window.dataLayer = window.dataLayer || []; function gtag(){dataLayer.push(arguments);} gtag('js', new Date()); gtag('config', 'UA-27772867-1');

Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Fallet Thomas Quick

Publicerad av admin 31 aug 2012: 18:05

Titel: Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare
Utgivningsår: 2012
Författare: Hannes Råstam
Förlag: Ordfront
Sidor: 404

fallet thomas quick - att skapa en seriemördare

Jag trodde inte det kunde bli värre med rättssäkerheten efter att ha läst Per Lindebergs bok om Catrine da Costa-fallet i Döden är en man, det så kallade Styckmordet 1984 (Borgnäs teorier ger jag inte mycket för även om han presenterar en del intressant stoff i sin bok, killen är helt enkelt för konspiratorisk och insinuerande för att tas på allvar). Lindeberg visade med en förbluffande tydlighet hur en sinnessjuk mediekampanj pådriven av journalister, kulturpersonligheter och militanta feminister i ohelig symbios med ett inkontinent rättsväsende – som ville få allmänläkaren och obducenten fällda till vilket pris som helst – kunde sätta rättssäkerheten helt ur spel. Granskar man alla fakta i målet så står det glasklart att de är helt oskyldiga till brottet och det är inget mindre än en ren rättsskandal att de fortfarande inte fått upprättelse. Men Sverige är ett litet land och vänskapskorruptionen inom den juridiska sfären är stark så vi kan nog inte räkna med a new dawn or a new day i det här caset.

Men så kommer journalisten Hannes Råstam och slår till med en ännu bisarrare historia. Sorgligt nog gick han bort innan boken publicerades. Man blir tamejfan ordentligt uppskakad och mörkrädd efter att ha bläddrat sig igenom de 400 sidorna. Man börjar nästan undra om man måste skaffa vattentäta alibin dygnet runt för att känna sig säker i det här Kafka-landet. Med fallet Quick är det dock lite annorlunda eftersom det hela tiden har funnits en handfull skeptiker och motröster i debatten. Det rör sig inte heller om något ideologiskt drivet fall om kön och klass som infekterar själva skuldfrågan, om man bortser då från de psykologiska teorierna som underblåst Quicks sjuka fantasier.

Det hela börjar med att en kille vid namn Sture Bergwall som sitter intagen på Säters sjukhus i början av 90-talet får för sig att börja bekänna en rad bestialiska mord som skett långt tillbaka i tiden. Mord som egentligen inte uppvisar några som helst likheter med varandra (varken i fråga om utförande eller offer) men där Bergwall kunde leverera så pass mycket uppseendeväckande information att han snart började få uppmärksamhet från terapeuter, utredare, åklagare och försvarsadvokater. Han byter snabbt namn till Thomas Quick och helt plötsligt har Sverige fått sin värsta seriemördare med över 30 mord på sitt samvete.

Hur i helvete gick det där till kan man ju undra. Bergwall dömdes till slut för sammanlagt åtta mord och har senare fått resning i tre av fallen. För Råstam berättar han under ett antal intervjuer 2008 om hur denne seriemördare skapades. När Sveriges minst trovärdiga person lättar på tungan borde man kanske vända på huvudet 180 grader och tänka vad man ska ha på middagsbordet istället. Men Råstam är en överjävligt skicklig digger och har lusläst vartenda dokument i fallet. Minutiöst går han igenom fall efter fall och fullständigt pulveriserar alla så kallade bevis som åklagare Christer van der Kwast i presenterat för domstolarna. Det visar sig att det inte finns någon som helst teknisk bevisning som knyter Quick till brotten, utan allt bygger på utsagor från den mer eller mindre konstant neddrogade Quick framkallade under märkliga terapisessioner. Bergwall avslöjar chockerande saker om sin barndom där incestövergrepp, rituella barnamord, kannibalism och liknande varit naturliga inslag i uppväxtmiljön. Dessa minnen har precis som minnena kring brotten blivit bortträngda och terapeutens uppgift har varit att fiska fram dessa händelser ur hans minne. Brotten tolkas sedan som en slags återgestaltning av barndomstrauman där Bergwall med hjälp av ett gäng skiftande personligheter utfört illdåden för att bemästra sin ångest.

Låter som det skulle kunna vara hämtat från någon italiensk giallo. Om det hade funnits någon bäring i uppgifterna vill säga. Nu kan man ju tycka att man till en början åtminstone borde checkat av denna sällsynt makabra barndomsskildring Bergwall tecknar. Bergwalls syskon ställer sig till exempel helt oförstående till berättelserna och har hela tiden konsekvent tillbakavisat dem som rena lögner och det finns inte heller andra utomstående källor som ger något stöd för att dessa makabra händelser verkligen skulle ha ägt rum. Hur som helst, Bergwall börjar lätta sitt hjärta och helt plötsligt har han förvandlats till en handelsresande i seriemord under hela sitt vuxna liv. Eller ja, han inledde sin galna mordbana redan som 14-åring.

