The Walking Dead 8: Stormen 
Utgivningsår: 2013
Författare: Robert Kirkman
Illustration: Charlie Adlard, Cliff Rathburn, Jimmy Wallin
Förlag: Apart förlag
Jag var ganska sen på Walking Dead-bollen och läste del 1-7 i ett svep i våras. Eftersom volym 7 (”Lugnet före…”) avslutades med en rejäl cliffhanger har jag gått som på nålar hela sommaren för att läsa ”Stormen” som är om än inte det grymmaste så iallafall det blodigaste albumet hittills.
”The Walking Dead” är originalet bakom tv-serien och handlar som de flesta nog vet vid det här laget om polisen Rick Grimes som hamnar medvetslös på sjukhus. När han vaknar upp är inget sig likt. Staden och sjukhuset har tagits över av zombier/vandrare och hans familj och vänner är försvunna. Han letar upp sin fru och son som tagit skydd utanför stan tillsammans med några andra överlevare och sedan går allt käpprätt åt helvete igen och igen och igen.
Att ”The Walking Dead” inte handlar så mycket om zombier som om en mänsklighet i förfall blir tydligare och tydligare. Åtta volymer in i serien råder fortfarande totalt jävla mörker och människan framstår alltmer som ett större hot än de kringstrykande levande döda. Kampen för att behålla sin mänsklighet är tröstlös i ett samhälle där allt fallit samman. Ensam är stark och den starkaste överlever, men om de som överlever är de som bara har sig själv att tänka på vad är det då för liv man försöker bevara? Familjen och de mänskliga (nåja) relationerna står i centrum. Den osentimentala Michonne sticker visserligen ned sin f.d. zombiekille när hon inte inte har nytta av honom längre, men i övrigt tycks alla ha något i bagaget. Till och med den sadistiske guvernören som styr det korrupta samhället Woodbury med hjälp av ett sjukt ”bröd och skådespel åt folket”. I hans garderob; hans brorsdotter, levande död men med tänderna utdragna för att inte kunna sprida vidare smittan. Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen, men om någon nu skulle tro att det inte kan bli så mycket värre än i del sju kan jag meddela att jo det kan det.
Det kanske är för att det inhägnade fängelset där gruppen tagit skydd i de senaste albumen påminner om djungelpatrullens högkvarter i bengali som mina associationer går till de mer actiontecknade fantomenäventyr jag växte upp med på 80-talet. Precis som en klassisk äventyrsserie är albumen effektivt och drivet berättade i en ’tuschig’ gråskala. Fast så mycket blötare, blodigare och med större schatteringar och bilddjup. Jag gillar tv-serien, men den står på helt egna ben. Guvernören i serien ser till exempel mer ut som injun Joe i Tom Sawyer än som David Morrissey (och anglofil som jag är det nog jag själv som är mest förvånad över följande invändning; är inte både han och Andrew Lincoln lite väl mycket britter…?).
Jag brukar föredra att läsa serier i original, men när det gäller Walking Dead är jag inte ens frestad. Har inte fastnat en enda gång på stolpiga formuleringar eller nödlösningar (nu var jag tvungen att bläddra tillbaka och kolla upp översättaren – Sara Årestedt heter hon och har gjort ett fantastiskt jobb). Dessutom har de svenska albumen bara blivit snyggare och snyggare för varje volym. Förorden har hittills skrivits av Fredrik Strage, Orvar Säfström, Michel Wenzer, Johanna Koljonen, Ann Heberlein, Herman Geijer och nu senast av Nyckelnaktuella Sara Bergmark Elfgren. Alla avbildade som zombier i byline. Fanart av serietecknare som Nina Hemmingsson Ola Skogäng och Kim W. Andersson är ytterligare en bonus från Apart förlag.
Jag är besatt av den här serien och inte så lite avundsjuk på alla som inte har upptäckt den än. Betyget? Fem flourecenta masker till hela serien. Eftersom jag inte ödslar tid på att skriva om sådant jag inte gillar sätter jag alltid höga betyg, men de här fem maskerna är i adamantium. LÄÄÄÄS!!!
The Walking Dead av Robert Kirkman utges på svenska av Apart Förlag. Hittills har åtta volymer getts ut:
1. Tills döden skiljer oss åt
2. På drift
3. I tryggt förvar
4. Köttets lustar
5. Anfall är bästa försvar
6. Totalt jävla mörker
7. Lugnet före…
8. Stormen
