Rysarnytts årskrönika och topplista över de bästa skräckfilmerna 2025 är här. Förutom årsbästalistan så blir det några fina spaningar och historiska händelser från året som gick. Kanske den roligaste spaning som gjorts i Rysarnytts historia om du frågat Lucio Fulci om han hade varit vid liv.
Även om det inte är tokmycket som händer på Rysarnytt nu för tiden blir man aldrig för trött eller för gammal för att knåpa ihop en årskrönika och rysartopplista. Särskilt när det hänt en himla massa skoj under året. Det är som när man gått till doktorn som konstaterar att blodtrycket är för högt och som ger en starka och icke förhandlingsbara rekommendationer:
Du måste få ut rysarna ur systemet! Vartenda förbannade år. Ge fan i vintageporren! Det är rysarna du ska fokusera på. De är det enda som kan få ordning på blodtrycket och kärlekslivet. Hör du vad jag säger!!!???
Jag tar en klunk vatten från en medhavd vattenflaska suckar lite och svarar, först knappt hörbart sedan allt starkare med högre ljudnivå: Du är något på spåret, doktorn. Men sluta upp med den där mästrande tonen. Gillar inte folk som håller på att mästra med sin von oben-attityd. Jag jagar den typen av figurer med eldriven häcksax (utan elsladd) tills de ger upp och lämnar mig i fred. Hör du det? Och vad fan har kärlekslivet med rysarna att göra??? Är du nån typ av schaman/sexprofet/Avanza-börsmäklare också eller!!!????
Jag knyter näven hårt i fickan och konstaterar att det var ett ganska händelserikt år som var mycket gynsamt för blodtrycket. Fullt kaos i världen visserligen men även en del riktigt roliga grejer som är värda att nämna för alla fans av rysare, skräck och vintageporr/naket. Vi har Video Invest, vi har Christina Lindbergs födelsedagsfest, vi har kanske Rysarnytts roligaste spaning och vi har en resa till Rom med besök på Dario Argentos Profondo Rosso-museum. Let’s go!
Årets kulturgärning: Video Invest – filmbolaget som återuppstod
Under 80-talets början var Video Invest värstingen bland videobolagen. Deras katalog innehöll de filmer som de andra inte vågade ge ut eller tyckte var för osmakliga och våldsamma. Filmer som bidrog till fullständig moralpanik och polisrazzior mot videobutiker runt om i landet. Bolaget konkade och deras katalog försvann djupt begravd någonstans i filmarkivens gravkammare. Tills 2025 då mäktiga Studio S Entertainment blandade till ett återupplivningsselixir och återuppväckte bolagets katalog från de döda. Är bara Studio S Entertainment som är stånd att utföra sådana mirakel.
Studio S Entertainment har gjort årets kulturgärning och återlanserat Video Invest katalog i digitalt restaurerade utgåvor med massor av superkul extramaterial. Under senhösten släpptes åtta titlar medan resten av de sammanlagt 26 Video Invest-titlarna kommer att släppas under 2026. Kan knappt hålla mig. Filmerna introduceras dessutom på ett roande och kunnigt sätt av Studio S-profilen Stefan Nylén, filmvetaren Ronny Svensson, musikjournalisten Fredrik Strage och skräckfilmsfantasten Daniel Ekeroth. Bland titlarna som getts ut i nuläget återfinns Lucio Fulcis The Beyond och New York Ripper samt Verktygsmördaren och The Boogeyman – ökända från den berömda videovåldsdebatten och tv-programmet Studio S som sändes december 1980.
Bara öppningen med Studio S-loggan och de videoretrodesignade huvudmenyerna som blixtrar osymmetriskt på tv-skärmen som dåliga vhs-kopior ger gåshud. Ett genidrag bara det. Har du missat återlanseringen av Video Invest så surfa in på nya filmplattformen Filmvalvet.se och köp några av 80-talets klassiska videovåldsvärstingar. Vill du ha mer videoretrovåld så finns ett tidigare reportage som Rysarnytt gjorde i samband med 30-årsjubileet av det berömda Studio S-programmet om videovåld (1980) då Studio S samtidigt släppte en superdeluxebox med hela debatten och filmerna.
Läs mer: Studio S och videovåldet (2010)
Årets fest: Christina Lindbergs födelsedagsfest
En annan av årets stora begivenheter var retrodrottningen Christina Lindbergs födelsedagsfest i december. Christina fyllde beundransvärda 75 år och hennes födelsedag firades på bästa tänkbara sätt med filmvisning av hennes japanska actionraffel Sex & Fury (1973) på bio Victoria i Stockholm och eftermingel med tårta på Garlic & Shots källarbar. En otrolig kväll som vi alla som var där kommer att minnas med värme och glädje. Stort tack till Rickard Gramfors på Klubb Super 8 och Cultpix som styrde upp festen. Christina var faktiskt Rysarnytts första intervju 2007 och den är den mest lästa av alla artiklar på Rysarnytt. Inte så konstigt med tanke vilken kultstjärna hon är.
En liten rolig anekdot från kvällen då jag pratade lite med Christina om hon mindes intervjun jag gjorde för Rysarnytt. Hon mindes den mycket väl och tyckte mycket om den. Det värmde hjärtat. Mitt eget minne var det dock sämre ställt med. Själv hade jag helt glömt bort att jag hade haft med mig en upptryckt Rysarnytt t-shirt i dammodell som present när jag besökte henne på hennes gård. Det visade sig att hon hade gillat den och till och med hade sovit i den. Summa summarum: Vill du ha en god och behaglig nattsömn så sov i en tischa från Rysarnytt.
Läs mer: Rysarnytts intervju med Christina Lindberg (2007)
Årets spaning: Likheterna mellan seriemördarens röst i New York Ripper och Groucho Marx
Julhelgen firade jag med att se om lite Bröderna Marx-filmer. Finns inget bättre gäng att fira julhelger med än Marxbröderna. Deras respektlösa och anarkistiska upptåg kan få den mest nedstämda sinnesstämning att förvandlas till en skimrande soluppgång (nu var jag iofs inte nedstämd och deppig utan bara allmänt överjäst på fet julmat och starka drycker). Egentligen helt otroligt att de fick härja loss helt fritt redan på 30-talet. Stort tack för det alla inblandade.
En av filmerna jag såg om var ”En dag på kapplöpningarna” från 1937. Före jul hade jag sett om Video Invest-släppta New York Ripper och hade seriemördarens komiskt sjuka och karaktäristiska Kalle Anka-kvackande och höga falsetliknande röst färskt i minnet. I en scen i filmen dansar Groucho Marx alias Dr Hackenbush loss med Margaret Dumont då den yngre och långbente skönheten Esther Muir äntrar dansgolvet. Dr Hackenbush skiftar snabbt uppmärksamheten mot henne och förvränger sin lite nasala och snabbforcerande röst en smula och sjunger ut ”change your partners”.
Jisses, Fulci måste ju för fasiken ha hämtat rösten direkt från Groucho till sin bestialiske seriemördare? Grouchos sarkastiska och ofta hånfulla karaktärer lirar ju även rätt bra med mördarens personlighet när han telefonterroriserar polisen. Fulci gjorde ju en del komedi före skräckfilmerna så det är väl inte orimligt att han suttit och garvat åt Bröderna Marx mellan tagningarna. Han har dock inte mig veterligen uttalat sig om att Marxbröderna skulle ha varit en inspirationskälla. Men måste erkänna att jag har noll koll på det eller så har det flugit helt över mitt huvud. Jag blev ju klart som korvspad superglad över upptäckten. I min värld är det årets spaning. Alla andra spaningar är som nytrampad hundskit under finskor i jämförelse. Visst är likheterna övertygande? Skruva upp ljudet och jämför.
Årets resa: Profondo Rosso-museet i Rom
Jag måste så klart även nämna årets kulturresa. Ni som följer Rysarnytt på Instagram är redan bekant med den. Den gick först till Sorrento-kusten och sedan till Rom med ett obligatoriskt besök på Dario Argentos butik och museum Profondo Rosso. Ja det var faktiskt en helt makalös och oförglömlig resa. Resans början satte ribban på Duplantis-nivå efter att vi hamnat på villovägar i Camorrans hemstad Napoli och man fick The Warriors-hemlängtankänslan. Gåshud deluxe.
Sedan bar det av mot Sorrento-kusten med bland annat besök i Pompeji för att avsluta med några dagar i Rom. Där blev det några klassiska filmsinspelningsplatser och ett besök på Profondo Rosso-museet där jag hade förmånen att växla några ord med med butiksägaren, regissören och författaren Luigi Cozzi som ni kan se nedan. En härlig och hjärtlig pratstund blev det. Bilden under Cozzi är öppningsscenen i Omen (1976) när Gregory Peck hämtar hem djävulsungen Damien. Näst längst ned är scenen från den berömda grodfontänen i Dario Argentos Inferno men som även syns i giallon The Perfume of a Lady in Black (1974) och i en del andra italienska filmer.
Grodfontänen Fontana delle Rane vid Piazza Mincio är belägen i området Quartiere Coppedè som har en helt makalös arkitektur som verkligen är värd ett besök. Området blandar alla möjliga stilar – från barock, gotik, klassiskt och art deco med mera. Dario Argento och många andra italienska regissörer älskar kvarteret och många filmer har haft området som rekvisita. Så missa inte det om du är i Rom.
Rysarnytts 10 bästa skräckfilmer 2025
Då har det blivit dags att sammanfatta rysarfilmåret 2025. Fokus ligger helt på filmerna. Många av dem finns nu på HBO. Har inte vältrat mig i årets skräckserier men den positiva överraskningen var för mig It: Welcome to Derry. It-filmerna är väl iofs helt okej men inget jag brytt mig om så jag lät Derry vara när jag såg den i streamningsflödet. Det var faktiskt Rysarnytts gamle rysarrecensent Micke Jonsson som övertygade mig om att ge den en chans: Derry är fan bra! Jag är skyldig honom ett tack, för Derry var överraskande bra och faktiskt roligare än filmerna. Den utspelar sig på 60-talet och utforskar bakgrunden till Pennywise-karaktären. Otroligt snygg och en jäkla mix av allt möjligt skumt, kalla kriget, hemliga militära experiment, uråldrig mytologi och utomjordningar. Så se den om du inte redan gjort det. Nu årets bästa skräckfilmer.
1.Sinners
Ett par tvillingbröder återvänder till sin hemstad i 30-talets Mississippi och startar en bluesklubb med stulna maffiapengar från Chicago. Men istället för varma och mysiga blueskvällar får de en betydligt värre ondska än maffiasyndikaten på halsen – ett gäng blodtörstiga vampyrer. Bluesens ockulta rötter knyts ihop på ett snyggt sätt med den amerikanska historien. Det är lite halvrörigt men samtidigt underhållande kul och spännande och visuellt läckert. Dessutom fantastisk musik signerad Oscarsbelönade Ludvig Göransson.
2. Companion
Vi är många som är oroade över utvecklingen med AI. Vad fan kommer hända liksom? Kommer Skynet, Tyrell och Weiland-Yutani ta över allt och göra oss till lydiga slavar? Vem vet. Nu senast läste jag om att ett tygellöst AI kan komma skapa ett dödligt super-corona-virus som utrotar hela mänskligheten. Fy fan! Hur som helst, Companion är en film om AI och en av årets ”roligaste” AI-obehagligheter som handlar om ett par som reser med sina vänner till en avlägsen stuga där en av dem visar sig vara en AI-robot med egen vilja. Skruvat och roligt och samtidigt otäckt om vad som händer när AI går in i relationsvärlden utan skrupler. Oerhört svårt att stänga av.
3.Frankenstein
Jag är ett stort Frankenstein-fan. Men gillar filmerna (med Boris Karloff) mer än romanen ska jag erkänna. WTF utropar kanske nån litteraturnördig akademiker med seriemördarfantasier som alltid hyllar böckerna framför filmatiseringarna. Jo jo. Kanske borde skriva om nåt varför men är inte rätt tillfälle nu. Karloff-filmerna har iaf skurit bort de långtråkiga bitarna ur romanen. Guillermo del Toro har däremot gått all-in på romanen och han gör det som den mästerregissör han är (fast gillade honom bättre innan han slog igenom i Hollywood). Det är väldigt fint berättat, otroligt snygg scenografi och välregisserat som tusan. Så jag borde ju vara suppernöjd? Jo. Men jag saknar lite själ i filmen. Lite klassisk monstersjäl?
4. Weapons
En hel skolklass utom en drar ut i natten och försvinner helt spårlöst. Bara uppläget i sig ger en kalla kårar. Hela filmen kryper sedan av obehag och man undrar vad fan det är som pågår. Weapons rör sig i mysteriepusselgenren och den rör sig skickligt i dessa territorier. Filmen berättas ur olika personers perspektiv om vad som hänt. Det är stämningsfullt och obehagligt ungefär som i en mardröm och det är svårt att värja sig.
5. The Gorge
Två hemliga agenter sitter på var sin sida av en mystisk ravin och vakar över den och ingen av dem vet vad som lurar i djupet. Mystiskt och strange och man har ingen aning om vad som kommer hända – förutom att ravinens innanmäte förr eller senare kommer explodera i full blom. Ingen typisk skräckfilm men däremot en mysig kärlekshistoria som åtmistone jag föll för – innan horrorn i ravinen drar igång på alla cylindrar. Då blir det typisk monsterbattle och lite väl mycket datorspelsdramaturgi för min smak (även om jag gillar datorspel). Men med Anya Taylor-Joy på ena sidan ravien kan det ju inte bli dåligt?
6. Bring her Back
Två styvsyskon som förlorat sin pappa och flyttar in hos en weirdo till fostermamma som visar sig syssla med hemliga ritualer. Ytterligare en lite annorlunda skräckhistoria som både berör och ruskar om en och som gör det på ett skickligt och obehagligt sätt. Finns en del otäcka scener – åtminstone en scen som tydligen ska ha fått biobesökare att svimma av. Inte mig dock.
7. Dangerous Animals
Aussie-skräck kan var jävligt obehaglig. Verkar som dom har en sjuk fetisch för att utsätta turister för det mest obehagliga man kan komma på (kan sympatisera med känslan men inte med metoderna för att parafrasera programledaren Göran Elwin i det gamla Studio S-programmet). Som i Dangerous Animals – där en seriemördare tar med sig turister ut på haj-sightseeing med sin båt. Ja alla fattar vad som väntar utom turisterna. Några droppar blod i vattnet och hajarna börjar vittra mat. Det här både spännande, nervigt och psykiskt jobbigt. Inget superavancerat upplägg men ett jävla tryck. Faktiskt knappt en död minut. Och sånt gillar jag.
8. Final Destination Bloodlines
Får erkänna att jag inte följt den här serien superseriöst. Såg de första filmerna när de kom men sen tappade jag intresset av någon anledning. Brukar inte palla långkörare om inte Jason Voorhees och Leatherface är med. Men nu dök den senaste i serien upp i flödet på HBO och så jag tryckte på play-knappen. Och det är inget jag ångrar. För det här var riktigt kul. Temat att undkomma döden är samma som tidigare och det görs på ett finurligt och ofta på överraskande skrämmande sätt. Öppningen är kalasnervig. Så kanske man ska se om hela sviten.
9. Together
Ett storstadspar flyttar ut till landsbygden för att hitta tillbaka till varandra? Ja typ nåt sånt. Men istället blir de smittade av någon form av övernaturligt slemväsen som drar dem motvillligt fysiskt samman som hotar upplösa hela deras existens. Parrelationsskräck har jag inte mycket till övers för. En jävla skitgenre. Alla Speak no Evil-filmer kan dra åt helvete. Det skrev jag redan om i 2022 års topplista. Här är det dock bara ett par åt gången som går åt så det är okej. Men psykologisk parrelationsterror med middagar och skit undviker jag om jag inte får en pistolmynning riktad mot mig. Men Together är faktiskt överraskande bra. Fläska på med lite sjuka kulter med drömmar om evigt liv i bakgrunden så blir det ännu otäckare.
10. Nosferatu
Var inte helnöjd med denna nyinspelning. Karaktärerna övertygande inte riktigt och dramaturgin var för spretig och det var för mycket upprepningar och småtjatiga hyllningar till originalet. Den grep inte tag och slet sönder mig till skillnad mot Coppolas Dracula – som jag håller som den bästa Dracula-filmen. Där snackar vi passion och skräck i en fulländad symbios. Däremot var den väldigt snygg och välgjord med skönt klassisk Nosferatu-atmosfär. Så helt onöjd var jag inte heller.
