0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Resident Evil 3D: Afterlife
Utgivningsår: 2010
Regi: Paul W.S. Anderson
Medverkande: Milla Jovovich, Ali Larter, Wentworth Miller m.fl.

Jonas Danielsson (2010)
Alice är tillbaka och det med mord i blicken. Hon söker i inledningen upp Wesker i ett tokbevakat högkvarter under jorden i Tokyo. Eftersom Alice och Wesker är högintelligenta genetiskt förbättrade varelser blir förstås kampen übermenchcrazy. Efter att Wesker och Alice brottas på ett flygplan störtar de mot en säker explositionsdöd – speciellt ödesdigert känns det eftersom Wesker injicerat lite specialgenetiskt material som fråntar Alice sina T-virusförhöjda egenskaper. Sedan går jag och klagar på att 3D:n är lite feljusterad och orsakar en mindre ”ghosting”. Det är såklart smått förödande för detaljrika effekter men funkar ändå på de stora. Men, men. Det visar sig att det inte GÅR att justera utan att tillkalla en specialist från Norge?!?! Denna digitala teknik har onekligen sina skavanker. Så, jag går lydigt tillbaka till filmen utan att be om ersättning, jag menar jag vill ju se filmen färdigt ändå… såatt. Lurad igen med andra ord. I filmen har nästan ingenting hänt, en tid har gått och Alice lever såklart. På jakt efter överlevare beger hon sig såklart på jakt efter den mytomspunna Arcadia där mat och skydd utlovas.

Det som alltid varit problemet med Resident Evil-filmerna är att ingenting liksom är på allvar. I första filmen försökte man visserligen hålla sig ganska down to earth men det är alltid något ytligt med serien. Så också här, och kanske mer än någonsin egentligen. Efter en rätt schysst actionfylld inledning där Alice nedmonterar hela Umbrellahögkvarteret kommer en kort episod som ändå börjar kännas litegrann – hon är ensam och vet inte hur länge till hon ska orka. Men det förbyts såklart snart i mer lätthanterlig zombieaction. Och eftersom man vet vad man ska få är det ju egentligen inget fel med det. Dessutom är regnscenen i inledningen, det zombieomringade fängelset och undervattensscenerna (även om det är för få hajar) riktigt stämningsfyllda. Annars är 3D-effekterna i vissa fall apgrymma och Anderson har verkligen skojigt med mediet, som när man tror att man fått blod på glasögonen.. Men effekter gör ju inte en film, om det inte är en Fulcifilm förstås.

Sedan blir jag ändå lite störd på de där Chutulutentakelmunzombierna, oavsett om det är så i något spel eller inte. Jag tycker Resident Evil-filmerna ändå pajar zombierna genom att göra dem ologiskt springande i ena stunden för att vara konstigt avvaktande i nästa. Jag menar. Borde de inte springa fortare när de ser sitt byte än när de inte gör det isåfall? Så, det där med tentakler ur munnen pajar dem lite till. Att man sen slänger in massa referenser till spelen funkar såklart bra för fansen men jag undrar om inte den rätt snajdiga Executioner Majini känns märklig i sammanhanget eftersom den gamle yxsvingaren inte får någon introduktion överhuvudtaget. Men är man snygg så är man.

Nå. Som alla Resident Evil är det här tuggummipop fast på film. Man är lite besviken men samtidigt nöjd. Rätt uselt skådespeleri (han som spelar Wesker är verkligen sämst och kanske blivit castad pga av det gamla uppropet ”Save Resident Evil from Good Acting?) vägs upp av rätt schyssta effekter – och i det här grymma 3D-fallet är det mer tydligt än någonsin. Trean är fortfarande aningen bäst tycker jag..