0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Zacks lag (Bare Knuckles)
Utgivningsår: 1977
Regissör: Don Edmonds
Skådespelare: Robert Viharo, Sherry Jackson m fl

Stefan Särnefält (2009)
Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Det är så mycket vibbar med den här rullen. Den var en av de första rullarna (om inte rent av den första) jag såg på video när videoapparaterna invaderade folkhemmen. Såg Zacks lag ett flertal gånger efter plugget hos en polare och tyckte den var lika läcker varje gång. I mina minnen hade den ett skönt funkigt soundtrack, coola fajtscener, lite brudar och biljakter samt en del läskiga mord. Men minnet kan svikta rätt duktigt också.

Nyligen kom jag över filmen på en auktionssajt. Någon annanstans lyckades jag inte hitta den. Blev lite besviken när jag fick paketet från Kanada måste jag säga. Filmen visade sig vara inspelad från en kanadensisk kabelkanal med några obligatoriska stopp vid reklamavbrotten och låg förpackad i en enkel pappersficka. Misstänkte iofs starkt att det inte utkommit någon dvd-utgåva av filmen. Men men, lite äkta Grindhouse-feeling kan ju inte skada tänkte jag. Kvalitén var trots allt någorlunda anständig. Tragiskt nog gick regissören Don Edmonds bort precis innan jag fick hem filmen – mannen bakom de bästa Ilsa-filmerna.

Själva filmen då. Kort och gott handlar den om prisjägaren Zack Kane som jagar en maskerad seriemördare med kung fu-talanger i Los Angeles. Denna bo-kvar-hemma-hos-morsan-seriemördare, vid namn Richard, lider av kraftiga Norman Bates-symptom efter alla swinger-barbeque-partyn som hans alkoholiserade morsa hållit i gång i hemmet. Partygästerna gillar att plaska runt i poolen och rulla sina tungor i morsans glupska cocktailmun medan Richards vansinne gror i trädgårdsbuskarna.

Filmen är en slags hybrid av alla möjliga genrer: blaxploitation, kung fu, skräck, action, romantik, thriller plus en nypa humor. På pappret har den fan allt. Men tiden (eller jag) har väl lite hunnit i kapp den här rullen. Man får helt enkelt ta det för vad det är. Fajtscenerna är inte riktigt lika hårda längre. Och performancefaktorn är väl lite rusty på sina håll. Så värst mycket skräck var det kanske inte heller. Trist nog verkar reklamavbrottet klippt sönder en mordscen som kunde ha blivit något. Nåja, nog med kritik nu. Trots skönhetsfläckarna tycker jag filmen ändå fortfarande är rätt cool.

Grindhouse-feelingen är 100-procentig. Stämningen skönt funky. Soundtracket av Vic Caesar är i The Warriors-klass. Och det säger en hel del, bro. Zacks porrmusche är inte heller att leka med. Sen tycker jag att det uppstår en skön kemi mellan Zack och den gamla barnskådisen Sherry Jackson. Ta bara första mötet då Zack med en pizzakartong i händerna undsätter henne när hon försöker undkomma sin mustaschprydde fjant till kavaljer. En rolig kamp mellan två mustascher utspelas. Sen blir det att fira med några pizzaslices på biltaket och lite vin i Zacks lya. Riktigt hög mysfaktor på den scenen.

Man får väl också säga att Zack är en rätt mångsidig fajter. Det finns plats både för konstnären och boxaren i hans muskulösa kropp. Mellan alla blodiga hunts-and-catches målar han och spelar tvärflöjt. Och som den Grindhousekung han är lägger Edmonds in en tvärflöjtscen på några sekunder för att illustrera Zacks begåvning. Och i sänghalmen är det alltid en ofiltrad cigg i mungipan efteråt som gäller. Kungligt är ordet. Plussa sedan på hans joggingoutfit som alltid är jeans och tröja. En stor smiley på det.

Scenen när mördaren styckar en kvinna framför ett hyreshus är fortfarande chockerande. Hyresgästerna tittar handlingsförlamat från sina fönster utan att ingripa eller ringa polisen. Förlagan till scenen är en liknande händelse på 60-talet där Kitty Genovese våldtogs och knivmördades framför ett hyreshus. Samma resultat här som där. Ett fall som sedan blev föremål för socialpsykologiska studier. En stark samhällskritisk kommentar av Edmonds. Även om filmen bleknat lite med åren vill jag ändå varmt rekommendera den. Framför allt av dessa skäl:

• Den sköna genreblandningen
• Det coola soundtracket
• Den trashiga Grindhouse-feelingen
• Zack själv