Att den gamle kick ass-ikonen Chuck Norris skulle gå ur tiden trodde man aldrig skulle hända. Han var ju odödlig. Eller som den gamla memen säger: ”Döden hade en gång en nära Chuck Norris-upplevelse”. Hur som helst, vila i frid Chuck Norris och tack för all filmunderhållning. Jag har sett om några av hans gamla rullar och hittat på en helt ny meme.
Någon roligare skådis var ju aldrig Chuck Norris, eller Chucken som vi ofta brukade kalla honom. Snarare en rätt träig typ med noll känslouttryck. Tamejfan helt hopplös om vi ska vara helt ärliga och uppriktiga. Speciellt med kvinnor. Hans känsloregister var entonigt och ihåligt som en tom ölburk. Men hans hårdhet och fasthet mot bad ass villains är odiskutabla. Få kunde kicka ass som Chucken. Sparkarna satt där dom skulle och som tonåring jublade man över varje skurk som flög i luften av Chuckens välriktade karatesparkar. Men dåliga filmer var roligare förr.
Kanske för att man inte hade så mycket att välja på då och gärna väver in allt gammalt i ett nostalgiskt skimmer när man drömmer sig tillbaka. På den tiden hade han inte blivit en sån jäkla ärkekonservativ gubbe heller. Han var bara en styv kick ass-kille som slog hårdare än hårt mot dom hårda. Dock utan utstrålning. Men man brydde sig inte så mycket om det. Eller kanske hade milt överseende som man ofta hade när man var ung.
Lone Wolf McQuade
Jag råkade snöa in lite på Chucken och relationen med kvinnorna nu när jag såg om några av hans klassiker. Hade aldrig tänkt på dom relationerna tidigare. Var ju så perifera och aparta. Fanns liksom inte i mitt minne. Och någon känslornas man var han ju aldrig. I Lone Wolf McQuade (1983) får skönheten Barbara Carrera jobba häcken av sig för att få Chucken att tänka på något annat än karatesparkar och blodig hämnd. Går så där. Hans torrhet övervinns dock temporärt i en plaskande vattenscen som i Chucken-mått mätt är rätt öm och passionerad.
Men scenen är ljusår från scenerna Carrera har med Michael Paré i Spanish Rose (1993). Jisses, dom var verkligen superheta. Darrar när jag tänker tillbaka på dom. Närbilder med bröstvårtor i munnen och tungor som rullar runt i munnarna. Ovanligt mycket hud för en vanlig spelfilm. Enda gången jag önskat vara Michael Paré efter Streets of Fire (1984). Men för att återgå till Lone Wolf, en klassisk Chucken-meme passar rätt bra här:
”När Chuck Norris kysser en kvinna rodnar hon inte, hon överlever”.
The Octagon
The Octagon (1980) var en annan av rullarna jag såg om. En film man som ung finnig tonåring tyckte var en härlig kick ass-rulle med massor av skurkar och ninjor och kaststjärnor och grejer. Den hade väl sina stunder men i rättvisans namn en rätt usel film som inte åldrats väl. Här är det en annan kvinna som kommer i hans väg. Chucken spelar hard to get, eller snarare han är helt uppfylld av sitt mission. Kvinnor är farthinder på vägen. Men väl i säng väcks hans övernaturliga krafter till liv. Jag skrev en hemgjord meme som sammanfattar handlingen i scenen rätt bra tycker jag själv, lite halvstolt över den så sprid den gärna:
”Om Chuck Norris vill ligga med en kvinna som ligger i en annan säng, kan han ligga kvar i sin egen säng och ändå få jobbet gjort”.
Invasion USA
En av Chuckens roligare och våldsammaste rullar är Invasion USA (1985) utgiven här av Studio S Entertainment. Filmen var totalförbjuden på bio då det begav sig. Sverige var ett annat land då. Att filmen fortfarande rockar som en bergsprängare beror mycket på hans antagonist superskurken Richard Lynch. En av de värsta bad ass villains i filmhistorien. I Invasion USA är han fan helt bindgalen. Plockar folk på det mest sinnessjuka och brutala sätt – skjuter sönder kukar och bombar familjeidyllskvarter med granatgevär är några av hans favorit-modus operandi som sovjetisk kommandoterrorist. Jag förstår att Gunnel Arrbäck på filmcensuren blev chockad.
Invasion USA tycker jag inte åldrats så illa som många av hans övriga filmer. Den bjuder på klassisk 80-tals-actionrökarunderhållning och Chucken visar verkligen vad han går för. Bakom kameran står också Joseph Zito som bland annat gjorde den bästa Fredagen den 13:e-filmen, nämligen del 4. Han vet hur man får en b-film att rulla högoktanigt. Det är fullt pådrag och bra spänning i princip hela tiden och faktiskt ganska påkostat för genren. Det smälls och sprängs på löpande band och Zito har verkligen kallat in det stora artelleriet med både statister och vapenarsenal.
Är det några kvinnor med då? Jorå, Chucken stöter ihop med en kvinnlig reporter. Leder inte långt alls – eller snarare ingen vart alls. Måste vara en av hans kortaste romanser, om man överhuvdtaget ska tala i dom termerna. Det blir några korta repliskiften innan han tar till flykten. Han hade inte tid för känslor och relationer helt enkelt. Han var helt uppfylld av sitt mission och kick ass. Helt ointresserad av kvinnor och unik i genren. Det var så han var. R.I.P. Chucken.
