Telefonsnackare som saknar gränser och normala spärrar och njuter hämningslöst av att terrorisera folk via telefonluren finns det gott om i filmens värld. Tänkte att vi skulle ta och titta lite närmare på dessa figurer som i tid och otid (mest i otid) får utlopp för sina besynnerliga känslor genom att skrämma upp omgivningen med obscena och hotfulla samtal.
Nyligen gick jag igenom mina favoriter maskkillarna där jag tittade på maskens roll och presenterade några masktyper som vi brukar stöta på i skräckfilmen. Nu vänder jag mig om i soffan och tänker fantisera lite fritt över en annan favorit, telefonsnackarna. Ni vet, de som gillar att snacka nasty i luren och skrämma upp mottagarna med verbala hot och andra obsceniteter. De som skiter fullständigt i sociala konventioner och rådande uppförandekoder. De som har tankarna uppfyllda av snusk och mord och som saknar vanliga spärrar och gränser. Ett extremt politiskt inkorrekt släkte med andra ord. Men dessa ringande skuggfigurer är som regnande manna från himlen.
Hade man slagit sig in på den banan hade man förmodligen haft en lysande karriär. Kanske inte så mycket betalt men förhoppningsvis ett eget rum på dårhuset med fria telefonsamtal. Alla har vi ju busringt någon gång i livet. Kanske inte flåsat och hotat och gråtit och öst på med fula ord och sinnesförvirrade läten men säkert någon i köttet svag läsare som ringt upp en offentlig person i barndomen och gjort pruttljud med munnen och sen snabbt lagt på luren. Vissa av er kanske inte har släppt det där och fortsätter med att terrorisera kända och okända med obscena samtal och gratiserbjudanden på eskortservice.
I den här genomgången kommer jag dels att fundera kring vad som gör telefonsnacket till ett sånt bra skrämselinstrument och dels att titta på några filmer med telefonbusar och hur dessa figurer låter i skarpt läge. Bisarra telefonsamtal är ju inget ovanligt fenomen inom filmen men det är inte alltid man minns filmtitlarna som man egentligen borde minnas och som hade någon sjuk telefonscen man borde ha skrivit ned i anteckningsblocket. Så ni får gärna fräscha upp minnet och komma med tips på bra telefonterror.
Precis som när det gäller masker är det mest snubbar som sitter i lurarna och terroriserar. Men det finns tjejer som också kan vara duktiga på att spotta ur sig otäckheter. Det finns en del likheter mellan telefonterroristerna och maskkillarna som ni som läst maskkrönikan kommer att känna igen här. Sånt går inte att komma ifrån. Dårar är alltid dårar oavsett om de babblar eller är knäpptysta.
Ibland är det inte ens tal om att snacka. Lite snuskigt flåsande brukar ofta kunna duga rätt bra. Vill man vara kreativ ska man kontra med ett oväntat sjukt instick. Skulle jag själv iscensätta en telefonringning skulle jag göra en ljudmix av någon svårt traumatiserad och sexfixerad akademikertyp som alternerar mellan gråt och ångestsuckar, smackande juckljud, monstervrål och silkeslen Astrid Lindgren-stämma. Möjligtvis klämma in något exotiskt ljud från djurvärlden om jag befann mig i flowtillstånd efter att ha läst någon självhjälpsbok. Något djur i Amazonadjungeln ligger nära till hands. Ljud från svenska bondgårdar är inte så tokigt heller när jag tänker efter. Kanske en skördetröska som kör på en stor sten eller traktor som slirar i leran där det ligger en skrikande gris.
Olika typer av telefonsamtal
I vissa filmer är det mer drag i telefonsurret medan det i andra kanske bara droppas ett och annat otäckt meddelande på telefonsvararen som en teaser eller varning. Det är en brokig samling telefonringare och det känns som det är nödvändigt att bena ut begreppen lite och, om uttrycket tillåts, ringa in några vanliga telefontyper så att det inte blir onödig förvirring. Jag är inte förmögen att göra en fullständig inventering av telefonringarsläktet men några intressanta typer har vi som ni senare kommer att stöta på i den här genomgången.
Den enligt min mening roligaste telefonringaren är den som leker katt och råtta med offer och samhälleliga institutioner. Det brukar i regel vara en smart psykopattyp inte sällan med sexualsadistiska drag och med någon form av omnipotent personlighetskomplex som ser sig själv som överlägsen alla andra när det gäller intelligens och handlingskraft. Personen njuter av att gäcka samhället och dess normer och värderingar och givetvis injaga skräck i lyssnaren. De är ganska frekventa i giallogenren som ju kretsar kring mordgåtor och mysterier. I The Bird with the Crystal Plumage, Blood and Black Lace och New York Ripper får vi några exempel på den här telefonringartypen. Zodiakmördaren skickade inte enbart krypterade brev, utan tog även upp telefonluren när huvudvärken slog till.
Sedan har vi figurer som kommer med olycksbådande profetior och förebud om något hemskt som kommer att drabba mottagaren eller någon i omgivningen. The Ring, The Mothman Prophecies och One Missed Call har den typen av av telefonringningar. En annan inte ovanlig typ är den som kommer med varningar eller upplysningar om något som hänt eller kommer att hända. Personen kanske sitter på viktig information om ett mord eller rent av känner till vem mördaren är. The Caller och Jeepers Creepers och Death Wish 4 skulle nog kunna passa in här. Den terapeutiska telefonringaren är den som ringer och levererar primalskrik eller andra mer eller mindre obegripliga ljud och monologer för att lätta sitt inre. Personens känsloliv är som en tryckkokare av ilska och frustration som han eller hon måste få ut. Black Christmas är den riktiga klassikern här men alla är inte fullt så utflippade. Sexdårar kan vara värda att nämna och dem hittar man redan i giallogenren men det finns också mindre mordiska figurer som gärna tänder på en fredspipa så länge de ges fritt utlopp att snacka snusk i luren och gärna se föremålen för deras libidoenergi live medan de pratar. Teaserringaren är den som bara ringer för att retas och skapa förvirring. Men teaserringaren kan skapa stor oro med sina roande monologer. Som Freddy Krueger.
Vän eller fiende
Telefonpsykopaterna kan dyka upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Inte bara i rysare och skräckfilmer. I kidnapparrullar brukar det ofta förekomma någon typ av förhandling telefonvägen som inte är av den vänskapliga sorten. Viktigast i telefonterrorgenren är att det sker någon form av hotfull kommunikation (kan vara tyst) via telefonnätet till en mottagare. Mobilt eller fast. Läskiga telefonröster har förmågan att skaka liv i ett sömnpiller till film, och obehagliga ljud och läten är helvetes mer creepy än visuella våldsorgier. En ruggig mördarröst förstärker hotbilden och bidrar till att man fruktar mördaren mycket mer. Ett skrämmande telefonsamtal ger samtidigt en snabb inblick i mördarens psyke och föreställningsvärld. Precis som med masken lirar den fint på osäkerhets- och anonymitetsaspekten. När mottagaren och tittaren saknar kunskap om personens identitet blir det helt enkelt mer skrämmande. Det kan vara en vän eller fiende. Tant eller farbror. Ett söndagsskolebarn eller en könsdiskriminerande pastor som i smyg dyrkar mammon och prostituerade. Sällan någon utomjording men kan aldrig riktigt veta.
Det är viktigt att telefonsnackaren sköter uppgiften övertygande. En briljant röstskådespelare får gärna variera repertoaren på ett identitetsförvirrande sätt. En skicklig telefonringare lyckas uppehålla intresset hos lyssnaren så att den inte lägger på luren. Anonymitetsaspekten gör det som bekant lättare att spela på hela registret och ge utlopp för all sköns sjuka fantasier. Fullständigt groteska tirader är fullt i sin ordning och bör uppmuntras starkt i sådana här sammanhang. Samtidigt får man en psykologisk gärningsmannaprofil som är intressant för utredningen och själva handlingsförloppet i filmen.
Skrämmande när de har koll
Något som är extra skrämmande med telefonförövare är när de har koll på offrets historia och kan droppa obehagliga fakta av privat karaktär som bara offret känner till. Ofta får förövaren möjlighet att leka en sorts katt-och-råtta-lek där offret hamnar i psykologiskt underläge. Men till skillnad från maskbäraren finns det med telefonringarna mer utrymme för förhandling och kommunikation. Det ligger i själva sakens natur. Men det beror lite på själva situationen och offrets intellektuella och psykologiska kapacitet. Det finns lite trådar att dra i om man är tillräckligt kall och behärskad.
Här är det kanske inte telefonringarens personliga bakgrund som står i fokus, utan snarare hur pass mycket is i magen lyssnaren har och vilken behjälplig kompetens denne besitter. Det är alltid bra med elementära kunskaper om patologiska sjukdomstillstånd, men har mottagaren kunskaper inom samma områden som telefonringaren så kan det klart vara till stor hjälp. Ännu bättre är om man besitter någon unik kompetens som kastar om maktpositionerna och gör att man får ett psykologiskt och taktiskt övertag och kan bemästra situationen. Här kan det röra sig om allt från it-teknisk begåvning till adresskunskaper om var stans snuskigaste bordeller är belägna. En stenhård poliskommissarie som sitter på kontoret med spårningsutrustning har givetvis lättare att hantera situationen och låter sig inte duperas lika lätt. Men inte ens en rutinerad snut går säker. Alla har vi någon svag punkt där vi kan falla som Alice i hålet.
Man kan också som i multipersonexemplet tidigare leka med olika identiteter och den inre kluvenheten hos gärningsmannen. Allt för att skapa så mycket förvirring som möjligt hos mottagaren och tittaren. Ofta spökar någon form av trauma där den patologiska personligheten har tagit kontroll över personen. Det kan ofta bjuda på vansinniga och underhållande monologer. Telefonterrorn brukar ofta vara en ren njutningshandling för förövaren där han eller hon ohämmat kan demonstrera sin makt och härskarteknik eller bara gäcka samhället i största allmänhet. Eller så kan personen drivas av starka tvångsmässiga känslor.
Sällan helt irrationella
Gränsen mellan genialitet och galenskap är som bekant ofta hårfin. Det galna geniet är en klassisk filmfigur som kan ställa till en hel del problem. De är extremt smarta och inte sällan lika extremt farliga. Telefonringarna är kanske inte alltid matematiska snillen som i New York Ripper men de brukar sällan vara helt irrationella mördarmaskiner utan tankeverksamhet. Att de klarar av att telefonera och prata är ett tecken på att de besitter någon form av intelligens och de har oftast ett ärende. Annars hade de inte ringt upp. Och inom det fältet brukar det gå att upprätta någon form av ”dialog”. Men ibland är det bara som att prata till en vägg där allt rinner av som vatten på en gås. Det finns inga som helst ingångar. Bara ett tomt svart hål som spottar ur sig massa sinnessjuka ljudflöden. Billy i Black Christmas är exempel på en sådan figur, en djupt splittrad varelse som drivs av tvångsmässiga känslor. Han är inte direkt dialogtypen som bygger broar och knyter vänskapsband i bostadsrättsföreningar. Envägskommunikation är hans grej.
Oftast kan det vara bra att inte uppröra förövaren i onödan utan behålla lugnet och spela spelet så att säga. Har man tur kan telefonmarodören medvetet eller omedvetet läcka lite ledtrådar och kanske röja delar av sin identitet och historia eller sin geografiska position. Bekännelser kan ibland komma som en surprise. Ibland som skamlöst skryt. Multipersonligheterna brukar utan större svårigheter kunna hoppa bock mellan skryt, självömkan och exploderande ilska. Vi ser dem ofta i nyhetssändningar och talangtävlingsjurys. Men då kan de bedrägligt nog ofta vara lugna som filbunkar.
Sympatiaspekterna får inte heller glömmas bort. Speciellt stark sympati kanske inte man spontant känner för dessa individer. Möjligtvis en viss smygidentifikation. Men det finns precis som i maskgenren en del trasiga figurer med extremt starkt hämndbehov man kan ha viss förståelse för. Hos telefonterroristen har själva sjukdomsbilden en mer framträdande roll. Och den kan ju vara rätt underhållande så länge man själv slipper ta emot snacket. Billy i Black Christmas har ju en sjuhelvetes historia som på något sätt måste ut. Det har man den djupaste förståelse och respekt för. Så därför tar vi och börjar med kungen av obscent telefontjatter, Billy i Black Christmas som också är bekant som Stilla natt, blodiga natt.
Black Christmas (1974)
Black Christmas är en inside the house call-historia om en kvinnoförening som under julen blir terroriserad av en för dem okänd främling. Hans namn är Billy och det finns mig veterligen ingen som matchar honom när det gäller obehagligt snack i luren. Hans ilska och sinnesförvirring är inget mindre än guldklass. Förmodligen den mest sinnessjuka rösten i filmhistorien. Och det finns faktiskt en naturlig förklaring till att hans mästermonologer känns så skruvat obehagliga. Billys röst är nämligen sammansatt av flera olika röster. Regissören själv, Bob Clark, delade på det hedervärda uppdraget med Nick Mancuso och en till. Men det var tydligen inte pianokillen Keir Dullea som det ibland spekulerats om. Detta var ett sätt att skapa så mycket förvirring som möjligt för tittarna och givetvis förstärka sjukdomsbilden där rösterna från Billys förflutna gör sig påminda.
Men man får samtidigt inte glömma bort personen som tvingas lyssna på galenskaperna. Det är viktigt att de responderar trovärdigt och förmedlar rätt känslor. Känns genuint uppskrämda och chockade eller bara allmänt förvirrade över vad de hör i luren. I Black Christmas sköter Olivia Hussey den uppgiften galant. Billy skulle passa fint på vindsvåningen i ett call center-företag där han kunde underhålla sig och andra med att sälja dejtingsajtprenumerationer och mobilabonnemang utan täckning.
[hana-flv-player video=”http://www.rysarnytt.se/wp-content/uploads/2012/12/Black_Christmas.mp4″ width=”460″ height=”autow” description=”” player=”5″ autoload=”true” autoplay=”false” loop=”false” autorewind=”true” /]
When a Stranger Calls (1979)
En annan telefonringarklassiker from inside the house är When a Stranger Calls. Det är framför allt första delen av filmen som är intressant innan telefonringaren avslöjas. Frasen ”Have you checked the children” har nog en och annan imiterat i luren på fyllan. Inte så mycket variation på snacket i den här rullen men det kan å andra sidan vara rätt skräckinjagande och effektivt att bara upprepa en och samma fras i samma tonläge. Kan säkert en del retorikexperter med starkt självhävdelsebehov intyga. Här ser vi barnvakten (bra spelad av Carol Kane) när hon hör mystiska ljud från köket som hon måste kolla upp. Snart ringer det i luren…
[hana-flv-player video=”http://www.rysarnytt.se/wp-content/uploads/2013/05/WSC.mp4″ width=”460″ height=”autow” description=”” player=”5″ autoload=”true” autoplay=”false” loop=”false” autorewind=”true” /]
The Ring (2002)
Om vi ska uppehålla oss vid upprepningstemat så måste vi köra min personliga skräckfavorit under 2000-talet, den amerikanska versionen av The Ring. Det räcker att viska ”seven days” och man får en varm överraskning i kalsongerna. Här är det framför allt inte rösten som är det läskiga, utan budskapet. Att man efter att ha sett ett extremt creepy videoband kommer att möta döden inom sju dagar kan skrämma den mest hårdhudade hockeykommentator om omständigheterna är de rätta. Och de är de verkligen i The Ring. Som till exempel ett ödsligt hus ute i skogen. För omväxlings skull får vi en flickröst i form av Samara Morgan. Världens läskigaste unge. Vi kör bara slutet av videokassetten i omsorg om känsliga tittare.
