window.dataLayer = window.dataLayer || []; function gtag(){dataLayer.push(arguments);} gtag('js', new Date()); gtag('config', 'UA-27772867-1');

Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Wolfenstein

Publicerad av admin 7 feb 2011: 11:33

Titel: Wolfenstein
Utgivningsår: 2009
Plattform: PC, PS3, Xbox 360
Utvecklare: Raven Software/Threewave Software

Mikael Jonsson (2009)
(Xbox360) Förstapersonskjutaren som startade allt har kommit i ännu en ny version. Vem minns inte fajten mot Hitler i originalspelet? Jag vet inte vilken version i ordningen detta är, har nog kommit minst fyra Wolfenstein-spel sedan det första släpptes 1992. I den senaste upplagan av klassikern är det fortfarande BJ Blazkowicz man styr, och det är fortfarande främst dumma nazister man pepprar. Man stöter på en andra fiender också och många har lite väl mycket gemensamt med de man möter i Fear-serien.

Grafiken är snygg – men när grafiken inte smyckar fantasifulla och kreativt uppbyggda banor kommer den inte till sin fulla rätt. Bossarna är många och den sista är vidrigt jobbig såklart. Precis som det ska vara. Till skillnad från det klassiska upplägget har utvecklarna satsat på något av en semi-sandlådevärld, vilket innebär att man får välja sina uppdrag och ordningen man vill spela dem. Bra för valfrihetskänslan och dåligt då det resulterar i långa samtal med uppdragsgivarna som segar ner tempot rejält.

Det enda som egentligen skiljer detta spel från andra Wolfenstein-spel, och från andra fps-skjutare överlag, är hur man har ihjäl fienderna. En bit in i spelet får man tillgång till s.k. veil-färdigheter. Med ett snabbt tryck i valfri riktning på styrkorset kan man få röntgensyn och röra sig supersnabbt, få upp ett nyttigt skydd, kraftigt öka kraften i skotten/slagen eller sakta ner tiden. Fyra färdigheter som faktiskt ger en extra dimension till det klassiska fps-pangandet. Många spel som släppts under de senaste åren har använd det här upplägget, allra vanligast är just funktionen att sakta ner tiden. Så det är långt ifrån nyskapande innehåll vi pratar om här.

Trots den relativt vanliga upplägget är det ändå ganska underhållande att i slo-mo peppra zombienazister fulla med bly. Det räcker på något sätt för att man ska bli nöjd för stunden.

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: