0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Survival of the Dead
Regi: George A. Romero
Utgivningsår: 2010
Skådespelare: Alan Van Sprang, Kenneth Welsh, Kathleen Munroe m.fl.
Distributör: Optimum Releasing

Jonas Danielsson (2010)
Zombieppappa Romero gör helt plötsligt zombiefilmer i en rasande takt. Han har i en förträfflig intervju med Fangoria Radio en gång sagt att han bara gör zombiefilmer när han har något att berätta. Skönt att höra och märkbart eftersom Romero skulle kunna spotta ur sig ett par zombierullar bara för att tjäna pengar. Därför känns det lite läskigt att han klämmer ur sig filmer med bara något års mellanrum.

Förra filmen Diary of the Dead var en snygg käftsmäll mot det uppkopplade samhället. I Survival of the Dead är man betydligt mer nedkopplad och POV-perspektivet borta igen. Survival kan faktiskt liknas mer vid en gammal western som utspelas på en ö där två gubbar slåss om territoriet och det rätta sättet att behandla odöda på. Dit lyckas knäppmilitären som rånar husbilen i Diary of the Dead ta sig för att bevittna slutstriden.

Nåja, i Survival är själva grundpremissen en uppgörelse med med människans oförmåga att enas – det kan vara kalla kriget, grannfajter, kriget mot terrorismen eller vadsomhelst som har med intolerans att göra som gestaltat med två gamla gubbar. Just greppet att ha två griniga gubbar som motståndare är smart eftersom själva idén med sådana här motsättningar är lika mossiga som bibeln själv och faktiskt är det ju så att något envisare än gamla män får man fan leta efter (ska vara treåringar då). De är liksom fast i sin egen rättfärdighet.

Jag gillar Survival of the Dead mycket på grund av att Romero faktiskt alltid har någonting att säga och att han visar genuint intresse för zombier. I hans fall kan zombierna sällan bytas ut mot andra hot då poängen är att det just är odöda människor som utgör både faran och tragedin. I fallet Survival of the Dead mer än någonsin eftersom det finns en önskan att det skulle gå att bota zombierna på något vis och därför hålls som boskap. De försöker också få dem att äta andra saker än människor, vilket skulle kunna låta gamla släktingar oleva vidare. Men här kunde Romero ha varit mer känslosam och inte bara svepa över ämnet. Det absolut läskigaste med zombier är just att det är forna vänner och älskade som vill käka upp ens inälvor. Vad fan skulle man göra om ens barn kom och ville gräva i magen? Skjuta dem i huvudet? Knappast. Så även om det ligger som en röd tråd genom nästan alla zombiefilmer är familjeaspekten aldrig riktigt upplyft till huvudtema. Sjukt nog är nog det bästa exemplet Andrea Bianchis Nights of Terror och den där ökända bröstätarscenen med Peter Bark. Men ändå smart att göra viljan att behålla dem vid livtill en stockkonservativ önskan att bevara det gamla. En smått genial analogi.

Survival of the Dead har definitivt bättre skådespelare än Diary of the Dead och gör att man lättare kan sympatisera med någon. Som tur är hänger en ung nörd med militärerna då Romero förstått att det är svårt att riktigt identifiera sig med envisa gubbar eller militärer – även om militärtjejen verkar vara rätt ok. I jämförelse med alla andra springzombiefilmer visar Romero faktiskt återigen var skåpet ska stå när det kommer till att handskas med zombiemytologin bäst – konstigt vore det ju annars eftersom det är han som skapat den. Även om det som vanligt inte är riktigt skräck är det iallafall inte komedi, som tyvärr zombiegenren utvecklats till. Romero använder skickligt zombierna för att berätta en historia om människor.

Romero gör sällan någon besviken och även om det är ganska långt från kvaliteten i Dawn of the Dead är jag tacksam att han fortsätter. Få filmskapare av idag har en så tydlig politisk agenda och slutet i Survival känns både löjligt och fränt, men sätter finger på hur djupt rotade våra förtorkade föreställningar är.