window.dataLayer = window.dataLayer || []; function gtag(){dataLayer.push(arguments);} gtag('js', new Date()); gtag('config', 'UA-27772867-1');

Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

John Dies at the End

Publicerad av admin 13 jun 2013: 12:26

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: John Dies at the End hockeymaskhockeymaskhockeymask
Produktionsår: 2012
Regissör: Don Coscarelli
Manus: Don Coscarelli och David Wong
Medverkande: Paul Giamatti, Clancy Brown, Chase Williamson, Rob Mayes m fl
Distributör: Magnolia

john dies at the end don coscarelli

Don Coscarelli, mannen som regisserat kultklassiker som Phantasm, The Beastmaster och Bubba Ho-Tep är tillbaka i någon form av rampljus med John Dies at the End. Filmen är baserad på en roman av David Wong och eftersom Bubba Ho-Tep är en av mina favoritfilmer alla kategorier har jag ivrigt inväntat JDATE ända sedan utannonseringen för några år sedan. Utannonsering i detta fall är när man under slentriansurfande på IMDB snubblar in på Don Coscarellis biografisida och man där råkar få syn på att en film vid namn John Dies at the End är under produktion.

Handlingen i JDATE är rätt knepig. Huvudpersonerna Dave och John fightas mot en uråldrig ondska och de får bland annat hjälp av en framstående tv-personlighet och typ exorcist spelad av ingen mindre än Clancy Brown. Huvudaktörerna Dave och John kommer över en drog i form av soja (!) som leder till hallucinationer och öppningar till andra dimensioner och därmed är allt igång. Paul Giamatti spelar en journalist som får filmen berättad för sig kan man säga. Det är tydligt att Coscarelli tagit i från tårna. Mannen har en speciell fingertoppskänsla för charmiga effekter och det finns ingen i min mening som blandar ihop en mix av 50-tals sci-f, 80-tals b-skräck och slapstickkomedi som denne man. Filmer från barndomen och tonåren ligger honom varmt om hjärtat, det är tydligt.

En jämförelse med Bubba Ho-Tep är oundviklig – samma enkla ostiga humor, men inte lika träffsäker. En skruvad handling och ett par superba scener. Stundvis samma välgjorda och barnsliga effekter men denna gång verkar han ha övertänkt det mesta. Jag föredrar enkelheten och de avskalade, indieosande effekterna från Bubba Ho-Tep. Bäst i JDATE är monstret som sammanfogas på ett underbart sätt av en gäng köttstycken från en köttfrys. Ja precis, ni läste rätt, köttstycken från en köttfrys bildar en monsterdemonköttgubbe i en av filmens mest minnesvärda scener. Just när man ser den scenen är betyget 5/5, definitivt. Inget känns just då mer självklart och det gör lite ont när man efter sluttexterna inser att det totala betyget är lägre.

Det man saknar i JDATE är karismatiska karaktärer, med undantag från Clancy Brown som inte kan vara dålig. Paul Giamatti är ju vanligtvis grym men kommer inte till sin rätta i JDATE. Jämfört med Bubba Ho-Tep’s Bruce Campbell och Ossie Davies är JDATE’s huvudskådisar Chase Williamson och Rob Mayes rena skämtet. De är egentligen inte särskilt dåliga, men Campbell och Davies (RIP) var helt oemotståndliga tillsammans och ett av de mest sympatiska radarparen någonsin. De två kunggubbarna definierade ordet personkemi. En måttstock för skådespelarduos och den definitiva milstolpen i Coscarellis karriär så här långt. Angus Scrimm’s The Tall Man får ursäkta.

John Dies at the End är ändå en godkänd och helgalen rulle från en mycket speciell regissör som verkligen går sin egen väg och verkar göra filmer från hjärtat. Men man vet att gubben Coscarelli kan bättre. Det är Phantasm och Bubba-Ho Tep exempel på. Man får ändå tacka för underhållningen och lite lätt besviken inleda väntan på uppföljaren till Bubba-Ho Tep, Bubba Nosferatu: Curse of the she-vampires.

– Mikael Jonsson

[youtube_sc url=”http://www.youtube.com/watch?v=2OQ82sGrWME” rel=”0″]

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: