jag älskar skräck! Men jag har definitivt andra idéer som inte är horror. Jag vet inte om jag är speciellt intresserad av filmer med ”bad guys”. Om folk inte uppfattar The Revenant som en skräckfilm beror det nog på att det inte finns någon ”bad guy” i filmen, som Freddy Krueger. Det som jag gillar med skräckgenren är att den kan använda mer universella stilgrepp som andra genrer inte kan, som antydningar och metaforer. Du ser till exempel inte sånt i en romantisk komedi. Man sysselsätter sig inte med att utforska djupen av människans psyke i en romantisk komedi eller många av de andra Hollywoodfilmerna heller för den delen. Det är sånt som gör att jag attraheras av skräckfilmer.

RN:
Vilken är din favoritskräckperiod?

KP:
Jag skulle tro att det är 70-talet. Inte bara skräckfilmer, utan amerikansk film generellt. 70-talet är helt klart ett a-lag av briljant amerikanskt filmskapande. 60-, 70- och 80-talen var starka skräckdecennier. Men under 90-talet började genren helt plötsligt spåra ur. Det var väldigt svårt att för filmskaparna att hitta på något nytt att säga.

RN:
Har du sett Låt den rätte komma in?

KP:
Ja, det var en imponerande film. Jag såg den för sex månader sedan när den kom upp på biograferna i USA och jag älskade den.

Jag berättar att Sverige inte har någon skräckfilmstradition att skryta med men att intresset för skräck ökat på senare tid, mycket tack vare Låt den rätte komma in. Men vi är bra på ångest och dramatik. Vi kommer avslutningsvis in på the demon director Bergman, något Kerry verkar gilla.

KP:
Hur många skräckfilmer har inte inspirerats av Bergman?

– Stefan Särnefält [091218]

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: