Döda rummet – Strindbergs sista drömspel
Utgivningsår: 2012
Författare: Per Demervall och Ola Skogäng
Förlag: Ekholm & Tegebjer
Stockholm. En fredag i början av maj 2012. Det är drygt tre år sedan journalisten Arvid Falk kartlade det grovt kriminella Strindbergssällskapet, ett avslöjande som ledde till dess upplösning. Det är åtminstone vad Arvid Falk tror tills han får ett oväntat besök av sin tidigare assistent Fanny Flod.
Inledningen till Ola Skogängs och Per Demervalls serieroman ”Döda rummet” är fantastisk och jag blir genast nervös. Centrala Stockholm har ödelagts och varit ruinstad sedan de intensiva bombningarna 1963. Gustav III blev aldrig mördad. Sverige är fortfarande en stormakt och drottning Kristina VI regerar. Samtidigt gör sig väktaren beredd inför återuppväckandet av ”mästaren” på 100-årsdagen av dennes dödsdag den fjortonde maj. Eftersom han lyckats avkoda den ockulta dagboken har han kunnat förbereda ett festbord dignande av Strindbergs favoriträtter. Hur ska de klara att få ihop det här utan att jag blir besviken? Jag tummar på boken som känns oroväckande tunn. Jag läser den två gånger. Först snabbt för att få veta hur det går (jag har inte bestämt mig för vad jag tycker om slutet än, men jag gillade det mer vid omläsningen), sedan en gång till för att njuta av detaljerna.
Jag älskar Ola Skogängs serieromaner om Theos ockulta kuriositeter, en slags svensk League of Extraordinary Gentlemen, där en antikhandlare i Vasastan som under olyckliga omständigheter förvandlats till björn nystar i ockulta Stockholmsmysterier. ”Döda rummet” präglas av samma berättarglädje och samma känsla för detaljer. Linjerna är rena och liksom i Theo-böckerna är det ett snyggt färgsatt bilddrivet berättande som sticker ut på sidospår och kompletteras av tidningsartiklar, tv-inslag, lösryckta anteckningar och brev. Gillar man skrönor och litterära gåtor blir man inte besviken. Serien är sprängfull med blinkar till såväl vår samtid som till vad som hade kunnat vara och till Strindberg och det är väl inte bara för att kungen blixtrar förbi som jag tycker att den påminner lite om Jan Lööfs 70-talsserie ”Ville”?
Så några invändningar? Bara en. Jag förmodar att det var tajt deadline för att ha boken redo till hundraårsjubileet, men kan inte låta bli att önska att den varit 200 sidor längre.