[hana-flv-player video=”http://www.rysarnytt.se/wp-content/uploads/2013/05/TR.mp4″ width=”460″ height=”autow” description=”” player=”5″ autoload=”true” autoplay=”false” loop=”false” autorewind=”true” /]
The Bird With the Crystal Plumage (1970)
Dario Argento är en kille som inte bara vet hur man håller i knivarna (han brukar ofta hålla i dem själv vid mordscenerna) utan han har även bra koll på sjuksnacket. Ibland snackar han tydligen själv men inte i den här filmen tror jag. I hans debutmästerverk The Bird with the Crystal Plumage har telefonsamtalen en central funktion som sedan visar sig hjälpa till i lösningen av mordgåtan. Här är det kommissarie Morosini som får bekanta sig med en sammetslen svärmorsdrömsröst som i sin omnipotenta såpbubbla njuter av sina handlingar och 15 minuter i rampljuset. Men fåfänga brukar oftast vara en egenskap som så småningom leder till ett chockartat och brutalt fall.
[hana-flv-player video=”http://www.rysarnytt.se/wp-content/uploads/2013/05/TBWTCP.mp4″ width=”460″ height=”autow” description=”” player=”5″ autoload=”true” autoplay=”false” loop=”false” autorewind=”true” /]
Tenebrae (1982)
Argentos Tenebrae som jag gjorde en religionsanalys av härom året måste vi givetvis lyssna av. Förutom lite sjukt snack i luren får vi även i den här filmen en gammal hederlig telefonbox. Telefonboxar-i- film-tiderna är tyvärr förbi. Hur sorgligt är inte det? Här bjuds det inte på lika mycket telefonsnack som i The Bird with the Crystal Plumage men mördaren kan inte motstå frestelsen att slå en liten pling och dela med sig av sina förvirrade tankar och då låter det så här:
[hana-flv-player video=”http://www.rysarnytt.se/wp-content/uploads/2013/05/Te.mp4″ width=”460″ height=”autow” description=”” player=”5″ autoload=”true” autoplay=”false” loop=”false” autorewind=”true” /]
New York Ripper (1982)
Lucio Fulci i New York – då får vi förutom bestialiska mord även riktigt sinnessjukt snack i luren. Att New York Ripper tillhör telefonringarkungarna beror framför allt på killerns roande Kalle Anka-kvackande i luren. På gränsen till skrattretande men det här är bara för jävla bra och obehagligt helt enkelt. Vad svarar man en smart kille från Ankeborg som gillar att sprätta upp snygga tjejer? Helt vrickat och vansinnigt otäckt.
En liten rolig detalj som hör till kuriosakabinettet är att när jag spanade efter telefonscenerna upptäckte jag en mindre känd gängledare från The Warriors som jag missat helt tidigare. Min ansiktsigenkänningsförmåga är om inte perfekt så fortfarande tillräckligt stark för att jag skulle känna igen alla medverkande i Hon älskade en sommar. Det vet alla som läst min Knud ”Drängen i Fäbodjäntan” Jörgensen-analys. Hur som helst, det är killen som vi ser går upp för en trappa med ett smajl under tunnelbanefärden mot Bronx. Namnet är Antone Pagan för den som inte hört det förut och det är den ena som antastar Alexandra Delli Colli på biljardbaren. Inte han som teasar henne med foten, utan hans polare. Men det är inte den scenen vi ska kolla in nu. Utan det är när polisinspektören får ett oväntat samtal när han ligger i sängen och sussar med sin nattfjäril.
[hana-flv-player video=”http://www.rysarnytt.se/wp-content/uploads/2013/05/NYR.mp4″ width=”460″ height=”autow” description=”” player=”5″ autoload=”true” autoplay=”false” loop=”false” autorewind=”true” /]
One Missed Call (2003)
Asiaterna har alltid varit bra på att utnyttja modern teknik i skräckfilmerna och de var jäkligt tidigt ute med det. One Missed Call är en mobiltelefonrysare där mottagarna blir uppringda från framtiden av sig själva och där de får upplysningar om sin kommande död. Här har vi en fantastiskt creepy telefonslinga som ringlar in som en ovälkommen tvestjärt i örat. Säkert en favorit hos morbida mobilägare. Ska nog fixa en sån signal själv. Aaaaaaaahhhh…
[hana-flv-player video=”http://www.rysarnytt.se/wp-content/uploads/2013/05/OMC.mp4″ width=”460″ height=”autow” description=”” player=”5″ autoload=”true” autoplay=”false” loop=”false” autorewind=”true” /]
Jeepers Creepers (2001)
The Creeper är ute efter Trish och Darry som tagit skydd på en bensinstation. Där får de ett oväntat telefonsamtal från tant Jezelle som varnar dem för att spela sången Jeepers Creepers eftersom de då riskerar att hamna i Creeperns våld. Den där sången sätter vi på efter klippet.
[hana-flv-player video=”http://www.rysarnytt.se/wp-content/uploads/2013/06/JP.mp4″ width=”460″ height=”autow” description=”” player=”5″ autoload=”true” autoplay=”false” loop=”false” autorewind=”true” /]
The Mothman Prophecies (2002)
Kanske en lite underskattad rysare som faktiskt är riktigt creepy och spännande. Richard Gere får en påringning av Indrid Cold, alias den mytologiska varelsen Mothman, när han undersöker en rad mystiska händelser i en stad i West Virginia. Det blir genast tung stämning i rummet. Filmen uppges ha en viss anknytning till verkliga händelser. En bra grund att luta sig emot i sådana här sammanhang.
[hana-flv-player video=”http://www.rysarnytt.se/wp-content/uploads/2013/06/TMP.mp4″ width=”460″ height=”autow” description=”” player=”5″ autoload=”true” autoplay=”false” loop=”false” autorewind=”true” /]
Scream (1996)
Jag har aldrig varit något fan av Screamfilmerna. De är för larviga för min smak. Men när jag såg första Scream på bio och öppningsscenen med Drew Barrymore så tänkte jag för mig själv: This is good! Real good! Äntligen en renässans för skräckfilmen skrek jag och tog ett ordentligt stryptag på fåtöljsgrannen medan jag gjorde några high fives till folk som satt i raden bakom. Men glädjen var kortvarig. Det fjantiga metatjafset och tonårslarvet tog snabbt över. Men en sak sköter de riktigt bra i Screamfilmerna, och det är telefonsnacket. Hela den fantastiska öppningsscenen är lite väl lång för att köra igenom här men ett par-tre minuter klarar ni väl av?
[hana-flv-player video=”http://www.rysarnytt.se/wp-content/uploads/2013/05/Sc.mp4″ width=”460″ height=”autow” description=”” player=”5″ autoload=”true” autoplay=”false” loop=”false” autorewind=”true” /]
Nightmare on Elm Street (1984)
Freddy Kruegers tunga som slickar Nancy direkt från luren är förbannat underhållande. Ibland önskar man att man hade en sån där tungförlängare i telefonledningen. Gärna en Gene Simmons-tunga i extra stor storlek. När man ringer en arbetsgivare och vill ha ett anständigt jobb med en anständig lön men arbetsgivaren ber en att dra åt helvete så sticker man ut den där tungan full av saliv och okvädingsord. Men om arbetsgivaren är en ful och fet gubbe med Robin Hood-frisyr då? Då byter man ut tungan mot en knivhandske.
[hana-flv-player video=”http://www.rysarnytt.se/wp-content/uploads/2013/05/NOES.mp4″ width=”460″ height=”autow” description=”” player=”5″ autoload=”true” autoplay=”false” loop=”false” autorewind=”true” /]
The Telephone (1963)
Självklart måste vi ha en riktig telefontitel med i den här genomgången. Första delen i Mario Bavas Black Sabbath heter The Telephone och är en liten läcker mini-giallo med riktigt skönt telefonsnack. Skönheten Michèle Mercier blir uppringd av en okänd person som inte snålar på berömmen. Men de har som ofta i det verkliga livet en baksida. Att man vill både döda och behålla skönheten är ett välkänt fenomen i skönhetskirurgikretsar. I det här klippet får vi två påringningar på raken. Först blir Michèle avbruten av telefonsignalen när hon drar av sig strumpbyxorna (det bästa jag vet) och tvingas svara i en dödstyst lur. Men efter den trevande inledningen sköter den mystiske främlingen snacket så bra att till och med Siewert Öholm skulle bli imponerad. Snygg telefon också. Italienarna har sinne för stil och smak. Och telefonterror.
