Art of Darkness – The Cinema of Dario Argento
Chris Gallant (red.) 2000

Jonas Danielsson (2007)
Det finns en hel del böcker därute om Il Maestro Dario Argento. Den mest kända och refererade är Maitland McDonaghs Broken Mirror, Broken Minds. Det är en djuplodande analys av Argentos motiv och filmiska visioner. Gallants Art of Darkness psykologiserar inte lika mycket över Dario som person men kommer med en hel del intressanta kommentarer kring Argentos filmer. Här saknas dock en intervju med Dario himself. Art of Dakness inleds med fem kapitel som fungerar som en ram kring de efterföljande analyserna av Argentos alla filmer fram till och med The Phantom of the Opera. Mycket av det är i stora drag gammal skåpmat men har man inte läst teorier kring voyerism, paralleller till Edgar Allan Poe eller psykoanalytiska resonemang kring kvinnokroppen fungerar de utmärkt som lättbegripliga och relativt snabba genomgångar.

Det kapitel jag gillar bäst är det om Argentos förhållande till, framförallt målad, konst. Speciellt blir det tydligt hur relationen mellan Argentos fascination av extrema närbilder, som åkningarna över mordinstrumenten i Opera, och en tanke om film som en förlängning av konsten. Redan 1919 ska visst några konsttyper ha förutsett den konstnärliga potentialen i framtida film. Och man måste ju hålla med om att omotiverade närbilder av bandspelare och knivar, kameraåkningar över tak och mattor faktiskt fyller en mer konstnärlig funktion än en dramaturgisk.

Nåja, det om detta. Det är en hel del akademiskt prat kring Argento, som påminner om den här texten hittills. Den stora behållningen med boken är trots allt genomgången av varje film var för sig. Det finns en del schyssta tolkningar av filmerna som gör att man vill se om dem direkt för att se om man missat nåt. Speciellt gillar jag Mitch Davis ohämmade hyllning av Inferno där han verkar vara helt besatt av filmen. Om inte för texternas skull så är boken värd att stå i din bokhylla för bildernas. De är ofantligt många, av högsta klass och varierande motiv så att jag faktiskt kan fastna i boken i flera timmar. För alla som inte är helt allergiska mot akademiska texter, eller åtminstone kan ha överseende med lite övertolkningar, är Art of Darkness en mycket läsvärd bok som i många fall kan höja upplevelsen av nästa Argentofrossa i soffan. För en sån lär det väl bli?