Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Tommy Wirkola – med känsla för snö

Publicerad av admin 10 Apr 2009: 20:04

Rysarnytt möter Död Snö-regissören Tommy Wirkola

Skräcken har vaknat till liv i Norden. Och det är norrmännen som är skräckens okrönta kungar. Framgångarna med filmer som Villmark och Fritt Vilt visade att norrmännen behärskar grundformlerna för skräck. Och det nya skräckkonceptet är snö, mängder av snö. Förhoppningsvis kommer den nya nazizombiefilmen Död Snö upp på de svenska biograferna under våren. Rysarnytt fick en pratstund med filmens regissör Tommy Wirkola i samband med de norska filmdagarna som arrangerades på biografen Sture i Stockholm.

Danskarna har redan bevisat att dom vet var gravstenen ska stå. I Sverige har John Ajvide Lindqvist skräckromaner och Tomas Alfredsons filmatisering av debutsuccén Låt den rätte komma in skrämt slag på en hel befolkning. I Finland steg skräcktemperaturen några grader med den nya filmen Sauna. Men för tillfället regeras den nordiska skräckscenen av norrmännen. Skräckfebern är över oss och i de norska fjällkedjorna skvätter det röda blodet i kaskader över snödrivorna. Fritt Vilt visade att det går att göra riktigt bra och ruggig slasher även på våra breddgrader. Man kan till och med tala om en förnyelse av den halvslumrande slashergenren. Åtminstone om man ser till miljön. Det är nämligen snön som är vinnarformeln i nordisk skräck.

I Norge har över 140.000 personer redan sett Död Snö, berättar filmens producent Tomas Ejven vid en visning på biografen Sture i Stockholm under de norska filmdagarna. Och nu står hela 48 länder på tur. I USA visades den nyligen på den berömda Sundance-festivalen och vann publikens gillande. Filmen är en zombiekomedi och flirtar rejält med klassiker i genren. Filmen kostade bara runt 14 miljoner att spela in, berättar Tommy Wirkola när jag träffar honom på ett hotellrum i centrala Stockholm. Han och manusförfattaren Stig Frode Henriksen (Roy i filmen) gjorde nyligen tillsammans Kill Bill-parodin Kill Buljo. En film som blev en succé i hemlandet och bäddade för fortsatt samarbete.

Det verkar som skräcken är på frammarsch i Skandinavien nu. Vad tror du det beror på?

– Svårt att svara på. Men det kan bero på att vi har blivit bra på att göra skräckfilm och att genren attraherar den yngre publiken, säger han efter att ha slagit sig ned i hotellsoffan.

Wirkola gillar skräckfilmer av den äldre skolan. Bland annat har 80-talets filmer varit en stor inspirationskälla i hans filmskapande, berättar han.

– Jag är ett stort fan av Terror på Elm Street-filmerna. Dom är jag uppväxt med. Men jag undrar hur remaken av originalfilmen kommer att bli utan Robert Englund. Jag har svårt att tänka mig någon annan som Freddy Krueger. Men jag gillar också filmer som Exorcisten och The Shining, säger han

Sam Raimis och Peter Jacksons zombiekomedier Evil Dead (framför allt 2:an och 3:an) och Braindead är tydliga referenser i Död Snö. Men influenserna från mer råbarkade zombieskräckisar som Dawn of the Dead och 28 dagar senare kan också skönjas. Efter knappt halva filmen byter filmen stil och övergår från en mer traditionell skräckfilm till ren skräckkomedi. Var det ett medvetet grepp?

– Ja det var det. Först halvan utspelas mest i mörker och då ville vi att det skulle vara en ren skräckfilm. Andra halvan utspelas på dagen och då tyckte vi att det passade med humor. I filmen finns referenser till Evil Dead och Braindead och det här är lite av en hyllningsfilm till dessa filmer, säger han.

För många zombiefans finns det en grundregel i genren: zombies får aldrig får springa. I Död snö är det full rulle som gäller. Hur ser du på det?

-Vi har ju snön att tänka på. Skulle dom gå som vanliga zombies skulle det bli en väldigt klumpig och långsam gång. Så vi valde att dom skulle springa. Det har dom ju också gjort i tidigare filmer. Eftersom det är nazister ville vi samtidigt göra dom aggressiva och då måste dom kunna springa, säger han.

Vad tyckte du om George A Romeros känga mot springande zombiesar i Diary of the Dead där mumiezombiesen säger ”zombies don’t run”?

– Jag har faktiskt inte sett den. Men det finns ju springande zombies i remaken av Dawn of the dead till exempel, säger han i ett försvar för sina snabbfotade återlevare.

Att snö är en viktig komponent i norsk skräckframgång håller Wirkola med om. Snö som färgas med rött blod är väldigt effektfullt, menar han. Hur var det att filma i snö?

-Det var väldigt, väldigt tungt… och komplicerat. För att komma till platsen så använde vi både bil och snöskoter. Samtidigt snöade det en massa under själva inspelningen. Speciellt en natt hade det kommit en meter snö och vi var tvungna att gräva oss fram för att kunna börja filma. Detta skapade också problem för specialeffekterna. Fejkblodet hade en tendens att frysa hela tiden, något som sinkade en del inspelningar, så ibland körde vi digitalt blod eftersom det helt enkelt var för kallt för att få det att funka.

Vad är det som gör snön lämplig för skräck?

-Snön bidrog till att allt kändes ännu mer jävligt. Det finns inga trygga omgivningar i närheten. Det är bara snö, skog och fjäll. Detta gör allt värre och situationen ännu mer förtvivlad för rollkaraktärerna, men även för den som tittar. Det är vildmark och man vet att om inte nazizombiesarna tar knäcken på en så gör omgivningarna det.

I Norge har filmen blivit en enorm publiksuccé. Mottagandet bland landets filmkritiker har också varit rätt bra, berättar han. Nazister är ju annars ett känsligt tema att hantera. Norge var ju ockuperat av nazisterna under större delen av andra världskriget. Det kan kanske falla sig naturligt att fråga om det här är ett sätt att bearbeta händelserna från den tiden.

-Det har jag faktiskt inte tänkt på. Vi ville nog bara göra en underhållande skräckfilm och nazister är ju rätt skrämmande, säger han.

Vad säger du annars om den nya norska skräckfilmsvågen?

-Jag tycker att det är skoj. Den började med Villmark 2003 och sedan har det rullat på. Tidigare har det inte funnits någon norsk skräck överhuvudtaget, förutom Dödens tjärn från 1958. Det verkar som skräckfilm går hem hos den unga norska publiken och det är roligt.

Det norska filmklimatet för skräckfilm är annars inte det bästa. Åtminstone inte om man ser till de ekonomiska förutsättningarna. Det är svårt att få loss statliga pengar för den här typen av projekt, berättar Wirkola. När det gäller Död Snö var man tvungen att gå in med egna pengar för att kunna finansiera filmen.

Om man sneglar på dagens skräckrepertoar verkar det som skräckgenren lider av kraftig fantasitorka. Remakerna slår som stenhårda hagelskurar över skräcklandskapet. Många reser ragg när remaker kommer på tal medan andra tar det med jämnmod eller slukar dom med hår och hull. Hur ser du på remaketrenden?

– Jag vet att det är många som inte gillar den och det kan ju verka vara lite fantasilöst med nyinspelningar av gamla filmer. Men yngre människor tittar inte på äldre filmer generellt, även om jag älskar dom. Ta Psycho till exempel, knappt någon som sett den bland den yngre befolkningen i Norge idag. Gus van Sants version är inget jämfört med originalet, men nyinspelningarna kan få yngre publiken att upptäcka originalen. Så det finns ett visst värde med remaker ändå, säger han.

En annan trend som pågått ett tag är filmer med starkt grafiskt våld som inleddes med filmer som Saw och Hostel. Hur ser du på den trenden?

– Den börjar ju ebba ut nu. Men jag gillade dom första Saw-filmerna. Dom kom med något nytt. Men jag har faktiskt bara sett dom två första. Hur många Saw-filmer är det nu, 5-6 stycken, det börjar bli tröttsamt med det konceptet.

Favoritregissörerna är annars Martin Scorsese och Steven Spielberg. Men när det gäller skräck så är Sam Raimi och Peter Jackson de största inspirationskällorna. Några kommande skräckfilmsplaner verkar inte vara på gång. Men filmplaner finns:

-Vi har lite lösa planer på en norsk science fiction-rulle. Men det är inget bestämt utan bara lösa planer så något mer kan jag tyvärr inte säga.

När jag träffar hela gänget (producenten, manusförfattaren och regissören) vid föreställningen på Sture låter dom entusiastiska när den skandinaviska skräckscenen kommer på tal. Stig Frode Henriksen passar på att nämna de svenska vampyrfilmerna Frostbiten och Låt den rätte komma in. Båda med kyla och snö som viktiga ingredienser i skräckbygget. Den senare är en favorit även hos Wirkola:

-Jag tyckte mycket om den. Väldigt snygg och en mycket intressant berättelse.

Norge hade under 60-talet en berömd backhoppare som hette Björn Wirkola. Jag frågar om dom är släkt. Jojo minsann, hans farfar är kusin med backhopparlegenden. Men alla Wirkola som kommer från Nordnorge är släkt med varandra på nåt sätt, påpekar han.

Några tecken på att de nordiska skräckvindarna håller på att mojna syns inte. Tvärtom.
I höst kommer både Lars von Triers efterlängtade Antichrist och den norska rape-and-revenge-rullen Hora. Mikael Håfström kommer att skrämma vidare med exorcist-filmen Last rite. Samtidigt är kameralinserna riktade mot Ajvide Lindqvists andra romaner Hanteringen av odöda och Människohamn. När kristiderna är som värst växer skräcken som bäst. Det låter som horror is the future.

– Stefan Särnefält [april 2009]

Faktaruta
Namn: Tommy Wirkola
Yrke: Regissör
Född: 1979
Utbildning: Högskolan i Finnmark, filmvetenskap vid Högskolan på Lillehammer och kandidatexamen i film- och tv vid Bond University i Australien
Intressen: Film och fotboll
Läser: American Psycho, The Far Side
Lyssnar på: Metallica, Muse
Film jag önskar jag gjort: Indiana Jones-filmerna
Reser gärna: Hawaii
Filmografi: Död snö (2009), Kill Buljo: The Movie (2007), Remake (2006, kortfilm)

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: