Titel: Skräck – Boken som Gud glömde 
Utgivningsår: 2011
Författare: Mattias Lindeblad
Illustratör: Henrik Lange
Förlag: Semic
Omslaget är prytt av en rad välkända skräckikoner och det är inte särskilt svårt att räkna ut vad man har att vänta sig när man öppnar pärmarma. Det sköna med den här boken är så klart nostalgifaktorn och att den bjuder på så mycket igenkänning. Är man ute efter vetenskapliga resonemang eller nya spännande insikter om genrefilm får man vända sig till Jan-Erik Wikströms departement. Men hur roligt har man inte när killar ungefär jämngamla med en själv droppar gamla skräckfilmsminnen ur skäggen från en tid man blir varm i hela kroppen av?
När gryniga VHS-kopior utan kommentatorspår och bloopers var standard och Chuck Norris sparkar hårdare än skolpotatisen. När videobandspelarna var stora som skördetröskare och tuggade videoband med Ron Jeremy-aptit. När man inte visste någonting alls om filmerna eller vilka som låg bakom eller ens var de kom ifrån. När polares morsor fräckt gled in i pojkrummen i raffset och högklackat utan att knacka på dörren och bjöd på saft och bullar medan man bläddrade i Fantomen och helst ville vara i fred men tuggade i sig bullarna för att vara snäll och slippa ett kok stryk. När man gömde Fib-Aktuellt under stenar i skogen bara för att upptäcka att någon elaksinnad onanist rivit bort de bästa sidorna. Sedan sprang man hem och borrade sitt gråtande huvud djupt under kudden och tröstade sig med smöriga hårdrocksballader och chokladzingo. Något i den stilen.
Författaren Mattias Lindeblad har tidigare gett ut böcker om hårdrock och gjort program för radio och tv. Med ett förord skrivet av filmjournalisten Ronny Svensson utforskar Lindeblad tillsammans med illustratören Henrik Lange skräckvärlden och herrarna lyckas verkligen bjuda på en nostaglitripp värd namnet bland 70- och 80-talens skräckfilmstitlar. Stora delar av boken utgörs av intervjuer som Lindeblad varvat med listor, filmfakta, privata bilder, bisarra skrönor och nördiga skräckfilmshistorier från en tid långt innan Steve Jobs och Bill Gates hunnit koppla ihop kontinenterna. Mest behållning har jag av intervjuerna och de personliga berättelserna från uppväxtåren.
Det är en rätt brokig samling intervjuoffer och det kan tyckas märkligt att en präst, en genetikforskare, en andeskådare samsas med skådespelare, regissörer och författare i en sån här bok. Men det funkar faktiskt för det mesta riktigt bra. Att präster bedriver ”light exorcism” (Lindeblads uttryck) i Svenska kyrkan kände jag, precis som författaren, inte till. Ibland önskar jag Lindeblad klämt ut lite mer ur struparna men vissa av intervjuerna är riktiga små pärlor, som till exempel dem med Hans Hatwig, Robert ”Freddy Krueger” Englund, Gunnar ”Leatherface” Hansen, Anders Banke och Olle Sjögren som bjuder på en hel del kuriositeter och anekdoter.
Robert Englunds bästa Freddy Kruger- one liner och Gunnar Hansens dejtingproblem efter Motorsågsmassakern är fina. Banke berättar en rolig episod om en visning av Frostbiten för en skräckslagen publik i Nordkorea där en kille efteråt kom fram och undrade om det inte var jobbigt att jobba med alla vampyrer. Det gamla ryktet om att det var Gene Simmons som spelade Blödaren i den svenska filmen med samma namn är en klassiker man minns väl. Att det var Hatwig själv som planterade historien i sin tidning Okej för att locka tittare visste jag däremot inte om. Och Simmons var med på noterna. Han fick väl lite dollar instuckna under suspensoaren för besväret. Det var Attack-trummisen Åke Eriksson som spelade Blödaren och Simmons och Eriksson var till kroppen kusligt lika varandra så det var inte konstigt att Hatwig såg en chans att skapa förvirring i folkhemmet. Eriksson borde ha ersatt Peter Criss. Såg förresten Criss i Hårdrockens historia på SVT nyligen. Herregud, karln såg fan ut som Barry Manilows brorsa.
Illustrationerna är roliga och prickar rätt i skrevet men Leatherface och Regan i seriefigursformat som droppar lite syrliga kommentarer i texten ger lite småpubertal och plottrig prägel på boken även om man ofta skrattar gott åt dem. Men det är väl det som är själva poängen. Berättartekniskt är det ändå ett smart stilgrepp då det ger chansen att droppa lite metakommentarer och cliffhangers. Men bland kan less vara more. Utom hos Yngwie Malmsteen.
Fokus ligger på film men det blir en hel del spännande utflykter inom musik, böcker, serier och konst också där Lindeblad rör sig hemvant. Helhetsgrepp är alltid bra i såna här sammanhang om man nån gång i livet vill förstå hur Kierkegaard tänkte när han skrev Begreppet Ångest. Minns själv hur jag som liten pojkspoling på 70-talet älskade att försjunka mig i skräck- och fantasyinspirerade LP-omslag och var tokig i blaskor som Dracula, Frankenstein, Varulven och Chock samt gärna smygtittade på klassiska svartvita monsterrullar som gick på den statliga televisionen medan jag sprang och gömde mig bakom soffan i ren förskräckelse. Sen kröp jag in till morsan och farsan som en skrämd hund på natten när jag hemsöktes av mardrömmar.
Boken som Gud glömde är både välskriven och lättläst och har ett smittande personligt tilltal som verkligen går hem hos mig. Jag gillar den nördiga och barnsliga entusiasmen och det märks att författaren har haft vansinnigt kul när han skrivit den. Den är helt enkelt jäkligt svår att lägga undan när man väl börjat läsa. Rekommenderas starkt för både monsterdiggare och videovåldsmotståndare.
