The Walking Dead 9: Det som inte dödar
Utgivningsår: 2014
Författare: Robert Kirkman
Illustration: Charlie Adlard, Cliff Rathburn
Översättare: Sara Årestedt
Redaktör: Johan Kimrin
Förlag: Apart förlag
Apart förlag har i dagarna gett ut nionde delen av ”The Walking Dead”-serien: ”Det som inte dödar”. Du som sett tv-serien, men inte läst originalserien kan sluta läsa nu och gå in på förlagets hemsida och beställa rubbet. Du kommer inte ångra dig. Har du läst de tidigare böckerna kan du läsa vidare. Jag ska försöka hålla mig ifrån spoilers.
Efter att de senaste intensiva albumen inte lämnat någon som helst tid för återhämtning skruvas tempot ner rejält i nian. Handlingen stannar upp och vänder sig inåt. Det är en välbehövlig andningspaus, men egentligen är allt för jävligt. Gruppen är en gång splittrad. Rick och hans son Carl är ensamma. Darwins lag råder och Carl börjar inse att de mest lämpade verkar vara de som lyckas kapa alla känslomässiga band och fokusera på sig själva. Eller? Det är visserligen männens värld, men den starkaste överlevaren är Michonne, svart och kvinna, som väldigt bildligt kapade banden med sitt före detta liv när hon allra först dök med sin kedjade zombiepojkvän som hon tillsynes osentimentalt hugger huvudet av några rutor senare. Fast nu visar det sig att det kanske inte var så lättvindigt som det såg ut.
Trots att relationen mellan far och son står i centrum handlar det också om hopplösheten i strävandet efter att överleva (det finns ju inget att leva för) och om att gripa efter halmstrån i sökandet efter en mening. Även om alla inser att man är starka tillsammans är det är tveklöst så att var och en är sig själv närmast och den minskade sentimentaliteten är tydlig. Fast sedan vore det ju inte ”The Walking Dead” om det inte också innehöll en strimma hopp. Kanske ett steg mot gåtans lösning, men kanske lika gärna ytterligare ett utdraget steg mot undergången. Skit samma vilket för jag tänker i alla fall hänga på ett tag till.
Slutligen några ord om utgåvan. Jag gillar bok- och filmtitlar som förmår överträffa originaltiteln – min tidigare favorit var album 6, ”This sorrowful life”, som fick den rakare och mycket mer träffande titeln ”Totalt jävla mörker”. Den här gången har det ganska intetsägande ”Here we remain” blivit ”Det som inte dödar”, utan krusiduller och med en dos galghumor. Dessutom säger den något om innehållet, om ur Carl i den här i den här volymen börjas härdas in i en vuxenvärld. Fanarten i det här albumet är av Peter Madsen (Valhall) och förordet (som ersätts av ett efterord) av Pär Thörn omtänksamt nog placerats sist eftersom det innehåller spoilers.