Innan bekännelserna verkar han inte han ha haft något som helst minne av brotten men under terapin börjar de sippra fram med allt snabbare hastighet. Ibland med kuslig detaljkännedom. Falska erkännanden är inget nytt under solen och det finns väl ett hundratal personer som erkänt mordet på Olof Palme, för att dra ett exempel. Men Quick är en smart kille som matar terapeuten Birgitta Ståhle med de rätta teskedarna och modifierar sin historia efterhand när han blir påkommen med alltför fantasirika påståenden. Vad gänget runt Quick inte verkar ha koll på är att han också är en stor tidningskonsument. Alla uppgifter om morden snappar han nämligen upp från dagstidningar på Säter. Det kommer även tidningar på posten och han får till och med fria permissioner där han reser till Stockholm och fördjupar sig i fallen genom att läsa i arkiven på biblioteket.

När han sedan vallas runt neddrogad på mordplatserna har han dock inte många rätt när han ska redogöra för vad han gjort. Det är inte heller många rätt innan vallningarna heller. Quicks miljöbeskrivningar överensstämmer inte alls med verkligheten. Men genom bland andra utredaren Seppo Pentinens försorg får han hjälp att fräscha upp minnesbilderna och putsa till storyn så att pusselbitarna faller på plats. Små faktakorn som i en välvillig tolkning ser ut att ha något med brotten att göra. Quick använder sig dessutom ofta medhjälpare som antingen inte existerar eller har någon som helst koppling till Quick. Så där håller det på sida upp och sida ner och det blir bara värre och värre ju mer man läser. När man till slut slagit igen boken sitter man helt svettig och omskakad. Och tvärilsk. Man vill sätta hela bunten bakom lås och bom på bröd och vatten utan att passera Gå.

Man har liknat gänget runt Quick vid en sekt. Helt klart uppvisar den sektliknande drag. Men det finns också folk som ställer sig skeptiska till Quicks uppgifter. Till exempel lokala mordutredare som börjar dra öronen åt sig när cirkus Quick kommer på besök och berättar om saker som inte alls överensstämmer med fakta i fallen. Quick stämmer oftast inte alls in på gärningsmannaprofilen och han saknar dessutom elementära kunskaper om morden. Ibland har han till och med haft alibi och några offer visar sig också vara vid liv. Men även en blind höna kan hitta ett korn och då hoppar Quickgänget jämfota och talar entusiastiskt om genombrott.

Det kan vara lätt att sitta här efterklok med fakta i händerna men man tycker ändå att någon borde höjt några ögonbryn och sett på saken med kritiska ögon, som hans försvarsadvokat Claes Borgström. Till slut blir det (som i da Costa-fallet) så mycket prestige och en så stor apparat kring mytomanen Quick att det inte går att vända skutan rätt. Men isberget ligger inte långt borta. Terapeuten hade till och med börjat skriva på en bok och hoppades bli en ny Freud med sin revolutionerande fallstudie. Det går inte att lägga skulden på domstolarna på samma sätt som i da Costa-fallet. De dömer bara utifrån det bevisningsmaterial som läggs fram och när man undanhåller så mycket fakta som strider emot bilden av Quick som seriemördare blir det som det blir. A fucking mess. Nu har Bergwall som sagt fått resning i tre fall och förmodligen blir det likadant med de resterande fem.

Det är helt enkelt en jävla soppa hela Quick-affären. Men det värsta med hela historien är att det faktiskt finns ett gäng riktiga gärningsmän därute som undkommit rättvisan under alla år tack vare Quicks falska erkännanden. Men samtidigt börjar man undra hur många miljoner Bergwall/Quick har kostat samhället. I Norge tömde man till exempel en hel sjö i tron att man skulle finna likdelar där, något man givetvis inte fann. Men något mord måste han väl ändå ha begått? Nja. Visserligen är Quick långt ifrån en frisk människa. En homosexuell seriepedofil som knivskurit en person så allvarligt på 70-talet att denne höll på dö. Men någon seriemördare är han knappast. Snarare en sjuk människa med ett rikt fantasiliv som sökt uppmärksamhet och status och som sugit åt sig av uppståndelsen kring sin person och gärningar och velat vara omgivningen till lags. Det uppger han iaf själv nu när han nyktrat till.

Det här som ni redan förstått en fruktansvärt bra granskning som Råstam gjort. Om man ska ha några invändningar mot boken så är det att det blir för mycket kronologiska hopp som gör läsningen lite rörig. Men bristerna i redigeringen har nog att göra med Råstams bortgång innan den kom i tryck. Jag hade gärna önskat man lagt in lite bilder också. Men frånsett det är Fallet Thomas Quick i klass med Lindebergs bok. Ett måste för alla som är intresserade av svensk kriminalhistoria alltså och där man samtidigt får en skrämmande inblick i svensk rättsröta. Något är mycket ruttet i konungariket Sverige.

 -Stefan Särnefält

Kommentarer

  1. 31 aug 2012: 21:25
    gr

    Grymt bra och välskriven recension, blev riktigt sugen på att läsa boken nu!

  2. 1 sep 2012: 02:19
    admin

    Tack så mycket för det, det tycker jag du ska göra. Ta Lindeberg på samma gång 😉

Lämna en kommentar: