Seriemördare på Stockholms universitet
Helena Bjuresäter Sjöholm (okt 2006)
Serial killing, Ted Bundy, sledgehammer, butcher knife, Ed Gein, Giallo, horror, maniac etc… Det här är bara ett axplock av den terminologi som användes frekvent på kursen vid filmvetenskapliga institutionen när professor Richard Dyer, (Warwick University), gav kursen The Serial killer Film, tidigare i höst. Jag hade sumpat chansen att ta en kurs för en av mina gamla filmlärare i ämnet kulturkritik. Men gissa om jag blev förtjust när jag upptäckte att jag istället kunde ta den här kursen. Den lille gråa professorn exploderade stundtals av entusiasm när han föreläste för oss om fenomenet seriemördare. Det var knappast för att imponera eller skapa sensation om sin egen person, utan för att han helt enkelt var mycket hängiven. Och så ville han förstås provocera.
Att seriemördare är ett tacksamt ämne att göra film på kan väl ingen bestrida? Utom möjligen de studenter som kände sig mer eller mindre förtryckta, då de deltog enbart för att det var ett obligatoriskt delmoment i en annan kurs. Dessa studenter var ett tacksamt villebråd för Dyer. Måste medge att det satte lite extra krydda på föreläsningarna. Genom ett urval av filmer på temat Seriemördare, diskuterades denna brutala företeelse med ingående historiska analyser, fallstudier, samhällsekonomiska, sociala, psykologiska och genus aspekter, och mer ändå. Om allt detta kan jag inte redogöra för här. Låt mig bara säga: fundera över vem ni umgås med. Man vet aldrig…
Några givna slutsatser om varför en del blir seriemördare och andra inte vågade professor Dyer inte komma med. Även om det givetvis finns tydliga fall av mental störning och liknande. Men det är också med iskalla fakta många fall visar att sådana ”lösningar” inte riktigt räcker till, utan snarare vore ett önsketänkande. För då skulle ju mordgåtan vara löst – vi skulle få en förklaring och kan gå vidare med våra liv. Vi skulle också få en tydlig skiljelinje mellan de som mördar, och vi som är beskedliga medborgare. Men så var det just det att somliga seriemördare tycks leva ett dubbelliv, vanliga Svenssons som helt plötsligt genom en impuls begår bestialiska mord, om och om igen. Ännu värre blir det när motiv saknas helt. Ett mördande för mördandets skull. Här finns dock en del teorier som skapar en viss förståelse – eller tröst? Nämligen det att seriemördandet tycks vara ett modernt fenomen. Kom igen, Vlad Tepes och Caligula tar jag ingen hänsyn till här.
Kanske förhåller det sig så att industrialism och urbanisering slår tillbaka på den enskilde individen. Det modernistiska och depraverade samhället. Familjer splittras (ingen fara i Sverige, för Göran Hägglund kommer säkert att ställa familjen till rätta igen), och människor som står vid löpande band, dag ut och dag in. Ett repetitivt mönster som tycks släcka varje kreativ mänsklig cell. Det är så segt att det måste till lite seriemord för att sätta guldkant på tillvaron. Ett och annat mord för att bryta den själsliga isoleringen. Köper ni det här? Det förefaller dessutom vara ett manligt fenomen. I stort sett alla seriemördare är män. De bor i USA. Eller i Tyskland. Möjligen i Storbritannien… Hoppsan, man får inte peka ut enskilda stater på det här viset. Men dessa länder har en ganska bra statistik över seriemördare. Just nu bättrar Storbritannien på sin statistik, enligt medierna har de fått en ny Jack The Ripper på halsen.
Men eventuella manliga läsare av RysarNytt, som dessutom råkar vara amerikaner, tyskar eller engelsmän. Ni ska inte känna er påhoppade. Jag tänkte runda av min reflektion över den här kursen med en liten favorit. Nämligen italienskan Leonarda Cianciulli, The Soapmaker, (1893- 1970). Leonarda hade i alla fall ett tydligt motiv för sitt handlande. Hon ville förhindra att sin älskade son skulle ut i andra världskriget. Hon menade också att hennes mord sanktionerats av Jungfru Maria. Hon hade drömt om henne, och dragit den slutsatsen att hon måste offra lite granntanter så att hennes högt älskade son skulle få leva vidare. Leonarda drogade sina offer, högg dem i bitar och slängde dem i grytan med lite 8 kaustiksoda. Av sörjan gjorde hon tvålar som hon sålde. Blodet samlade hon upp i tråg, när det hade koagulerat rostade hon det i ugnen. Sedan smulade hon ner bitarna i en smet som hon gjorde kakor av. Hela trakten bjöds på kakorna. De lär ha varit mycket populära och Leonarda åt dem gärna själv.
