Titel: Dead Space 2  
Utgivningsår: 2011
Utvecklare: Visceral Games
Plattform: Xbox 360, PS3, PC

Mikael Jonsson
(Xbox 360) Utvecklarna Visceral Games sätter ribban direkt med en helt makalös inledning, och efter det är det omöjligt att släppa taget om handkontrollen.

Dead Space 2 är ett svårt spel att recensera då det är en rak uppföljare till det superba Dead Space utan egentliga förbättringar. Det svåra ligger givetvis i huruvida man ska godkänna spelet för vad det är – ett svinläskigt och grymt välgjort rymdrysarspel – eller om man ska hänga läpp för att utvecklarna inte satsat mer på att faktiskt utveckla serien. Måste de komma med något nytt i varje del av en serie? Jag tror att min åsikt är att ett bra spel är ett bra spel. Njuter man under tiden man lirar, blir lite skrämd här och spelar tills fingrarna blöder är det ett gott tecken, oavsett om det är del två eller sju man spelar. Och oavsett om monstrerna ser likadana ut som i föregångaren och den enda skillnaden är att korridorsväggarna i rymdskorven man kutar runt i har en annan kulör.

Det bästa med DS2 är känslan av klaustrofobi och utsatthet. Monstrerna är svinsnabba och du själv är en långsam stapplande plåtburk. Man har lyckats perfekt med vapen- och rustningsuppgraderingen. Precis när man börjar få det tajt med ammo eller när man tycker att fienderna börjar bli lite väl seglivade så snubblar man över en ammobox eller en ett rum för vapenuppgradering. I denna typ av genre är detta en balans som förmodligen är en av de svåraste detaljerna att få till i ett spel. Det är i alla fall helt vitalt för upplevelsen. Det är lätt att ge upp om man hela tiden kutar runt i underläge och försöker knäppa 3-metersmonster med knallpulverpistol. Samtidigt ska det ju finnas en utmaning och det ska vara svårt. Som sagt, balansen är viktig.

Vill du inte dö gång på gång gäller det att välja rätt vapen vid rätt situation, annars får du spela om sekvensen direkt. Väljer man rätt utrustning och har is i magen är DS2 dock inte ett särskilt svårt spel, givetvis beroende på vald svårighetsgrad. Det är däremot det läskigaste jag spelat på länge och en självklar rekommendation till rysartörstande tv- och dataspelare.