0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Sharknado
Utgivningsår: 2013
Regissör: Anthony C. Ferrante
Manus: Thunder Levin
Medverkande: Ian Ziering, Tara Reid, John Heard m fl
Distribution: Optimum

Sharknado uppmärksammades tidigare i kulturprogrammet Kobra i SVT, B-filmen gjord för TV med glimten i ögat som mot all förmodan blev ett Twitterfenomen och en hit i USA – och som nu till och med har fått biodistribution. Bakom den står amerikanska skräckproduktionsbolaget och studion The Asylum som satsar på att göra filmer för kaffepengar, ofta baserade på giganternas hittar – en filmförekomst som det till och med myntat ett eget begrepp av; mockbuster.

En rad tornados fyllda med människoätande hajar sveper över Los Angeles, där en trio vänner försöker överleva och rädda huvudkaraktärens ex och dotter. De bekämpar de luftburna hajarna med hjälp av innovativa användningar av bland annat motorsågar och skolbussar tills de kommer på den geniala idén att kasta in hemmagjorda bomber i tornadorna för att stoppa dem. Detta är inledningen på ett klimax som tar halva filmen. Men inte förrän efter det att hjältarna har räddat en grupp pensionärer såklart.

En av aspekterna där Sharknado skiljer sig från andra skräckfilmer är att den är, efter den modell som vanligtvis är gängse i genren, väldigt pryd, inga nakenbadande ungdomar eller uppumpade badvakter av bägge könen så långt ögat kan nå. Den fokuserar istället helt på att i scen för scen försöka knäcka föregående scen i erbarmlighet vad gäller manus, specialeffekter och enkel logik.

Sharknado är nog i alla hänseenden den sämsta filmen jag någonsin sett men jag blir ändå charmad av djärvheten och idérikedomen och önskar dess skapare ett långt och lyckligt CV. Jag önskar bara att något bolag kunde se potentialen i en sådan briljant idé som en tornado av hajar och kasta åt dem lite mer pengar så man slapp CGI-effekter som är så taffliga att man får en dos posttraumatiskt stressyndrom efter att ha genomlidit dem.

Ett försonande drag Sharknado dock besitter (förutom den geniala titeln) är att den undviker att begå den största synden inom megalodonterror, att intertextualisera  hajfilmens urmoder Jaws, den snor inte ens från andra hajfilmer utan står ensam som en klar lysande stjärna av uselhet i galaxen av ”onda djur”-skräckfilmer.

I sällskapet som jag såg Sharknado med ställdes frågan ”varför gör ingen filmen Zombie Sharks?”. Det undrar jag också, skall pitcha idén till The Asylum – glöm inte, det var på Rysarnytt ni hörde talas om den först!

– Rosie Gibson

[youtube_sc url=”http://www.youtube.com/watch?v=iwsqFR5bh6Q”]