Rysarnytt möter Henry Rollins

Helena Bjuresäter Sjöholm [090906]

Årets Peace & Love festival har redan gått till den svenska festivalhistorien med besked. Så många band och artister, över 40 000 besökare!

Bland celebriteterna fanns i år även Henry Rollins. Han gästade med sin Spoken Word Show (en variant av Stand-up, som inte måste vara rolig, men Rollins var förbaskat rolig). Showen var energisk, träffsäker och hilarious. Budskapen stod förstås som spön i backen. Efter föreställningen träffade Rysarnytt energiknippet på presskonferensen. Kruxet var att klämma in rätt frågor. Jag menar den här mannen gör allt. Precis allt och hela tiden, lucky me som hade fått svar på några frågor en tid innan. För det är nämligen så att Henry Rollins har fler strängar på sin lyra än John Sykes har strängar på sin gura. Före detta frontman i Black Flag, rocker i Rollins Band, skådis, och ni rysarvänner har säkert sett honom i flera skräckisar. Han är radiopratare och TV-host, bloggare och författare. Han jobbar som bäst på en fotobok som förväntas bli klar snart. En stor del av sin tid ägnar han dessutom åt att resa. Det handlar knappast om resor enbart för nöjes skull. Nej, han väljer resmål som Iran, Burma och länder som normalt helst inte tar emot utbölingar hursomhelst. Särskilt inte om de är amerikaner. Fast ingen kan porta Rollins, och om det berättar han gärna, på den punkten behöver ni inte tvivla…

HBS:
Mr Rollins, hej. Som du kan förstå vill Rysarnytts fans veta lite om dina kommande filmprojekt. Jag har inte luskat ut om “Suck” kommer visas på svenska biografer. Låt oss hoppas på det bästa. Det verkar vara en skön blandning av humor och skräck. Jag kan också tänka mig sämre kollegor att jobba med än Iggy Pop och Alice Cooper. Kan du dela några anekdoter med oss?

Mr. R:
Jag var på plats väldigt kort. Jag medverkar i en kort scen som utspelar sig på en radiostation. Det är inte mycket, men den var riktigt kul att göra. Jag tror att den kommer bli bra när den är färdig. Jag träffade inga rockstjärnor dock.

HBS:
Jag har kollat efter Deathdealer: A Documentary i några webshops, de enda träffarna jag fick var några böcker om Rudolf Hess, den där nazi-killen… Vi skulle vilja se Deathdealer på svenska dukar. Kan du fixa det?

Mr. R:
De har sagt att den finns på I-Tunes. Den är bara tolv minuter eller så. Riktigt cool.

HBS:
Aha… Jag har hört talas om I-tunes fenomenet. Great. Den är kort, men den borde visas på biograferna ändå. Den kunde ersätta reklamen…

HBS:
I filmen Feast levererar din karaktär Coach några riktigt roliga repliker. Skulle du beskriva dig själv som en rolig kille?

Mr. R:
Nej. Humorn hittar mig lite nu och då. Inget jag försöker uppnå för jag tror inte att det skulle fungera om jag ansträngde mig. Ibland om jag kan greppa humor i en viss situation, då kan jag få det att fungera. Karaktären i den där filmen var en komplett tönt. Det var ganska lätt.

HBS:
Om Coach är en väldigt mjuk kille, så är din kille Dale Murphy i Wrong turn 2: Dead end lite tuffare… Kannibalism verkar vara en lyckosam ingrediens i skräckfilm, vilket man kan förstå av uppenbara skäl. Vad annat tycker du att en skräckis ska innehålla?

Mr. R:
Någon nivå av trovärdighet, någon sorts mening som får min skepsis att vilja avta en smula så jag kan hänga med på resan.

HBS:
I filmen (ovan nämnd), gjorde du alla stunts själv?

Mr. R:
Ja. Vi jobbade riktigt hårt. Det gjorde jätteont.

HBS:
Vilka är dina favoritrysare och varför?

Mr. R:
Jag är ingen expert på genren på något vis. Men jag gillar Night of the Living Dead för att den är svart-vit. Jag gillar även lågbudget stuket. Jag har sett den några gånger och nattscenerna är riktigt läskiga.

HBS:
Jag tycker en av de mer minnesvärda avsnitten ur The Henry Rollins Show, är den gången du intervjuar Prince of Darkness, den underbara Ozzy Osbourne. Du verkar alltid vara väl förberedd. Känner du dig osäker någon gång när du är den som ska ställa frågorna istället för tvärtom?

Mr. R:
Nej. Men bara för att jag förbereder mig så mycket. Jag har känt Ozzy sedan väldigt länge och han är en av de bättre människor du någonsin kan träffa. Att intervjua människor som Werner Herzog fick mig att känna lite press innan. Men som jag sa, jag hade förberett mig väl och var redo för stunden när han klev in.

När jag på presskonferensen frågar om verklighetens skräckscenarier lyser han upp. Det här är något han går igång på. Jag försöker hänga med…

HBS:
Ni håller på med efterarbetet med H for Hunger, stämmer det? Och Under the Radar: Burma? Jag får en känsla av att det här handlar om flera filmer på temat förtryckarstater i Tredje världen? Kan tänka mig att det kan vara hyggligt svårt att göra filmer som de här… Kan du berätta om ditt engagemang?

Mr. R:
Den filmen om Burma kan mycket väl bli färdigställd någon dag, men jag kommer inte vara med i den. När det gäller H for Hunger, så filmade vi den för ungefär ett år sedan i Thailand. Det är en lektion om arbetare och svält, och jag är med i den. Filmen är riktigt bra. Regissören stod för manuset, så det var hans fantastiska författande som fick allt att hända. Jag var bara den som levererade orden. Jag är så glad att jag har fått medverka i den här filmen. Tycker det är en god sak. Jag är också med och finansierar med 50 000 dollar ur min egen ficka.

HBS:
Hur står det till med distributionen?

Mr. R
Jag är inte involverad i de där sakerna. Men jag vet att den kommer visas på några festivaler. Det är jag ganska säker på… Det här är vad jag vill göra. Jag har ingen familj. Jag har en planta. Så jag kan resa precis när jag vill… Om någon säger åt mig att inte åka till de där galna terroristerna Iran. Då åker jag till Iran. Jag promenerar längs gatorna och skakar hand med dem. Ni ska resa så mycket ni kan, det är det bästa sättet att lära om andra länder och kulturer…

Det blir en hel del prat om våld och förtryck. Han berättar också om hur jobbigt det var när han blev skjuten… Los Angeles är en jävligt våldsam stad.

HBS:
Varför lämnar du inte LA då?

Mr. R:
Nej… När du är hemma igen, efter att du varit borta… Därför att den är en stad som är lätt att lämna. Jag behöver inte vara i LA hela tiden. Du behöver inte prata med människor. De lämnar dig ifred. Jag känner inte mina grannar. Jag skulle aldrig bosätta mig i New York, för där snackar folk med varandra oavbrutet.

Någon ställer frågor om Black Flag och deras våldsamma attityd

Mr. R:
Ja. Vi var ganska våldsamma. Det var en våldsam tid. Det är sant. Vi umgås inte i bandet längre. Om jag stöter på en av bandmedlemmarna så säger vi hej, det är ungefär det. Jag var väldigt arg på den tiden. Jag är fortfarande väldigt arg. Ilska är mitt bränsle, det som driver mig. Varje Nyårsafton, som jag tillbringar själv med min planta… Då gör jag upp planer för vad jag ska vara arg på kommande året.

Ilskan fick sätta stop för presskonferensen som tagit närmare två och en halv timme. Nu ville jag ut. Utanför hade jag hört en ensam Pete gått på och av scenen, vid det här laget hade även Babyshambles gjort sitt. Jag ville byta ut ilskan mot lite härlig Peace & Love.

I kraft och kärlek/Helena