Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

The Burning

Publicerad av Rysarnytt 4 Apr 2017: 19:33

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: The Burning
Utgivningsår: 1981
Regi: Tony Maylam
Manus: Harvey Weinstein, Tony Maylam m fl
Medverkande: Brian Matthews, Jason Alexander, Holly Hunter, Lou David m fl
Distribution: Studio S Entertainment

The burning 1981 cropsy

Filmen som gav häcksaxen ett ansikte nu på blu-ray och då är det så klart ingen mindre än videovåldets beskyddare (musa) Studio S Entertainment som står för utgivningen. Slashern om den brännskadade dåren Cropsy som klipper sönder ungdomar på löpande band med häcksax på ett sommarläger var högvaluta i början av 80-talets Sverige. Minns hur glad jag blev när jag lyckades snoka upp filmen hos de mindre nogräknade gubbarna på Lunengs i Sundbyberg. Ett sunkigt men inte oansenligt litet ställe som sålde gamla hi-fi-prylar och hyrde ut videorullar, mycket ångande porr som gav stimulans och vederkvickelse åt sommarjobbande tonårskillar med kroniskt stånd som verkade i smyg. Minns en äldre kollega som jobbade på lagret som alltid ville sticka till en lite porr när han dök upp i butiken. Och det gjorde han rätt ofta vill jag minnas och han gillade alltid att snacka brett och högljutt om porr så alla hörde. Kändes inte helt bekvämt kan jag säga. Ni kan läsa mer om honom i Rysarnytts skogsporreportage.

Tillbaka till Lunengs
Tillbaka till Lunengs. Ett tag marknadsförde man sig som ”Störst i norr på porr”. Stora i truten var de men det var inget snack om att man kunde porr och utgången hi-fi-teknik bättre än flesta dödliga därute. Men det roligaste minnet från Lunengs var att de under disken hade gömt undan lite totalförbjudet videovåld också, som The Burning. Gubbarna på Lunengs ska ha en rejäl ryggdunk och en kasse Pripps Blå för sin underbordskamp mot den statliga filmcensuren. När jag kom hem till Nacka (andra sidan av Stockholm) med den här eftertraktade guldklimpen var det stående ovationer och hyllningskörer från kompisarna i videovåldssoffan. Jag hade verkligen uträttat nåt stort. Inte på Orvar i Katlagrottan-nivå men ändå nåt jävligt stort som jag tackades för på fyllan månader efteråt.

Storyn kan ni vid det här laget. Lägervaktmästaren Cropsy som blir helstekt efter ett spratt som gick snett och som ville ge igen med besked på alla skrattande och pippande lägerungdomar. Egentligen är The Burning en ganska ordinär lägerslakthistoria om det inte vore för häcksaxen och Cropsy. Något av själva symbolen för filmen. Skrev själv ett uselt men halvkul skräckfilmsmanus inspirerad av häcksaxen som jag betitlade The Excursion. Jag var bara tvungen att ha en titel med ett x i så jag kunde teckna x:et som en häcksax med droppande blod. Sen var jag jävligt svag för ”The-filmer” av nån outgrundlig anledning, var nåt speciellt med det där the:et tyckte jag, minns inte varför men jag misstänker att det kan bero på The Warriors. En av världens bästa filmer och då kunde inte andra med ”The” i titeln vara genomusla. Ungefär där låg nivån på för mig på den tiden.

En av slasherkungarna
Nåväl, filmen är utan tvivel fortfarande en av slasherkungarna och det beror till största delen på Cropsys förtjänster. Han klipper och hugger besinningslöst med saxen och blodet sprutar som fontäner (jag vet, jävligt trött liknelse men orkade inte prestera mer efter en hård arbetsdag så ni får nöja er med den, men det är Tom Savini som står för hugg- och spruteffekterna). Det är också ett bra tempo, bra balans mellan mord och bus, den håller upp intresset från första till sista rutan utan att man okynnesfibblar med mobilen. Det är ett hyggligt persongalleri, minst en idiot man vill nita och en hackkyckling som man känner för. Sen droppas det så klart plagg och badas naket och pippas. Hade gärna vela ha mer och bättre pippande men man kan inte få allt. Att det är Jason Alexanders (George i Seinfield) och Holly Hunters (Pianot) debutfilm gör ju inte saken sämre (hade glömt att Jason var med så mycket, smiley). Men nu till det jag gillar bäst i filmen.

Trumvirvel. Bäst är när man följer Cropsys smygande runt lägret då kameran filmar ur hans synvinkel med blurrigt foto och det frenetiskt pumpande synthscoret drar igång. Känslan av ett psykiskt stört sinne som likt ett rovdjur precis ska kasta sig över bytet förmedlas jävligt fint här. För att inte säga kungligt och överdådigt och finstämt. För musiken står ingen mindre än forne Yes-keyboardisten Rick Wakeman och hans musik drar verkligen sitt strå till stacken. En riktig stämningshöjare. Trumvirvel till.

Men allra bäst…
Men allra bäst är ändå scenen före sommarlägret när Cropsy under sjukhuspersonalens förmaningar rullas ut med rullstolen ur sjukhuset och man följer hans ilskna steg (svarta kängor/tjocka skor, viktig detalj) i mörkret genom porrkvarter med blinkande xxx-skyltar medan basgångarna smattrar och hjärtslagen från ett sjukt hjärta pumpar oavbrutet och den frenetiska synthen skriker som en tinnituskör från helvetet. Jävligt sleazy och härligt otäckt. Jävligt fin hatt har han också. Hela filmen hade gärna fått fortsatt i samma stil. Basgångar, pumpande hjärtslag, frenetisk synth, blinkande porrkvarter, naket, saxmord, skrik, basgångar, pumpande hjärtslag, frenetisk synth, blinkande porrkvarter… Här en (tyvärr) förkortad version av scenen för er som glömt eller inte vill minnas det ni glömt.

För att avrunda den här recensionen då. Att få se sina ungdomsfavoriter i sån här fin bildkvalité är så klart en liten högtidsstund. Av en ren slump såg jag den i mitt på dagen, fast med fördragna fönster. Det gjorde vi även då när vi såg filmen andra gången på två dagar (gick att hyra över helgen även på den tiden) så det var lite fin retrofeeling även ur den aspekten. Extra kul i den här utgåvan är att man får lite trevligt extramaterial med bl a Lou ”Cropsy” David som berättar hur det kändes att dagen efter att ha fått barn åka iväg att klippa sönder ungdomarna på ett läger. Det kändes så där. Han har mina sympatier.

-Stefan Särnefält

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: