Religiösa perspektiv hos Dario Argento – en allegorisk/teologisk tolkning av Tenebrae

Inledning

Alla som är förtrogna med skräckgenren vet att religiösa teman och symboler inte är några ovanliga företeelser i sammanhanget. Snarare är genren överbelastad med religiös symbolik, magi och övernaturliga gestalter och liknande. Skräckfilmen är inte sällan en källa till religionskunskap, av varierande slag visserligen. Vi är väl förtrogna med kämpande katolska präster, onda och listiga demoner, voodoo-utövare, magiska besvärjelser, ockulta sällskap, häxor, spöken med mera. Med filmer som Suspira (1977), Inferno (1980) och Tenebrae (1982) är Dario Argento inget undantag. I dessa filmer avslöjas samtidigt inflytandet från den katolska kulturen som är Argentos uppväxtmiljö och som han i någon mening har och haft en relation till. Förmodligen är inte alla helt bekanta med filmtitlarnas ursprungliga religiösa/latinska betydelse. Suspiria (de heliga tårarna), Inferno (helvetet) och Tenebrae (skuggorna, mörkret, ljussläckning) har alla starka kopplingar till den mytologiska och religiösa föreställningsvärlden. Jag tänkte i den här genomgången ge mig på en allegorisk tolkning av Tenebrae med utgångspunkt från titelns religiösa betydelse. Allegoriska tolkningar av historiska händelser, konstverk och urkunder är inget ovanligt inom de religiösa traditionerna. Jag är dock medveten om att det föreligger en viss risk för övertolkning när man tillämpar den här typen av perspektiv på filmer. Det är lätt att falla för frestelsen att läsa in djupare betydelser i detaljer som kanske är helt betydelselösa för att på så sätt ge stöd åt sitt resonemang. Men oavsett vad konstnären själv avsett med verket så är det ju alltid roligt när man upptäcker nya detaljer som sätter i gång fantasin. Konstverket är större än konstnären sägs det. Men det finns alltid en risk att man reducerar storheten i konstverket med alltför begränsande synsätt och perspektiv. Men som jag ser det är titlarna nycklar till en religiös symbolvärld som kan fördjupa förståelsen av filmerna ytterligare.

Jag känner inte till om det finns några tidigare publicerade artiklar i ämnet. Men en och annan katolsk Argento-fantast borde väl ha grubblat över filmtitlarna misstänker jag. Tyvärr besitter jag inga italienska språkkunskaper så den italienska Argento-diskussionen har gått mig förbi. Men religion är vardagsmat i Italien så där borde det finnas en del att ösa ur. En del brukar säga att man får ut mer av Ingmar Bergman (med bibelinspirerade filmtitlar som Det sjunde inseglet, Ansikte mot ansikte, Jungfrukällan, Nattvardsgästerna och Såsom i en spegel) om man har läst Bibeln och har lite hum om den luthersk-protestantiska traditionen. Det ligger något i det. Man skulle faktiskt kunna säga något liknande om Argento (som för övrigt är en stor Bergman-beundrare). Åtminstone skadar det inte att ha lite kännedom om den Katolska kyrkan och hennes ceremonier. I den italienska giallo-kulturen är ju ofta de katolska referenserna och miljöerna påtagligt närvarande. Men i ärlighetens namn ska erkännas att jag inte har någon kännedom om vilket syfte Argento har haft med filmtitlarna. Men Argento döper inte sina filmer slumpmässigt. Han lämnar inget åt slumpen. Suspiria har jag skrivit en kortare kommentar om tidigare. I den här artikeln tittar jag närmare på Argentos gialloklassiker Tenebrae som ursprungligen skrevs för nyhetsbrevets påsknummer 2009. För titeln har faktiskt en hel del med den kristna påskhögtiden att göra.

Tenebrae – den katolska riten

Uppväxta i ett lutherskt-protestantiskt land, som dessutom brukar räknas som ett av världens mest sekulariserade, så är förmodligen Tenebrae en främmande term för flertalet av oss. Tenebrae betyder skuggor eller mörker på latin. Men det är också en rit som praktiseras inom den katolska kyrkan vid påsken (förekommer också i vissa protestantiska sammanhang tydligen). Själv har jag ingen som helst praktisk erfarenhet av Tenebrae men jag ska göra ett försök att förklara ritens huvudsakliga innehåll eftersom riten har en central roll i den här tolkningen av filmen.

Tenebrae uppges representera mörkret i Kristi grav och inleds under stilla veckan kvällen före skärtorsdagen. Mässan kännetecknas av en gradvis utsläckning av levande ljus samtidigt som psalmer reciteras eller sjungs på ett rytmiskt sätt. I inledningen av mässan badar kyrkan bokstavligen i ljus. Ljusen släcks sedan vartefter psalmerna och koralerna avslutas tills det blir alldeles mörkt i kyrkan. Ett ljus återstår och det är ljuset som symboliserar Kristus och det ligger gömt under altaret. Dold för mässdeltagarna. Men när sista psalmen är färdigläst är kyrkan alltså helt mörklagd. Hur mässan avslutas verkar vara beroende på i vilken tradition man befinner sig. Ofta förekommer även ett inslag som kallas strepitus, vilket betyder stort oljud eller oväsen, och som symboliserar jordbävningen som följer Kristi död på korset. Vid strepitus åstadkommer man oljuden genom att stampa i golven, slå med böckerna mot kyrkbänken och skrika ut hymner.

Efter strepitus lyfts ljuset under altaret fram och ställs på toppen av en kandelaber, vilket symboliserar uppståndelsen och övervinnandet av mörkrets makter. Därefter är Tenebrae över. Men det verkar även som man på vissa håll firar med att avsluta mässan i mörker och folk därefter lämnar kyrkan under tystnad utan att prästen läser välsignelsen eller tacksägelsebönen. Hur som helst. Syftet med Tenebrae är att återskapa de klassiska ingredienserna i passionsdramat: förräderiet, övergivenheten, lidandet och döden. För att tala cineastspråk: Har ni sett Mel Gibsons Passion of the Christ så vet ni ungefär vad det handlar om. Tenebrae skiljer sig från de övriga mässorna i den bemärkelsen att det är lidandet och mörkret som står i fokus. Att Argento med största sannolikhet har egna erfarenheter av denna typ av mässor håller jag för högst troligt.

Vad har Tenebrae med Tenebrae att göra?

Jag har funderat lite över titlarna på Argentos filmer. När jag nyligen såg om Tenebrae upptäckte jag lite nya trådar och mönster i filmen (vilket man alltid verkar göra när man ser om en Argento-film) som jag ville utforska närmare. Nu kan man rimligen fråga sig vad filmen Tenebrae, som är en klassisk giallo (mordmysteriefilm), har med mystiska riter i den katolska kyrkan att göra. Det är det jag tänkte reda ut här. Även om Argento fullbordade sin ”häxtrilogi” med Mother of Tears 2007 så verkar det inte omöjligt att planen från början var att avsluta trilogin redan med Tenebrae. En del kritiker menade åtminstone det när Tenebrae släpptes 1982 (Mater Tenebrarum är annars namnet på den andra häxmodern i Inferno). Ett stöd för denna teori är att Ania Pieroni, som dyker upp kort som Den tredje häxmodern i Inferno, dör i ett tidigt skede i Tenebrae. Pieroni är en förförisk kleptoman som ”stalkar” filmens huvudperson Peter Neal vid flygplatsen i Rom och som sedan får halsen avskuren med kniv samtidigt som mördaren proppar hennes mun full av utrivna sidor från en bok med titeln Tenebrae. Man skulle då kunna tolka det som att Argento hade avsikten att sätta spiken i kistan för häxtrilogin redan innan den fullbordats (Steve Biodrowski, Cinefantastique Online). Av stort intresse blir då givetvis att Neal i filmens inledning avreser från New York till Rom; hemvistelseorten för den andra respektive tredje häxmodern.

Anna Pieroni får halsen uppskuren och munnen fullproppad av bokpapper

En av orsakerna till att han inte följde upp Inferno med en tredje häxfilm ska enligt vissa uppgifter ha varit en ren besvikelse över att filmen inte fick det internationella genomslag som han hoppats på, till skillnad mot Suspiria. Om han avslutade häxprojektet med Tenebrae så kanske man i stället skulle tala om en ”religionstrilogi”. Enligt en uppgift på Wikipedia var tanken att Tenebrae skulle bli avslutningsfilmen. Men manuset skrevs om helt när Argento råkade ut för ett efterhängset fan och slutresultatet blev i stället en giallo. Man ska i.o.f.s. alltid förhålla sig lite kritisk till Wikipedia-uppgifter. I en intervju med Cinefantastique Online säger Dario själv att orsaken var trötthet. Han var trött på häxvärlden efter att ha tillbringat över fem år med Suspiria och Inferno. Han ville göra något annat och då blev det en giallo. Med Tenebrae överger Argento den metafysiska verkligheten och återvänder till den materiella; mordgåtornas mer handfasta och begripliga miljöer. Samtidigt så fortsätter han att leka med våra föreställningar och vad vi tror utspelas i bild, något vi får flera exempel på i Tenebrae. I den meningen är Argento fortfarande en magiker eller illusionist som leker med logikens lagar och betraktarens sinnen.

Tenebrae – the movie

Tenebrae inleds med att vi ser ett par svarta skinnhandskarna på en man som framför en öppen eld läser ur en bok med titeln Tenebrae. Vi hör honom läsa ett utdrag ur boken: ”Impulsen hade blivit oemotståndlig. Det fanns bara en lösning på vreden som plågat honom. Så han begick sitt första mord. Han hade brutit mot det största tabut, och inte känt skuld, inte oro eller fruktan… utan frihet. Varje förödmjukelse som stod i hans väg kunde svepas åt sidan, med denna enkla förintelsehandling – mord”. Scenen avslutas med att boken kastas i elden. Storyn kretsar sedan kring Peter Neal, författaren till Tenebrae (en kriminalroman), som reser från New York till Rom för en promotionturné för den nya boken. När han anländer till Rom börjar folk i hans omgivning dö som beskrivet i boken.

Både till form och innehåll ser Tenebrae ut som en ”vanlig” mordmysteriefilm. Vilket den också är. Men i den här tolkningen så har jag valt att föreställa mig filmen som en profan Tenebrae-mässa; en dödsmässa, requiem. Även om titeln förmodligen i första hand kanske mer syftar på det inre mörkret hos den psykopatiske mördaren, och inte mörkret i mässan, så tycker jag ändå mässmetaforen är en helt legitim tolkningsmodell för att åtminstone förklara delar av filmens budskap. Som vi redan nämnt kännetecknas mässan av en gradvis utsläckning av ljus. Överfört till filmens dramaturgi så sker en gradvis utsläckning av människoliv. Metaforen om människolivet som liknas vid ett levande ljus är inget nytt eller främmande inom den kristna tankesfären. Liknelsen återkommer i Nya testamentet och är en symbol som brukats i kyrkan sedan dess begynnelse. I den här tolkningen så firar rollinnehavarna en gemensam men högst egensinnig version av den katolska Tenebrae-mässan. Framför allt är det mördaren/mördarna som jag har i åtanke.

Om ni inte sett filmen sluta läs nu för guds skull och läs vidare när ni sett den. Men om ni ändå väljer att läsa kan ni ju vänta ett par år eller så med att se den, för då har ni förmodligen glömt bort vad ni läser nu. Parallellt med filmens psykologiska kriminaldrama så utspelas ett drama på det mytologiska planet. Det finns faktiskt en mängd komponenter i filmen som jag tycker ger stöd åt ett sådant synsätt. Författaren Peter Neal och hans roman Tenebrae har jag valt att se som en representant eller symbol för kyrkan och hennes lärosystem och dogmer. Detta inbegriper även den patriarkala ordningen som den kyrkliga institutionen till stora delar är en symbol och ett uttryck för. Jag ska förklara närmare varför jag tycker mig se den kopplingen. Samtidigt finns det inslag av dödskult kring själva firandet av påsken.

Persongalleriet

Persongalleriet eller karaktärernas namn i filmen är viktiga komponenter i mitt modellbygge. Hitchcock är ju känd för sin lek med karaktärsnamnens betydelser och bi-betydelser i sina filmer. Argento verkar till stor del i samma tradition. Peter Neal är givetvis en centralgestalt i dramat. Peter (lärljungen och aposteln Petrus, klippan) är ju som många kanske känner till namnet på grundaren av kyrkan och ska enligt traditionen ha lidit martyrdöden i Rom under kejsar Nero. Som Chris Barber och Stephen Thrower påpekar i sin Tenebrae-artikel i Argento-boken Art of Darkness så är det också lätt att associera uttalet i hans efternamn till kneel, alltså knäböjelse eller underkastelse. De menar vidare att hans förnamn har kopplingar till barndomens sagor, Peter Pan och Peter och Vargen, och att det därmed kan finnas en identitetskonflikt redan i namnet. Jag har valt att associera till kyrkans grundare men associationerna till de barnsliga och infantila sidorna är självfallet lika legitima. Men kopplingen till kyrkan och ursymbolen Peterskyrkan blir samtidigt intressant, dels för att skådeplatsen är Rom, dels för att vi får reda på Peter Neals bakgrund; att han uppfostrats i en strikt katolsk miljö.

Utifrån de premisserna har vi en författare, Peter, som befinner sig i kyrkans vagga eller barndomsmiljö, Rom, som samtidigt är underkastad sitt eget öde, sin traumatiska historia och det begär eller tvång som den skapat. Som en parantes kan nämnas ett avsnitt i evangelierna där Jesus tilltalar den obstinate och hetlevrade Petrus: ”Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill”, som enligt evangelietexten beskrivs som en förutsägelse om hans kommande död (Joh:21:18).

Peter skulle här kunna symbolisera den medvetna personligheten medan Neal utgör den omedvetna. Oavsett vad, så verkar det röra sig om en inre konflikt. I slutet av filmen får vi förklarat att Peters mordbana inleddes redan på ett tidigt stadium, i tonåren, på andra sidan Atlanten. Insikten om att han med en enkel mordhandling kunde röja alla hinder ur vägen bereder vägen för hans omnipotenta jag, hans ”gudsjag”. Något som vi redan sett att han själv skriver om i boken. Här smälter rollerna – mördaren, författaren, Gud – samman i en och samma person.

Det finns ett symboliskt svalg här (geografiskt och kronologiskt) och en bakgrundshistoria som vi bara matas med i brottstycken i form av flashbacks. I dessa scener utspelas ett svartsjukedrama där vi får se hur Neal utsätts för en förnedrande handling på en strand av tre män och en kvinna (spelad av en transsexuell). Denna laddade sekvens är en huvudnyckel till att förstå mördarens motiv. Kvinnan befinner sig i en förförisk situation med Peter Neal och männen som inleds med att hon blottar sitt ena bröst för att dra till sig männens uppmärksamhet. Neal kliver fram och klipper till henne medan de andra männen rusar i fatt Neal och brottar ned honom samtidigt som kvinnan trampar på honom i ansiktet med sin röda sko och pressar in stilettklacken i munnen.

Relationen mellan Peter och kvinnan är lite oklar men jag tolkar det som att de är eller har varit ett par. Att ligga vid någons fötter är ett bibliskt uttryck för underkastelse inför auktoriteten. Den blodröda färgen på skorna är ju en symbol för både kärleken och döden. Klacken som pressas in i Neals mun förvandlas till ett fallosliknande vapen, en symbol för patriarkatet, och hela akten skulle kunna tolkas som ett slags ”patriarkalt självmord”. Ett rike som är i konflikt med sig själv kan inte bestå (Matt:12). Det är inte heller helt otänkbart att scenen när hon blottlägger sitt ena bröst väcker associationer hos Neal till de klassiska madonnaikonerna med den ammande Maria och Jesusbarnet i centrum. Detta skulle i så fall förstärka bilden av att hans trauma bottnar i ett klassiskt madonna/hora-komplex. Spänningen som uppstår när starka religiösa och sexuella känslor drabbar samman är givetvis en livsfarlig mix i ett trasigt psyke.

The red shoe

Peter är den kluvne personligheten som lever i ett slags omedvetet exiltillstånd och som med hjälp av mordhandlingen uppnår lindring, en slags illusorisk form av helhet. I Rom ser vi hur hans omnipotenta-psykopatiska jag blommar ut i full styrka. Mördaren genomgår ett slags uppvaknande i nästan euforisk-religiös mening, vilket man kan skönja i hans hänförelse i jakten på den första mördaren. Promotionsturnén skulle man i det här fallet också kunna läsa in som en form av missionshandling.

Vem som är mördaren eller vilka som är mördarna verkar ha väckt lite diskussion. Enligt mig rör det sig om två mördare. Kanske till och med tre om man vill vara generös (hans vänstrande ”före detta” fästmö Jane). I filmen för Peter Neal en diskussion med en excentrisk journalist vid namn Christiano Berti (observera det kristna förnamnet) där de diskuterar bokens budskap. Journalisten beundrar Neal men låter samtidigt kusligt lik bokens mördare när han i sin tolkning talar om de perversas degenerande inverkan på samhället. Journalisten har haft en strikt katolsk uppfostran men uppfattar sig inte som renlärig. Men Neal ryggar tillbaka och vill förklara boken i mer positiva termer. Det vi hör är alltså lärjungens egen utläggning och tolkning av författarens (kyrkans) budskap. Den diaboliska delen eller naturen i konstverket kanske skulle man kunna uttrycka det. Men det är dock en tolkning som Peter officiellt förnekar. Men kyrkans janusansikte eller dubbla natur är vi väl förtrogna med genom hela kyrkohistorien. Att det finns två separata agendor är uppenbart. Christiano är den första mördaren men Peter dödar honom och utför i det fördolda sedan själv morden inspirerad av sin ”lärjunge” och sitt eget författarskap. Författaren smälter samman med konstverket.

Christiano Berti och Peter Neal diskuterar Tenebrae

Peter Neal assisteras av en ung och oskuldsfull man vid namn Gianni (Johnny), en förslangning av John, som alltså skulle kunna tolkas som den like unge och oskuldsfulle lärljungen Johannes. Personerna representerar två sidor eller traditioner av kyrkans historia; den extroverta och aggressiva och den kontemplativa och kärleksfulla. Vilket kan ses som den maskulina respektive den feminina principen (påven och den världsliga makten kontra klosterväsendet och de sociala verksamheterna). Petrus var ju den äldre och hetlevrade som gärna drog svärdet medan Johannes den saktmodige och älskvärde. Principerna passar bra in på filmens karaktärer. Den ungdomligt entusiastiske men känslige Johnny blir vittne till Christianos död. Men chocken gör honom oförmögen att inkorporera hela mordscenen, vilket hindrar honom att uppfatta vem mördaren är. Men då minnesbilderna börjar klarna är han mordgåtans lösning på spåren, vilket Peter inser och ser sig därför tvungen att mörda honom.

Johnny har också en ”flickvän” som heter Maria. Lika oskuldsfull som Johnny och samtidigt dotter till Peter Neals hyresvärd. Maria skulle kunna stå för Jesu moder eller skökan (kyrklig historieskrivning) Maria Magdalena. Med tanke på hennes karaktärsdrag och att mordet på henne inte var planerat, utan något mördaren tvingades göra (likt Peter med Johnny) och som han sedan kände sorg över (detta klargör Christiano tydligt i ett av breven han alltid skickar efter morden), så anspelar karaktären mer på modern. Hon är också den person som Jesus under själva korsfästelsen anförtror till Johannes och deras relation uppges som väldigt nära och förtrolig (Joh:19:25-27). Båda gestalterna symboliserar den feminina principen i kyrkohistorien. Peters sekreterare och älskarinna Anne kommer vi inte heller förbi. Anne är enligt den apokryfa (en del av den katolska) traditionen namnet på Marias moder men både i kyrkohistorien och i filmen är hon något av en bifigur. Men i själva verket visar sig hon vara en centralfigur. I filmen är hon den som sätter punkt för hela mordhistorien. Att namn på centralgestalter i kristendomen även är namnen på huvudpersoner i filmen ger enligt min uppfattning stöd åt tolkningen att betrakta Tenebrae till stora delar också som ett religiöst morddrama.

Anne, Peter Neal och Gianni försöker lösa mordgåtan

Intressant är givetvis även journalistens kristna namn. Förnamnet Christiano tolkar jag här rakt av som ”den kristne”, men vad Berti betyder vet jag uppriktigt sagt inte. Förmodligen bara ett helt vanligt efternamn i Italien. Men annars ligger Berti ganska nära det italienska ordet för dricka eller insupa; bere. Den kristnes uppgift är ju att insupa eller införliva kyrkans lära i sitt liv, så det är inte en helt orimlig tolkning att Berti skulle kunna syfta på bere. Ska vi gå ytterligare ett steg så har namnet även beröringspunkter med italienskans bruto, dvs barbar eller brutal. Men vi lämnar efternamnet därhän eftersom det blir lite väl långsökt och till och med löjeväckande att dra på för stora växlar.

Miljöerna

Till skillnad mot Argentos tidigare filmer är Tenebrae en mycket ljus film. Stora delar av filmen utspelas på öppna platser och under dagtid. Det är i moderna och upplysta miljöer som skräcken slår till (Biodrowski). Det vill säga rätt osannolika mordplatser. En del mordscener sker under förhållanden som till stora delar trotsar det rationella förnuftet, nästan som de hade ett övernaturligt ursprung. Interiörerna och byggnaderna är också ljusa. Även under de mörka timmarna känns filmen ljussatt på ett sätt så att det aldrig känns riktigt mörkt. Man skulle kunna se det som en ironisk kontrast till själva titeln (mörkret i mässan och mördarnas inre mörker). Att Dario ofta leker med motsatser har vi fått åtskilliga exempel på i hans filmer. Filmen helt befriad från historiska miljöer och platser, som annars är vanligt i Argentos filmer. Den arkitektoniska miljön är avsakraliserad, tömd på historisk rekvisita och känns både kylig och steril. I den meningen skiljer sig filmen markant från de två föregångarna Suspiria och Inferno. Kontrasten till de traditionella kyrkohistoriska miljöerna blir här väldigt stor. Och det är kanske det som är avsikten. Avmystifieringen av miljöerna underlättar samtidigt möjligheten att blottlägga deras inre natur.

Den oidipala konflikten

Barber och Thrower ser också en oidipal konflikt mellan far och son i relationen mellan Peter och Christiano. Han drivs alltså av en omedveten och förbjuden impuls att döda Peter för att på sätt komma i besittning av hans krafter och därmed kunna återställa den patriarkala ordningen. Hans mordplaner känner vi till som sett filmen. I filmen så dödar Christiano först personer (kvinnor) i Peters omgivning. Morden följer ett perifert mönster där offrens avståndsrelation till Peter är avgörande. Scenariot följer den liturgiska ordningen i mässan som rör sig mot den inre kärnan. Slutmålet är att undanröja författaren själv, något som framkommer i ett av textmeddelandena där han talar om Neal som korrumperare. En slutsats som han i ren besvikelse förmodligen dragit efter diskussionen med Neal. Som vi minns förekom också ett inslag i mässan som benämndes strepitus (stort oväsen) och som symboliserade jordbävningen under korsfästelsen. Akten kännetecknades av skrik och slammer, vilket skulle kunna korrespondera mot de brutala mordscenerna i filmen. Dessa utspelades också ofta på osannolika platser samtidigt som de i utförandena trotsade de ”logiska lagarna” och upplevdes nästan ha ett ”övernaturligt ursprung”.

Morden fungerar för Christiano som en kulthandling och hyllning till Peter Neal. Samtidigt finns ett homosexuellt drag hos enstöringen Christiano, något som kommer till uttryck i relationen till Peter och hatet mot kvinnorna. Man kan också se det som att Christiano sublimerar förbjudna drifter i sitt yrkeskall som undersökande reporter. Genom sublimeringen får han del av den nödvändiga kunskapen som hans omedvetna sidor av personligheten eftersträvar. Peter upplever sin existens och position hotad av Christiano och beslutar sig för att göra sig av med sin efterföljare och slutföra jobbet på egen hand. I Christianos föreställningsvärld är inte fiktion och verklighet separerade. Han har en strikt bokstavstrogen och infantil relation till verket och författaren. Peters förmåga att skilja mellan fiktion och fakta är mer sofistikerad och påminner lite om den ”upplyste” prästen som i sin dubbla roll (officiella och inofficiella) sätter parantes kring miraklerna i de religiösa berättelserna. När Christiano inser att Peter inte delar samma symboliska universa klipper han av banden till Peter och planerar avsätta honom på tronen. För Peter fungerar morden mer som en förlängning av författarskapet och mordhandlingarna kan ses som små ”mirakel” och en del av hans förvridna illusioner och fantasier. Som ett bisarrt, religiöst drama utan kontakt med verkligheten.

Christiano blir ju som bekant avslöjad av Maria, vilket till synes verkar ha helt slumpmässiga orsaker. Hon attackeras av en aggressiv hund och söker skydd i Christianos hus, ovetandes om var hon befinner sig. Christiano har precis lämnat huset och är på jakt efter en utvald prostituerad (han förbereder sig genom att läsa en personakt över kvinnan innan han lämnar byggnaden). Med risk för övertolkning så tycker jag den prostituerade till utseendet har vissa likheter med en uppsminkad version av Maria (dessutom har de samma tröjfärg). Och då ligger det givetvis frestande nära till hands att tolka scenariot utifrån ett klassiskt madonna/hora-komplex med Maria/Maria Magdalena som självklara representanter för denna uråldriga motsatsproblematik. Christianos karaktärsdrag passar dessutom väl in i en sådan tolkning.

Maria och Maria Magdalena?

Vi uppmärksammas på att han glömde nyckeln i låset till källardörren och att han inte lyckats genomföra mordplanerna. Man brukar ibland tala om ett universellt drag i brottets natur som innebär att det omedvetet arbetar på sitt eget avslöjande och i förlängningen sin egen upplösning. Den både så att säga efterlämnar spår och söker sig till strålkastarljuset. I de antika dramerna så slog ju överträdelser mot den universella moralkoden tillbaka mot människan (förövaren) själv. I det här fallet är det naturen i form av den galna hunden (Barber och Thrower) som bidrar till att driva dramat mot sin upplösning. Om kyrkan här representeras av förövaren skulle man kunna se det som att den omedvetet arbetar på sin egen förintelse. Visserligen med god hjälp av den världsliga makten i form av polisdetektiv Giermani (det tyskklingande namnet pekar osökt till skådeplatsen i Suspiria; Freiburg i Tyskland).

Hela filmens tema är dubbelheten, framför allt dubbelheten i den mänskliga naturen. Rollfigurerna brottas med inre konflikter och flera identiteter. Ett exempel på det är när Jane i filmens slutscener ringer upp Anne och beskriver brottningskampen med sin dubbla natur. Hon fruktar för sitt eget liv och säger sig samtidigt ångra allt hon gjort. Om vad hon ångrar lämnas tittaren i ovisshet. Det kan vara vänsterprasslet eller något annat, eller rentav mord. Hon mördas därefter av Peter iförd ett par röda skor som hon precis fått i ett paket med anonym avsändare. Att det även går att uppfatta själva grundhandlingen ur ett dubbelt händelseförlopp (profant/religiöst) känns därför inte helt ologiskt.

Jane attackeras av Peter Neal

Man skulle kunna tolka mördarnas relation både som en konflikt/kamp och en allians mellan kyrkan och efterföljaren. Boken Tenebrae fungerar i mördarens sinne som en bruksanvisning eller liturgisk handbok i hur man gör sig av med världens avskum (kvinnor, lesbianer, bögar, otrogna). Mordscenerna korresponderar med det gradvisa utsläckandet av ljusen i mässan. Här ingår kyrkobesökaren och kyrkan en slags pakt (omedvetet till en början) som resulterar i ett successivt utsläckande av människoliv. Filmkritikern och Argento-kännaren Ronny Svensson hade Mordet som skön konst som titel på en av sina lysande uppsatser om Argento. Mord och konst flyter ju som många Argento-fans känner till ofta ihop på ett egenartat sätt i Argentos filmer. Men mordet är lika mycket en rithandling. I det här fallet blir dock kopplingen till den religiösa symbolvärlden betydligt starkare.

En märklig mässa

Ytterligare ett stöd för resonemanget om filmen som en Tenebrae-mässa utspelas i en liten märklig scen i filmens mittenparti som pågår ungefär en halv minut och som jag tolkar som en Tenebrae-ceremoni i miniversion. Scenen utspelas under de mörka timmarna då Anne efter ett telefonsamtal till Janes telefonsvarare beger sig iväg ut från ett upplyst rum. Hon släcker lamporna medan ytterdörren står öppen och släpper in ett begränsat ljus från korridoren. När hon stänger dörren dröjer sig kameran kvar i rummet, som nu är helt mörklagt, och backar sedan sakta tillbaka ackompanjerad av Goblins huvudtema som spelas upp i en långsam sakral version med enbart kyrkorgel. Scenen avslutas med att kameran stannar upp vid ett metalliknande konstföremål. Föremålet blänker till och ger ifrån sig ett starkt ljussken och sedan klipps scenen. Som vi minns så avslutas mässan i kyrkan i mörker och det ljus som representerar Kristus lyfts sedan fram från sin dolda position under altaret och placeras på kandelaberns topp och lyser upp kyrkorummet. Oavsett hur man tolkar scenen så känns det ändå som en liten ledtråd i mordmysteriet. Jag beklagar den dåliga filmkvaliteten (hämtad från Youtube).

Slutscenerna

Intressant är också Peter Neals död. När Neal avslöjats av Giermani i samband med mordet på Jane och en kvinnlig polisdetektiv lurar han Giermani och Anne genom ett fejkat självmord. Giermani och Anne lämnar därefter mordplatsen och sätter sig i polisbilen. Giermani går dock tillbaka till huset och faller då offer för Neals yxa. Ovetandes om mordet går även Anne tillbaka huset och öppnar dörren som då slår emot en stor metallskulptur med spetsformade pålar som faller över Neal och genomborrar honom. Scenen påminner om en korsfästelse, här fastspikad på en trädörr i stället för ett träkors (enligt traditionen blev även Peter uppspikad på ett kors, fast på egen begäran ska han ha blivit korsfäst upp och ned). Ett dramaturgiskt slumpmässigt avslut kan tyckas. Men åter till mässmetaforen. Alla tror att Tenebrae är över. Men det är bara en illusion. Ett skådespel, ungefär som i mässan. Som vi såg firade man Tenebrae på vissa håll genom att avsluta mässan före själva uppståndelsen. Men ceremonin/skådespelet fortsätter. Här återuppstår Neal genom ett billigt trick. Eftersom den världsliga makten inte förmår att stoppa Neal är det lite ironiskt att det blir Neals kvinnliga sekreterare och älskarinna som av en slump råkar sätta punkt för hans liv. Rent formmässigt kanske inte metallskulpturen direkt överensstämmer med kandelaberns (ljusstaken vid altaret där Tenebrae-mässan avslutas) men den väcker ändå i min föreställningsvärld associationer till det liturgiska föremålet. Men för många ligger det säkert närmare att associera till den fallosliknande stilettklacken som penetrerade Peters mun på stranden.

Anne i upplösningstillstånd efter att ha dödat Peter

It was like a book…

Men att Argento väljer att göra slut på mördaren genom ett konstverk känns ändå inte förvånande om man är bekant med hans filmer. Om man nu väljer att se Tenebrae som den ”första” avslutningsfilmen av häxtrilogin så skulle man kunna tolka det som att Argento avrundar trilogin genom att återkoppla till innehållet i den första filmens titel, Suspiria, som betyder ”de heliga tårarna”. Något som också har med konst att göra. Kyrkofäderna menade nämligen att god konst och litteratur griper tag i oss och rör oss till tårar, något de benämnde suspiria, eftersom de på ett konkret och omedelbart sätt påminner oss om vägen tillbaka till det förlorade paradiset. Vi vet ju sedan tidigare att Argento ofta leker och kastar om begrepp och betydelser i filmerna. Här förvandlas det fallosliknande konstverket till ett profant mordredskap som befriar världen från mördaren, det vill säga Peter Neal alias den katolska kyrkan alias den patriarkala ordningen. Att kyrkan historiskt sett har mycket blod på sina händer vet vi. Om offren representerar ljusen i riten så blir det ju samtidigt ironiskt att kyrkan till slut själv blir offer i sin egen rit, och kanske t.o.m. dödad av kultföremålet som avslutar mässan. För att också återkoppla till filmens inledningsscen då vi såg hur Neal (förmodligen han) kastade boken i elden. I det här ljuset framstår handlingen som en rit. Som om ödet var förseglat från början. It was like a book… A BOOK!!! skriker Neal ut i en bekännelse efter att ha avslöjats av Giermani. Författaren som smälter samman med konstverket och sitt eget tragiska öde.

Neal genomborrad av metallstången

Epilog

Argentos world of horror inbjuder som vi sett till tolkningar. Det känns som det går att anlägga alla möjliga perspektiv på filmerna; psykologiska, sociologiska, teologiska, feministiska etc. Även om det säkert går att tillämpa liknande tolkningar av betydligt enklare genrefilmer som Fredagen den 13:e så pekar det ändå på en stor rikedomen i hans verk. Det finns alltid något nytt att upptäcka i filmerna. När jag såg Tenebrae första gången upplevde jag den som lite för ”modern” och 80-tals kitschig för att jag skulle kunna jämställa den fullt ut med hans tidigare mästerverk. Men efter att nu ha sett Tenebrae två gånger i rak följd känns det som filmen helt klart är en av hans mest intressanta och komplexa filmer. Full av trådar och mönster som det känns som man kan fördjupa sig i hur länge som helst. Och det är något som kännetecknar riktiga mästerverk. Argento är sannerligen en sann mästare. He is like a book… A BOOK!!!

– Stefan Särnefält