Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Alien: Covenant

Publicerad av Rysarnytt 19 Maj 2017: 08:54

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Alien: Covenant  
Utgivningsår: 2017
Regissör: Ridley Scott
Manus: Jack Paglen, Michael Green m fl
Medverkande: Michael Fassbender, Katherine Waterston, Billy Crudup m fl

Ridley Scott alien covenant 2017

Då kom den till slut. Filmen som skulle skaka av sig Prometheus-dammet och svepa in sig i originalfilmens fuktiga och skräckinjagande atmosfär med hela den gamla arsenalen av xenomorphs, alienägg, chestbursters och facehuggers. Trailern trissade upp förväntningarna. Nu hade Scott kammat till sig och skaffat ett jobb. Istället blev det en utdragen gäspning i rymden. Filmen är en prequel till Alien och utspelas tio år efter händelserna i Prometheus. Likheterna med originalstoryn är rätt slående. Åtminstone på ytan. Kolonisationsfartyget Covenant är på väg till planeten Origae-6 då man drabbas av en incident som skadar farkosten och ny uppgraderad android vid namn Walter (Michael Fassbender) väcker besättningen ur sin hypersömn. Medan man lagar rymdskeppet fångar man upp en signal från en främmande planet som så klart måste utforskas. Känns bekant va?

Några besättningsmän infekteras snabbt av ett mystiskt flygande kryp som växer till sig i deras kroppar. Efter en stund börjar de kläcka ur sig små dreglande monsterungar och paniken sprider sig samtidigt som den gamle androiden David från Prometheus-expeditionen dyker upp som en frälsargestalt. Plötsligt har vi två Fassbender-androider att förhålla oss till. Walter som är god och David som är en fascistoid maktfigur med grandiosa planer. En slags Kain och Abel-historia som tyvärr överskuggar hela filmen.

Jag hade hoppats på en mörk och kaotisk film som både var skrämmande och spännande. Jämförbar med originalet eller första uppföljaren. Inget Prometheus-flum. Eller åtminstone jävligt lite Prometheus-flum. Frågor om ursprung och mening känns meningslöst och pretentiöst i en Alien-film för att inte säga helpuckat. Hade hellre sett mer naket (gärna med existentiell knorr). Men Scott ville knyta ihop storyn med Prometheus och det fanns ju lite trådar kvar att dra i. Jag hade bara hoppats på han hade kommit på andra tankar. Det här är en dålig kompromiss där de kvasireligiösa och filosofiska utsvävningarna från Prometheus mixas med halvtrista actionutflykter och jump scares. På en trist skitplanet dessutom med noll Alien-feeling. Dramaturgiskt funkar det inte alls. Merparten av filmen är också förvånansvärt spänningslös. På gränsen till långtråkig.

Det är först mot slutet som det hettar till på allvar och blir lite nerv. Alien: Covenant har några riktigt trevliga scener. Duschscenen t ex är superb. Önskar Scott hade gått all in och dragit åt tumskruvarna till max med det spåret. En stor jävla best som jagar skiten ur allt och alla i små trånga korridorer är det man vill ha. Klaustrofobiskt och nervigt och skitigt med aktivitetsmätare som går bananas. Här är det snyggt. Jävligt snyggt till och med. Rymdskeppet Covenant glänser som en faraoisk gravkammare till skillnad mot Nostromo där det nästan kändes som man befann sig i något organiskt och levande som ville sluka allt.

Covenants besättning är jämfört med Nostromos dessutom helt färglöst. Man älskade Nostromo-gängets smågnabbande, skämtande och klagande på bolaget vid bordet. Det var olidligt spännande när de drog iväg på sina privata små utforskaräventyr. Här är det alldeles för många och ointressanta figurer att hålla reda på och man bryr sig inte speciellt om nån. Fassbender sticker ut men dubbelspelandet blir tröttsamt och rörigt och ibland till och med komiskt, som den fjantiga scenen där android-bröderna spelar blockflöjt tillsammans. Är väl nån förförelsesymbolik dold här. Råttfångaren i Hameln kanske.

För den som hoppats på en klassisk Alien-film är Alien: Covenant inget mindre än en ren besvikelse. Ungefär samma strunt som Prometheus. Jag var för generös med betyget då bara.

– Stefan Särnefält

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: