0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Titel: The Conjuring 
Utgivningsår: 2013
Regissör: James Wan
Manus: Chad Hayes, Carey Hayes
Medverkande: Ron Livingston, Vera Farmiga, Lili Taylor, Patrick Wilson m fl
Distribution: 20th Century Fox
Att James Wan är en skicklig regissör som har koll på genren behöver vi inte snacka så mycket om. Hans genombrottsfilm Saw var en svettig upplevelse och krävde en lång dusch tillsammans med någon man tyckte om plus en stor sejdel skummande öl. En tysk oktoberfest-sejdel och en jättebyst var vad man behövde för att kunna möta världen med ett leende igen. Sedan Saw har han glidit över mer till spökerier och andra övernaturligheter men inte med samma lyckade resultat även om han inte gjort bort sig helt. Men killen är helt enkelt för teknisk typ för spökerier.
Insidious var en weird men haltande spökhistoria. I The Conjuring får vi mer verklighet för pengarna men inte någon omtumlande skräckupplevelse. Baserad på verkliga händelser berättar filmen historien om familjen Perron som hemsöks av en främmande makt på sin gård i New England i början på 70-talet. Parallellt följer vi det berömda paret Ed och Lorraine Warren som specialiserat sig på paranormala fenomen. När Warren får höra talas om Perrons hemsökelser tar man sig an caset. Paret Warren är mest känt för sin inblandning i Amityville-fallet som de ger sig i kast med några år senare och det finns givetvis många likheter med Huset som Gud glömde (en av de bästa svenska filmtitlarna f.ö. – kanske rent av den bästa).
Det är en klassisk och på många sätt också en engagerande historia som bitvis är kuslig men långt från så kuslig och skrämmande som det snackats om på vissa håll. Wan trycker på de rätta knapparna och vet hur man riggar upp scenen men det blir lite för slipat och välregisserat i mina ögon och öron. Han gillar mer smällande dörrar och smarta överraskningstricks än att jobba upp den för genren så livsviktiga atmosfären och stämningen. Det blir för tryggt och för lite obehag i magen.
Barn är perfekta att använda för att glänta på dörrarna till helvetet eftersom de har tillgång till de osynliga verkligheterna och kan kommunicera naturligt med den andra världen. Och det blir givetvis djävligt otäckt när de dras in i djävulens klor. Men här blir det mest barnsliga kurragömmalekar och familjens utsatthet faller i skymundan när paret Warren stormar in med sin spökutrustning som någon slags Ghostbusterfixare. Det spårar inte ur på det sätt man vill. Men jag är jävligt svag för Wans känsla för gamla leksaker som kommunikationskanaler till den andra sidan.
Men som tur är har vi en stark skådespelarkvartett som ger allt de har. Och det räcker en bit. Patrick Wilson/Vera Farmiga och Lili Taylor/Ron Livingston gör utmärkta porträtt av paren Warren och Perron. Office Space-hjälten Ron Livingston ser vi inte varje dag i 70-talsfrilla och Jan Sparring-polisonger. Den killen går helt enkelt inte att sluta älska. Här visar han att han inte bara kan ge fan i att printa ut TPS-rapporter utan även ta sig an en svår familjesituation med både äran och polisongerna i behåll. Vi behöver alla en Ron i oss som brinner som en trotsande låga i vårt källarmörker.
– Stefan Särnefält
[youtube_sc url=”http://www.youtube.com/watch?v=ejMMn0t58Lc” rel=”0″]
