0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Titel: Triangle 
Utgivningsår: 2010
Regi: Christopher Smith
Manus: Christopher Smith
Medverkande: Melissa George, Michael Dorman, Liam Hemsworth m.fl.
Helena Bjuresäter Sjöholm (2010)
Jag kommer inte ihåg varför jag tvekade att ge Severance fem masker. Förmodligen hakade jag upp mig på någon detalj. Severance var en riktigt fräsch och överraskande skräckkomedi. Jag älskade den. Därför var det en smula nervöst att betygsätta Christopher Smith igen, som då med Severance var relativt färsk för publiken. Vi får följa Jess, och för henne något obekanta vänner på en mardrömsseglats. Jadå, visst minns vi Dead Calm med Nicole Kidman och Brian de Bois-Guilbert (eller om ni så vill, Sam Neil). Förutom att de befinner sig ombord på en segelbåt, så bär Jess också på en sorg. Musiken är kanske inte lika minnesvärd som den i Dead Calm, men inledningsvis är den riktigt bra. Den är suggestiv, tränger sig på, och samtidigt ligger ett lager av rofyllt vardagsbrus över. Bruset skänker visst behag. Men behaget övergår snart i ångest. Ungefär som när den sköna känslan bryts mot dystopi i dataspelet Heavy Rain, (som undertecknad själv inte vågar spela, tittar över axeln när andra gör).
Det finns inget som känns så där helt okej med seglatsen. Inte ens från starten. Klart det blir ännu värre när de ”försvinner” in i Bermudatriangeln. De kapsejsar efter ett våldsamt oväder. Jess är säker på att hon varit på det fartyg förut som de tror kommer till deras undsättning. En déjà vu efter en annan. Och det är med ”déjà vu” som Christopher Smith sedan organiserar hela historien. Genialt. Det hela känns mycket trovärdigt. Hon måste bara övertyga skeptikerna. Men även skeptikerna känns meningsfulla i sina roller. För de försöker ändå upprätthålla någon form av vettig sans över den terror som rycker allt närmare. Fartyget är ett skräckskepp utan besättning med undantag för den mördare som finns ombord…
Smith är en skräckens mästare. No doubt. Han lyckas berätta historien i flera lager. Ungefär som att se samma händelse flera gånger, men med en ny förklaring eller aspekt varje gång. Det här är svårt att återge i ord. Det måste ses. Häri ligger filmens magiska kraft. Klippningen är briljant och växlingarna mellan tid och rum är ruskigt smarta. Vi blir chockade. Regissörer och manusförfattare som använder genrens alla konventioner alltför lättvindligt, lyckas inte med detta. Vi som känner oss hemma i skräckfilmen, är alldeles för rutinerade för det. Vi behöver något mer. Christopher Smith lyckas leverera en och annan chock. Vi kan inte förutse vad som ska hända. Han fyller ut med ren rädsla och känslan av total förvirring. Han missbrukar inte heller myterna om Bermudatriangeln. Han låter dem ligga som ett raster över berättelsen. Det är ganska skönt när vi åter får fast mark under fötterna. Åtminstone under ett litet tag…’
Vad kan man säga om Melissa Georges skådepelarinsatser då? Hon gör riktigt bra ifrån sig som huvudrollsinnehavare. Flera av er känner igen henne från Grey’s Anatomy, In Treatment eller kanske 30 Days of Night. Andra skådespelerskor som åtminstone jag kommer att tänka på, som förmodligen gjort rollen minst lika bra, eller bättre, är Linda Hamilton och Jodie Foster. Betydligt äldre än Melissa George, men det hade inte haft någon egentlig betydelse. Det hade man lätt kunnat korrigera genom att matcha åldrarna mot övriga skådespelare i filmen. Å andra sidan är det skönt med inte alltför välkända ansikten – och Melissa George håller filmen igenom. Tippar på att hon är med i varje scen faktiskt, varje sekvens utan tvekan. Det kräver sin skådespelerska. Så till sist betyget. Fem masker ska den ha.
