Titel: Lollipop Chainsaw
Utgivningsår: 2012
Utvecklare: Grasshopper
Distribution: Warner Bros.
Plattform: PS3

Jaha, hur ska vi börja den här recension då? Vi testar med den här: Den japanska spelutvecklaren Suda 51 har tillsammans med Troma-författaren och regissören James Gunn skapat ett innovativt, mångbottnat och intelligent zombiespel som tar det ansvarsfulla och fysiskt påfrestande cheerleaderskapet på djupaste allvar. Som ni hör gick det inget vidare så ni får ta den där inledningen med några backar öl om ni vill stämma in i hyllningskören. Lollipop Chainsaw är ett överdrivet och plumpt spel men i ärlighetens namn emellanåt också rätt underhållande och originellt. Gillade ni senaste Duke Nukem men hade svårt med nakeninslagen så är Lollipop Chainsaw ert lir. Inte mitt. Det är nämligen inget naket alls i det här spektaklet. Bara lite pubertala skämt kring nakenheten. Jag saknade nakenheten så mycket att jag såg mig tvungen att ringa nakenjouren. Tyvärr kom jag aldrig fram.

Hur som helst. Det är lite sex men desto mer drugs & rock ’n roll i form av sinnesvidgande svamptrippar och klassiska rockdängor plus rejäla doser med lättsamt blod och splatter. I centrum står den gladlynte hejklacksledaren och high schoolstudenten Juliet Starling som älskar godisklubbor, pojkvännen Nick och att studsa runt lallande till rockmusik. En fullt respektabel syssla om ni frågar en skolkurator med dålig skäggväxt i början av karriären. När Juliet på sin 18-årsdag upptäcker att hennes skola har invaderats av blodtörstiga zombier drar hon igång sin supervassa motorsåg för att stoppa invasionen och rädda sina klasskamrater och pojkvän undan attackerna. Oturligt nog blir Nick biten men hon hittar snabbt en genial lösning på problemet. Genom att kapa skallen och fästa den runt midjan blir han den support hon behöver och de blir partners in zombieslaktning och ger sig på jakt efter killen som ligger bakom utbrottet: skolans gothare och strykpojke Swan (han har för övrigt inga som helst likheter med gängledaren i The Warriors med samma namn, reds anm). Till sin hjälp har de även Juliets festliga rockabilly-familj ska tilläggas

Man kan som ni förstår inte ha allt för höga manusmässiga krav i ett hejarklackszombiejägarlir men tyvärr är Lollipop Chainsaw för enformigt och tröttsamt och på tok för styrt och linjärt för att man ska känna sig nöjd. Man tröttnar rätt snabbt på att slasha och pom pom-stöta alla zombiehorder som kommer vrålande och det är i stora drag vad spelet går ut på. Hacka och slasha sig fram till nästa bana och bada i godisregn och Troma-skämt som inte alltid är på top of the line-nivå om man säger så. Men det kommer faktiskt lite godis som bryter av i enformigheten.

Motorsågen kompletteras senare i spelet med en chainsaw blaster som man kan blåsa bort de vrålande otäckingarna på ett effektivt och roande sätt. Annars är det inte mycket variation när det gäller vapen. Har man gjort en fin saw strike belönas man med ett fontänsprutande godiseklubberegn och regnbågsglitter i skön serietidningsfeeling. De styrda knapptrycken skapar lite roliga tävlingsmoment och man kan uppgradera sina skills och köpa godis i små Chop2shops. Köpautomater är alltid ett uppskattat inslag när man är slutkörd eller uttråkad. Problemet är att det resulterar i ännu mer jobbigt knapptryckande där man sliter med ännu mer slumpmässiga knapptryck och irriteras över att man inte lyckas kombinera attackerna på något tillfredsställande sätt.

Ett roligt inslag är minispelen där man tävlar mot zombier i sporter som basket och baseball. Jag gillade zombiebaseballmatchen bäst där man trär Nick huvud på en zombie så han kan springa alla varv medan man pepprar bort zombier från Nicks sirapslöpning. Även retroliren i Fulci Fun Center med Pac Man-monster och grejer var skoj. Bossfajterna är fantasifulla och småkrävande och gör en både sur och glad. Ungefär som på en kinesrestaurang. Fast mest glad. Påminde en del om Painkillers absurda överdrifter om ni minns det spelet. Ena stunden har man en holmgång med en vikingahövding på ett flygande vikingaskepp och andra är det flower power-zombien Mariska som ställer till trubbel (röstspelad av Saw-tjejen Shawnee Smith) – en kvinnlig killerbuddha som inte är så upplyst och fredlig som man hade önskat. Svamptrippen där man hamnar hos hackande jättekycklingar och zickzackar mellan näbbarna framför en King Crimson-bakgrund är skönt weird. Jag blev också på gott humör när Julie svingade runt i en poledancestång och lät sågen göra grovjobbet. Under de här stunderna höjer sig Lollipop Chainsaw några snäpp.

Lite zombiefilmsreferenser har man så klart droppat i spelet. Juliets skola är döpt efter zombiefilmens fader George A Romero och heter San Romero High School, en bondgård har fått namnet O’Bannon farm efter Dan the man och signore Lucio Fulci har fått ett eget spelcenter uppkallat efter sig som redan nämnts. Dialogen hade gärna fått sig en bearbetning. I bland är den rolig som när man kommer till O’Bannon-gården och Nick säger att den påminner om inspelningsmiljön i en tysk porrfilm. Men ibland blir den bara plump och motbjudande som när fienderna slänger sexistiska glåpord efter Juliet. Men sånt gör man som bekant inte ostraffat mot en uppretad cheerleader med motorsåg.

Summa kardemumma, Lollipop Chainsaw är inget för finsmakare eller Myst-fantaster men den ironiska glimten, serietidningsfeelingen och extrakittet gör det ändå hyfsat anständigt och underhållande de få timmar man lirar.

– Stefan Särnefält

[youtube_sc url=”http://www.youtube.com/watch?v=lnppVZwwI9I” rel=”0″]