Rosie Gibson
Det som började så bra. Alien 3. Nådde inte upp till sina föregångare men ändå en grymt underskattad steampunkmardröm. Vad har vi sedan? Fight Club, på mångas lista över 90-talets top tio filmer, och vem kan glömma Kevin Spaceys doftgranssamlande John Doe i Se7en? Zodiac och Panic Room var över medel habila thrillers men sedan förändrades något. Benjamin Buttons Otroliga Liv var något av det segaste som någonsin skådats på en bioduk och The Social Network var också något av ett antiklimax. Så det är med bultande hjärta man sjunker ned i biofåtöljen på visningen av The Girl With the Dragon Tattoo; har Fincher hittat tillbaks till sitt ursprung eller kommer vi att få se världens dyraste Beck-film?
Vid det här laget är väl en introduktion överflödig, men vi tar det en gång till för säkerhets skull: efter en mystiskt James Bond-liknande intro får journalisten Mikael Blomkvist i uppdrag av den gamle industrimagnaten Henrik Vanger att reda ut vad som låg bakom hans brorsdotter Harriets mysteriska försvinnande för nästan 40 år sedan. Till sin hjälp har Mikael den asociala superhackern Lisbeth Salander och tillsammans upptäcker de snart en förfärlig familjehemlighet vilket leder till att de är en mördare på spåren. Kommer de hitta mördaren innan mördaren hittar dem?
Det tjatas jämt om hur dålig svensk film är och jag är oftast böjd att hålla med, men i det här fallet är den svenska originalfilmen bättre än remaken (kanske för att det var en dansk som regisserade den svenska, men i alla fall….). Den svenska vesionen hade en sorts nervig energi som TGWDT saknar och kanske också för att Rooney Maras Lisbeth faktiskt är lite mesig jämnfört med Noomi Rapaces glödande hjältinna men TGWDT sällar sig till Zodiac-facket och blir en habil thriller som är mer trogen boken.
Kanske har jag drabbats av en Milleniumöverdos. De senaste två åren har det varit omöjligt att gömma sig undan Lisbeth Salander, vare sig det är i bok, TV eller filmform, jag gillar Lisbeth men efter att ha matats med henne konstant har jag kanske sett alltihop en gång för mycket.
Men det är kul att se ett Stockholm genom Finchers ögon, en mörk dystopisk plats var man kan köpa cigaretter på fik och dessutom röka dem där, och där alla talar engelska med en förfärlig svensk brytning.