Vad sägs om lite helgtips för tv-soffan? Om du är abonnent på Netflix kan det vara värt att surfa runt och söka en stund innan du trycker på play-knappen. För det finns en del små udda guldkorn som glimmar i mainstream-djungeln, typ Anacondas: The Hunt for the Blood Orchid.
Anacondas: The Hunt for the Blood Orchid (2004)
Var: Netflix
Emellanåt dyker det upp små överraskningar på Netflix som man blir ganska glad över. Som italienska kultskräckfilmer, gammal brittisk mansion-horror eller som i veckan när jag upptäckte en halvgammal djurmonsterfilm. En film som lätt skulle kunna platsa i Studio S Entertainments Djävla Djur-boxserie utan övedriven argumentation med ägarna av det fantastiska filmbolaget. Jag visste att jag hade sett första filmen med Jon Voight och Jennifer Lopez och trean med David Hasselhoff. Men den här hade jag missat helt (läs inte brytt mig ett smack om). Det var tur att jag slösurfade mig igenom Netflix-katalogen. För det här var faktiskt en riktigt trevlig liten film. En perfekt helgfilm om man inte är uppbokad av jobbiga kravlistor.
Alltså med b-djurmonsterskräckmått mätt. Den bästa måttstocken när man vill ha lite enkel och kravlös helgunderhållning efter en slitsam skitvecka på jobbet. Eller bara känner sig allmänt nöjd med livet. Har ett fullfjädrat kärleksliv och går all-in genom varje Teams-möte. Fy fan vad jag hatar ljudsignalerna från kommande Teams-möten. Vill bara köra knogarna genom datorskärmen och krossa allt digitalt liv och dra hem och klä mig i säckiga kläder och damma av en gammal VHS-rulle. Men vi släpper det nu. Här är ett forskarteam på jakt efter en sällsynt blomma i Borneos djungler som blommar vart sjunde år. Blomman sägs innehålla mystiska ingredienser som förnyar cellproduktionen och förlänger livet. Alltså det klassiska sökandet efter ungdomens källa. Skulle kunna vara ramberättelsen i ett Indiana Jones eller Uncharted-äventyr. En holy grail-historia men där man vaknar upp i en Fulci-film. Kruxet är att ett gäng hårt kramande anakondor också har knaprat i sig av blommorna och växt till sig rejält.
Det här är nog den bästa filmen i Anaconda-serien vad jag vill minnas. Den har definitivt potential att hålla dig fastlimmad framför teven utan överdrivet slömobilssurfande. Tempot är hyfsat högt och miljöerna är underbara som skitiga djungelmiljöer kan vara. Fast allt bara skiter sig. Mycket regn och vingliga båtturer längs floderna. Precis som man vill ha det. Karaktärerna funkar också och de är inte alltför irriterande men bjuder på lite kul överspel. Och effekterna duger även för en bortskämd och övergödd cgi-tonåring. Jag tycker faktiskt det är stabil b-skräck som påminner om den typ som italienarna bjöd på under 70-och 80-talen. Helt enkelt jäkligt bra fredagsunderhållning om du har rätt dricka, tilltugg och sällskap. Förslag: Kall öl med pistagenötter avrundat med bourbon & coke och hårda analoga kramar i soffan.
