0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Titel: Slaktaren (Seed) 
Utgivningsår: 2007
Regissör: Uwe Boll
Skådespelare: Michael Paré, Will Sanderson m fl
Distributionsbolag: Njutafilms och Eventity Entertainment
Stefan Särnefält
Så var det då dags för en premiär-recension av kritikernas favorithatobjekt nr 1, the german director Uwe Boll. Det är Njutafilms som goes Boll. Får väl göra en Arne Hegerfors och tacka för den bollpassningen. Minst en Uwe Boll-recension måste man nog ha i CV:et om man seriöst ska fajtas om ett toppjobb i Bryssel eller kunna äta surkål och bratwürst med ett trovärdigt tryne i oktobertider. Boll kanske är efterkrigstidens mest hatade tysk och vars livsuppgift är att filmatisera (sabotera enligt kritikerna) populära dataspel. Att Boll kunnat gå lös på så många lir sägs bero på att han kunnat utnyttja ett kryphål i de tyska skattelagarna som gör det möjligt för tyska filmfonder att göra stora skatteavdrag för filmer som floppar. Tror det kryphålet är igenbommat numera. Nåväl, måste nog ändå erkänna att Boll inte är fult så pjåkig som ryktet gör gällande.
Djup och komplexa storys är kanske inte hans grej förvisso. Inte karaktärsutveckling heller för den delen. Eller överdriven detaljfeeling. Att titta på Bolls grejer känns lite som att se en ansamling scener staplade på varandra. Han förklarar sällan någonting. Det är mycket kulisser över miljöerna och karaktärerna ofta tunna som höstlöv. Ibland får man känslan av att han screenshootat liren från bildskärmen. Men Boll har trots allt ett litet råttöga för det grafiska. Tempot är ofta rappt och fotot snyggt på ett reklamigt sätt. Och ibland bjussar han faktisk på helt ok underhållning. Men så värst bra film blir det inte.
Slaktaren är inget undantag och känns rätt poänglös. Den är inte baserad på något dataspel utan handlar om seriemördaren Max Seed som gör en dubbel survival i elektriska stolen. När elektriciteten inte biter på Seed beslutar man sig för att begrava honom levande. Ödesdigert visar det sig. Seed är inte dummare än att han gräver sig upp ur myllan och tar en blodig hämnd på elchocksklåparna. På omslaget kan man läsa att Slaktaren redan har ”blivit ökänd för sina barbariska, grafiska och våldsamma scener och bör inte ses av känsliga personer”. Omslagstexter brukar kräva ett litet saltkar i bakfickan. Men det finns åtminstone en riktigt ruggig scen där Seed går lös på en fastsurrad kvinna med hammare som han vore en blandning av en murbräckare och balettkonstnär. En högst skruvad och egensinnig scen men också plågsamt jobbig eftersom den håller på i typ fem minuter.
Michael Paré spelar polisdetektiven Matt Bishop. Hmm…Bishop. Nån som vet hur många Bishopar det finns därute? Rösten kände jag igen på pricken och fejset var bekant men det tog ett tag innan jag fattade att det verkligen var han. Får skylla på frisyren och tidens obarmhärtiga tand. Nog tusan såg han yngre ut i Bloodrayne? Men det märks att det har gått några år sedan Streets of Fire. Michael Parés och Willem Defoes dogfajt om Diane Lanes gunst minns man med en stilla tår. Snyft snyft, var faktiskt lite kär i henne. Paré är kanske inte världens bästa skådis men rösten går det inte att snacka omkull. Annars vill jag minnas en grymt sexig rulle där han spelar mot Barbara Carrera. Titeln har jag tyvärr glömt bort, någonting med ros tror jag. Både den och Bloodrayne var roligare än Slaktaren. Over and out.
