Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Carnivàle

Publicerad av admin 9 Feb 2011: 12:55

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Carnivàle
Säsong 1 
Säsong 2
Utgivningsår: 2003-2005
Skapare: Daniel Knauf
Skådespelare: Clancy Brown, Nick Stahl , Clea DuVall m fl
Distributör: Warner

Stefan Särnefält (2011)
Carnivàle är nog en av de mer besynnerliga och fascinerande tv-serier som gjorts. Ett måste för seriefluktare med böjelse för ockulta och paranormala utsvävningar. Serien skapades av Daniel Knauf för kabelkanalen HBO under 2003-05. Men redan efter andra säsongen tvingades man packa ihop tält och karuseller till följd av svikande tittarsiffror och höga produktionskostnader. Den föll helt enkelt inte den amerikanska mainstream-publiken på läppen trots att den drog ned prisregn och manuset för säsong 3 var färdigskrivet. Carnivàle är ett surrealistiskt krutpaket och det är tamejtusan kriminellt att inte karusellerna fick snurra ett par varv till. Särskilt med tanke på att vi inte fick något riktigt avslut. Serien har en feberhallucinatorisk feeling. Den smutsiga och ökentorra amerikanska landsbygden med folk som glider runt i skitiga paltor ger en fin inramning till den ödesmättade stämningen. Det är inte särskilt mycket myskarneval. Men den burleska karnevalstämningen tryfferad med de sedvanliga karnevalkaraktärerna får man givetvis. Här finns hela paketet med skäggiga damen, dvärgtivolibossen, lättklädda danserskor, spåtanter, suspekta absintdrickare och galna predikanter.

Handlingen är uppdelad i två delar. I centrum för den ena står ynglingen Ben Hawkins (Nick Stahl) som efter att ha begravt sin mor följer med ett kringsresande tivolisällskap under den amerikanska depressionen 1934-35. Hawkins börjar hemsökas av surrealistiska drömmar och visioner där en mystisk man vid namn Henry Scutter uppenbarar sig. Hawkins inleder ett desperat sökande efter Scutter i omgivningarna. Parallellt följer vi demonpredikanten Brother Justin (Clancy Brown) som tillsammans med sin syster leder en växande församling med bisarra apokalyptiska visioner. Både Hawkins och Justin är utrustade med övernaturliga förmågor och dom börjar dela varandras drömmar som för dom allt närmare varandra i jakten på den mystiske Scutter. Avståndet mellan karnevalen och församlingen krymper medan de osynliga krafterna manifesteras allt kraftigare hos karaktärerna som driver händelserna sakta mot den slutgiltiga kraftmätningen. En väg som är kantad med rejäla nypor horror ska tilläggas.

Att storyn förlagts i perioden under den amerikanska depressionen är givetvis ett smart drag och depressionen fungerar som en trampolin mot den metafysiska världen med kampen mellan gott och ont. Karnevalen och församlingen blir symboler för två olika förhållningssätt. Utlevelse och återhållsamhet. Fast samtidigt är man hela tiden osäker på vad som är vad. Allt kan vara tvärtom. Något som också är en av seriens styrkor. I första säsongen är tempot lite långsammare och ibland hade man önskat lite mer driv i berättandet. Det dagliga karnevalsbestyren och vardagssurrandet blir lite utdraget i vissa avsnitt. Men i andra säsongen blir det en sinnessjuk tempoväxling. Då öppnas tamejfan varenda kran i himlen och i helvetet. En fullständig kärnvapenexplosion av ockulta fenomen som skulle få Mr Crowley att pinka ned sig av glädje och oro. Jag är inte i stånd att tolka hela den komplexa väven av symboler i scenarierna. Vem är det? Men tankarna går lite till Mästaren och Margarita och Twin Peaks (serien har också jämförts med TP). Men det räcker gott och väl att bara flöda med och strunta i formaspekterna. Plocka lite korn här och där och försöka utläsa något slags mönster i det svarta pusslet helt enkelt. Finns mycket guld för alkemisterna att hämta.

Rollprestationerna är på topp. Clancy Brown är fullständigt briljant som den demoniske broder Justin. En blandning av Helge Fossmo, Anton LaVey och Moder Theresa som skulle göra sig bra som tv-predikant med ståfräs under mikrofonen. Hans syster Iris spelad av Amy Madigan backar upp fint med en obehagligt kysk moralfasad som håller sig i bakgrunden men som ruvar djävulens avkomma. En skön scen är när Varlyn Stroud (John Carroll Lynch) blir lite närgången och försöker slå hål på fasaden genom att trycka upp henne mot väggen för en fyllekyss. Något i stil med Mr Peasleys uppraggning av Aunt Molly i Macahan om nån minns den. Givetvis praktfiasko för Stroud.

Men alla gör bra ifrån sig i den här serien. Michael J. Anderson är perfekt som karnevalfösaren Samson som driver ekipaget med morot och piska. Ormtjuserskan Adrienne Barbeau minns vi från Carpenter-klassikerna Dimman och Flykten från New York. Lite äldre men fortfarande skönt krut i henne. Stripporna Cynthia Ettinger och Carla Gallo gör ett fint jobb på manegen. Ettingers mulliga och hårddrillande morsa med dom guppande Fellini-tuttarna som gör rednecksen galna måste vi ta av oss hatten för. Hade man fått dia dom hade man varit toppchef på Ericsson idag. Relationen mellan tarotkortkonstnären Clea DuVall och hennes sängliggande, synska morsa är ett psykoanalysämne i sig. Den blinde absinthdrickaren Patrick Bauchau som kuckilurar med sin bredhöftade skäggdam håller sängvärmen och mystiken uppe. Den känslige Nick Stahl som seriens kraftcentrum Hawkins är givetvis också fenomenal. Ja, hela rubbet ska ha tummen upp. Plus alla sköna standards som snurrar på 78-varvarna. Kan inte annat än starkt rekommendera Carnivàle.

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: