Kärleken till skräcken ligger i vårt DNA

Publicerad av admin 8 Aug 2012

Nu har en dansk forskare kommit fram till vad många skräckfans misstänkt sedan länge. Att det ligger i blodet. Eller runs in the family som Texasgänget skulle uttryckt det. Vår fascination för seriemördare, zombier och demoner ligger helt enkelt tryggt och skönt inbäddat i vårt DNA.

Till och från får man frågan på varför man gillar skräck. Man brukar mumla fram nåt om att det hängt med sedan barndomen, att det är skönt att låta sig sköljas över av obehagligheter medan man sitter säkert på tryggt avstånd i soffan med en öl och en chipsskål, att man behöver ta semester från vardagen och få utlopp för känslor som man normalt inte får ge uttryck för i offentliga sammanhang. Ungefär som när man tar sig ett rus. Och man har i alla tider uppskattat att lyssna till muntliga berättelser om skrämmande ting. Skräckfilmen (och spel) är vår tids sagoberättelser helt enkelt.

Det finns så klart många svar på den delikata frågan. Visst har man spekulerat kring evolutionära teorier men nu behöver vi inte vara oroliga för att betraktas som weirdos av sedlighetspredikanter med doktorsväskor fulla av missilliknande dildos och andra udda sexleksaker. Nu har en dansk forskare nämligen kommit fram till att vårt behov av skräck även har en genetisk bas. Han har precis försvarat sin avhandling i ämnet och berättar för ScienceNordic om sina resultat.

-När våra förfäder levde som jägare och samlare i den östafrikanska savannen var det viktigt att de var förberedda på eventuella attacker från rovdjur och skadedjur. De var tvungna att träna sina reaktioner i stressade situationer, och denna önskan blev lagrad i deras DNA – som vi fortfarande bär idag. När vi tittar på en skräckfilm uppfyller vi denna önskan. Vi tränar våra terrorberedskap, säger Mathias Clasen, Institutionen för Estetik och Kommunikation vid Aarhus universitet.

Att bli äcklad av ruttet och sjukdomsskapande kött var en säkerhetsreflexmekanism och man var tvungen att frukta vasstandade djur om man inte ville bli uppäten. Denna rädsla har sedan blivit en del av vårt genetiska material och det är därför vi nu rädda för vampyrer med spetsiga tänder och ruttna zombier, enligt Clasens teori. När vi tittar på en skräckfilm eller läser en skrämmande bok agerar vi alltså ut denna önskan att utöva terrorberedskap.

-Det är faktiskt precis som med andra däggdjursungar som slåss för nöjes skull eftersom det har evolutionär betydelse senare i livet när de kommer att behöva kämpa för att överleva. Vi använder fiktion som en ”känslomässig simulator” för att bredda vår horisont. Skräck och fiktion tränar våra reaktioner på vad som är fruktansvärt och skrämmande, säger Clasen.

Clasen baserar sina resultat på vad hjärnforskare kommit fram till men har även analyserat ett stort antal skräckfilmer och böcker och försökt hitta de skräckelement som enligt hjärnforskarna gör att vår biologi får spelet, ett exempel skulle kunna vara vår naturliga rädsla för kryp som spindlar.

exorcisten skräckfilm

Han tillägger att det även finns kulturella komponenter och han tar Exorcisten som exempel, att den gjordes vid en speciell tidpunkt när vissa specifika problem diskuterades i samhället. Filmen handlar indirekt om det generationsgap som fanns mellan föräldrar och deras barn i början av 1970-talet.

-Mamman tappar greppet om sin dotter, och det är en metafor för andra saker som inträffat i samhället. För att förstå detta behöver vi ha kunskap om den västerländska kulturen på 70-talet, säger han.

Om en dansk, en grönländare, en amerikan och en infödd från New Guinea tittade på Exorcisten så är det inte säkert att alla kulturella nyanser i mor-och- dotter-förhållandet skulle förstås. Men alla skulle bli uppskrämda av en liten flicka som ser läskig ut, snurrar sitt huvud 360 grader och spyr ut ärtsoppa. Det är inte kulturellt bestämt, utan biologiskt, hävdar han.

Clasen ska nu designa sina egna experiment och se om hjärnan hos människor från olika kulturer reagerar enhetligt på samma scen i en skräckfilm. Om de gör det så skulle det stödja hans teori, anser han.

Det ska så klart bli spännande att se vad Clasen kommer fram till. Men är ni sugna på mer kultursociologiska perspektiv rekommenderas Jonas Danielssons etnologiska avhandling Skräckskönt – Om kärleken till groteska filmer som fokuserar på skräckfantasternas känslomässiga reaktioner när de ser på skräckfilm. Har ni tur hittar ni några av hans skarpsinniga recensioner här på Rysarnytt.

Nä, nu tar vi och avslutar med ett litet rus och kollar in ett sjuhelvetes härligt skräckklipp. Det är den fantastiska två och en halvminuter långa kameraåkningsscenen från Dario Argentos Tenebrae. Cheers!

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: