0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Titel: Sweeney Todd 
– The Demon Barber of Fleet Street
Utgivningsår: 2008
Regissör: Tim Burton
Skådespelare: Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Alan Rickman m fl
Stefan Särnefält (2008)
Folk som bryter ut i skönsång på film i tid och otid borde få tugga jordkockor resten av sitt liv. Tro mig. Musikaler är inte min grej. Gränsen går vid Marx-bröderna. Därför var jag en smula skeptisk inför Tim Burtons skräckkomedimusikal Sweeney Todd. Men redan i filmens blodsipprande upptakt mals farhågorna sönder i den långsamt arbetande köttkvarnen. Kugghjul som snurrar i rinnande blod går helt enkelt inte att motstå.
Filmen handlar om barberaren Sweeney Todd som kommer tillbaka till London efter att ha blivit förvisad för 15 år sedan för ett brott han inte begått. En mycket lömsk och ond domare vid namn Turpin la rabarber på hans fru och dotter. Sweeney Todd gick då under namnet Benjamin Barker. Nu är han bitter och vred och ute efter hämnd. Han träffar den romantiska pajbakerskan Mrs Lovett och ovanför hennes krog öppnar han barberarsalong där han skär halsen av kunderna på klassiskt löpande band-manér med sina blänkande silverrakknivar. Blodet sprutar som fontäner och via en lucka i golvet åker de rakt ned i köttkällaren och mals ned till finmalet pajkött. Den mojjnande pajbakningsrörelsen tar snabbt fart. Jag får lite Texas Chainsaw Massacre 2-vibbar. Finns säkert en del barbequediggare där ute som minns Texasgängets bisarra turnéer på landsbygden där de kammar hem priser för bästa chili. Slurp! Men berättelsen om Sweeney Todd är äldre än så. Den har berättats i olika former sedan 1800-talets början. Charles Dickens London gör sig påmind.
Det här är inget mindre än ett mästerverk. Skådespeleriet är på topp. Johnny Depp och Helena Bonham Carter är fullkomligt strålande som det udda slaktarparet. För att inte tala om Alan Rickman som den obehagliga Turpin och hans skurkaktige kompanjon Beadle Bamford spelad av Timothy Spall. Att dessutom nästan hela gänget är begåvat med sångröster gör inte saken ett dugg sämre. Sångnumren smälter in i dialogerna och handlingen på ett lyckat sätt. Nästan så att man inte märker av dom ibland. En höjdpunkt är när Todd lurat Turpin i rakstolen och de båda bryter ut i en smäktande duett. Man gurglar sig i skratt. Kopplingen till Rocky Horror Picture Show låter sig också göras. Fotot är ursnyggt. Likaså kostymerna och scenografin. De kolgråa London-miljöerna som skvätter i blodrött blir ren och skär magi. Tim Burton är gotikens mästare. Men det visste vi ju sedan tidigare.
