Christian Bale i två obehagliga roller – vackert och sjukt begåvat

Helena Bjuresäter Sjöholm
Kan man se vem som är seriemördare eller inte? Den frågan kan man få jaga svaret på. Regissörer och filmbranschen älskar seriemördare. Och med det fantastiska verktyg som filmen är, försöker de belysa fenomenet. Ibland blir det fullträff som exempelvis med filmerna som jag skriver om här. Ibland blir det ganska puckat som i Mr Brooks. Well, om de lyckas besvara frågan om man kan se ”vem som är det” eller inte är väl tveksamt. Men det känns som de kommer kusligt nära ibland…

Christian Bale är beroendeframkallande snygg, vältränad och perfekt i rollen som Patric Bateman i American Psycho (2000). Det blir en chockartad upplevelse att sedan se honom som totalt utmärglad och fullständigt oglamorös som Trevor Reznik i filmen Maskinisten (originaltitel: El Maquinista, 2004). Transformeringen från den framgångsrike yuppien Bateman till den extremt nojiga och skelettliknande Reznik är fundamental. Förvandlingen i sig blir som en symbol för hela resonemanget om seriemördaren, och vem eller varför denne är som han är. Man kan ta på det, men samtidigt inte. Man kan haffa dem – och då är det ju ofta för sent. Är seriemördarna inte ena riktiga hala jävlar så säg? De två karaktärerna har beröringspunkter som förenar. Nämligen att de gestaltas av en och samme skådis som berör fenomenet seriemördare. De bekräftar och avfärdar på samma gång mallen för hur en seriemördare ser ut, uppför sig och fungerar generellt. De kommenterar hela det urbaniserade samhället som är fenomenets ursprung enligt vissa teorier.

Men vem är seriemördare!??
Seriemördaren är nästan alltid en man och vit. Är för det mesta någonstans mellan 25-40 år. I västvärlden härjar de mest, det är i alla fall där vi hittar de flesta kända exemplen. Han kan vara välbärgad och utbildad eller leva på ruinens brant och sakna utbildning och jobb. Ibland har han en avvikande läggning, eller kanske är han charmtrollet i huset bredvid som exempelvis Ted Bundy. Frågan om detta är två karaktäristiska ytterligheter eller inte? Det tål att tänkas på.

Reznik och Bateman har en annan sak gemensamt som genomsyrar bägge filmerna: ENSAMHETEN. Den förbannade ensamheten, ingen finns i närheten som riktigt tar hand om eller älskar. Både Reznik och Bateman får öppna pluskan för att få kvinnlig närhet. Om ni har sett filmerna vet ni att uppsåtet kan vara lite olika…
Men det är inte bara kontakten med kvinnorna som det verkar stupa på. Alla kontakter är ytliga. Utom möjligen den med det egna samvetet som kryper fram hos Reznik – och faktiskt också hos Bateman, även om det bara är för ett kort tag.

Hur ytligt kan det bli?
Bateman rör sig i miljöer där de flesta verkar lika ytliga som en skräddare på sjöns yta. Wall Street och hippa discon är ställen lika enkelspåriga som Rezniks löpande band fabrik. Reznik verkar inte heller ha några sunda kontakter. När han anstränger sig till det yttersta blir det ändå fel. Han lider av vanföreställningar och blir om möjligt ännu mer avgränsad från yttervärlden. Han blir rädd för sig själv och måste isolera sig ännu mer för att inte göra någon annan illa. Han har egentligen allt som krävs för att bli en seriemördare. Taskigt och enformigt jobb, missflyt, nojig, isolerad och osäker. Bateman har allt som Reznik inte har. Framgången själv personifierad. Men ändå, vem är mesta mördaren?

I Maskinisten sker mycket i Rezniks inre och det illustreras just precis så för oss. En hel del Iäbbiga scener, men är han så farlig för omvärlden som han själv tycks tro? Det får ni väl bedöma själva när ni sett filmen. I American Psycho är det desto tydligare och betydligt råare. Finns ingen tvekan om att vi har att göra med en fullfjädrad seriemördare här. Allt eskalerar och vi skådar ett crescendo inspirerat av Motorsågsmassakern. När Bateman preppar sig själv har han Motorsågsmassakern på i bakgrunden. Och när polisen är honom på spåren tycker Bateman att det bästa alibi han kan ge är att säga att han varit till videobutiken och lämnat igen några filmer. (80-talets yuppiekultur och videovåldsdebatt på ett bräde. Bra jobbat). Hursom, Leatherfaces dans i soldiset tål att jämföras med Batemans dans med motorsågen i trappuppgången. Där ser man hur man kan utvecklas som regissör med nyttiga filmreferenser. Maskinisten summerar alltings början, där teorierna liksom förklarar ursprunget. Familjen luckras upp med urbaniseringen och de stora industrierna. Folk blir ensamma och lever ett extremt inrutat liv med stämpelklockor, bussar och tåg som går på exakta minuttal. Ensamheten blir olidlig – och vips så har vi fått ihop en seriemördare… Människorna glömmer bort hur man beter sig, älskar och lever. Symbiosen är bortom räckhåll – det sjukliga beteendet tar vid.

Batemans karaktär sammanfattar ju det hela på ett ypperligt vis. Han krackelerar när han förstår att han levt ut sin konstart lite för mycket. Men bara för ett litet ögonblick. För ingen tänker stoppa honom, ingen hör eller ser honom, varken själsligen eller kroppsligen. Han är inte heller särskilt försiktig, som när han till exempel skäller på kemtvätten för att de tänker använda blekningsmedel på hans blodiga designade lakan. Eller när han faktiskt berättar allt för sin advokat, som bara hånskrattar och tycker att han är fånig. Eller när han berättar för sin flickvän som kontrar med goddag yxskaft ungefär. Batemans iskalla hjärta får ingen respons – han reser sig snabbt från sin ånger och ser in i kameran och meddelar oss på andra sidan linsen att vi inte sett, hört eller känt honom för sista gången. Hjääälp!!