[hana-flv-player video=”http://www.rysarnytt.se/wp-content/uploads/2013/05/TTP.mp4″ width=”460″ description=”” player=”5″ autoload=”true” autoplay=”false” loop=”false” autorewind=”true” /]
The New Alfred Hitchcock Presents: The Night Caller (1985)
Gamle Hitch fick inte uppleva den här lilla filmen i nyinspelningen av ”Hitchcock presenterar” men han hade säkert varit förtjust över telefonsnacket som Linda Fiorentino får höra i det här klippet. Fönstret mot gården-lägenheter passar utmärkt i den här genren.
[hana-flv-player video=”http://www.rysarnytt.se/wp-content/uploads/2013/06/AHPNC.mp4″ width=”460″ height=”autow” description=”” player=”5″ autoload=”true” autoplay=”false” loop=”false” autorewind=”true” /]
The Night Caller (1976)
En till Night Caller – med en riktig sexmaniac måste vi ha med. Även den med Fönstret mot gården-känsla. Här har vi en kille som går all-in med snusket och som också gillar att spana medan han snackar. Dessutom ser han riktigt nasty ut. Som en blandning mellan Starsky & Hutch, italiensk smörsångare och kille med extremt lång kåkfararhistoria. Porregissören Anthony Spinelli (Dixie Ray) tar dirty talk-genren till nya nivåer. Varning för obscent språk!
[hana-flv-player video=”http://www.rysarnytt.se/wp-content/uploads/2013/06/NC.mp4″ width=”460″ height=”autow” description=”” player=”5″ autoload=”true” autoplay=”false” loop=”false” autorewind=”true” /]
Abominable Dr Phibes (1971)
En av de bästa skräckfilmsrösterna i filmhistorien tillhör skräcknestorn Vincent Price. Kan inte säga att han är den bästa telefonterroristen men han slår en signal i den här gamla brittiska skräckklassikern från 1971. Phibes hämnas de som han anser var skyldiga till att hans fru dog och här gör han utan att röra munnen ett av de bättre telefonintrona på film. Ett mäktigt orgelackord. En grej jag missat med den här filmen är att Caroline Munro spelar Dr Phibes döda fru. Man ser henne bara på bilder när Dr Phibes återkallar minnen från deras gemensamma historia. Munro är som en del kanske känner till föremålet för Frank Zitos uppvaktning i William Lustigs Maniac. Hon har också spelat Bondbrud. Så snygg är Munro. Ni ser hennes ansikte på telefonsnurran.
[hana-flv-player video=”http://www.rysarnytt.se/wp-content/uploads/2013/05/ADP.mp4″ width=”460″ height=”autow” description=”” player=”5″ autoload=”true” autoplay=”false” loop=”false” autorewind=”true” /]
Epilog
Jag hade tänkt köra tio klipp men det blev lite fler. Men det är jag säker på att ni inte hade något emot. Ni som hade det får ringa Pressombudsmannen och klaga (givetvis med obscen stämma). Ruskigt telefonsnack i skräckfilm är som ni märker efter den här genomgången faktiskt en central ingrediens som ger extra deluxe smak och färg till hela anrättningen. Tänk er favoritpizza bakad av den gamle tv-kocken Floyd där han gratinerar med de finaste spritsorterna. Det är ett tema som inte går att tömma ut helt enkelt och förhoppningsvis kommer det fler framtida telefonringarklassiker som vi kan roa oss med att citera på poolpartyn och tråkiga telefonkonferenser på jobbet.
