0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Red White & Blue
Regissör: Simon Rumley
Inspelingsår: 2010
Skådespelare: Noah Taylor, Marc Senter, Amanda Fuller m. fl.
Distribution: Njutafilms

I efterdyningarna av Irakkriget
Den här sortens film blir lätt ett villebråd för recensenter och förståsigpåare i den lite mer pretentiösa samhälls- och kulturdebatten. Men jag ska inte gå för djupt. Jag ska göra det lätt för er. Vi klyver världen i två delar, där USA blir en del, och resten av världen blir den andra. Det räcker så.

Jänkarna är grymt bra på att leverera tv-serier på temat Irakkriget. För att nämna några goda exempel: Homeland, Generation Kill, och min favorit framför alla, Rubicon. Rubicon har ett raster av Kalla Kriget över sig, men utspelar sig i nutid och riktar in sig på politiska mål som Irak och Afghanistan.
Helt klart är att det gått tillräckligt lång tid mellan de första räderna och efterdyningarna, där vi befinner oss nu, för att kunna göra återberättelser med reflektion och analys. Konflikten är dessutom väldigt vardagsnära, det är inte länge sedan de sista amerikanska trupperna lämnade Irak. Det är också intressant hur hårt man ställer den djupt rotade patriotismen på sin spets i samtliga ovan nämnda tv-serier. Red White & Blue är också en sorts avkomma av Irakkriget.

Red White & Blue
Red White & Blue utspelar sig i Austin, Texas. Kanske är Texas för många den mest überamerikanska delstaten av alla? Whatever, men regissören Simon Rumley är britt, så det här blir på sätt och vis en europeisk tolkning av kriget, sett ur ett antal mänskliga öden. Och jag tycker han väver ihop tre amerikanska issues väldigt bra:
För det första, soldater som kommer hem från Irak, hur ska vi hantera dom? Belyses fruktansvärt rått och brutalt av Nate, (Noah Tyler). För det andra handlar det mycket om sex. Och dubbelmoralen kring sexualiteten. Erica, (Amanda Fuller), bjuder in alla män som är det minsta villiga. Men vad är det hon är ute efter egentligen? Beröring, bekräftelse, eller hämnd? Och sist men inte minst, The American Dream. Drömmen om att alla kan lyckas, och kan bli något mycket bättre än vad de är. Den drömmen porträtteras av rockern Franki, (Marc Senter).

Erica drar igång storyn, och vi får följa med henne väldigt närgånget. Vid ett tillfälle raggar hon upp Franki och hans band. Alla joinar in för sex, och för en stund verkar det trots allt handla om ren sexuell njutning. Men allt kommer slå tillbaka. Hårt.
Nate bor i samma hus som Erica, och eftersom hon har svårt att försörja sig själv, hjälper han henne till ett jobb. Nate blir förälskad i henne, och det tar på honom då Nate förefaller vara den enda som hon ratar sexuellt. Men de finner så småningom varandra på ett djupare känslomässigt plan, och hinner som bäst dela en varm och efterlängtad tröst. Filmen tar sen en våldsam vändning. Det är extremt svårt att bestämma vilken genre den här filmen hör hemma i, men ska jag ge några hintar om vart den befinner sig. Jag tycker den rör sig i gränslandet mellan Rape and Revenge filmen The Last House On The Left, (1972), och Michael Hanekes Funny Games, båda versionerna från 1997 och 2007. Perspektivet på krigsveteranen finns ju i många filmer, inte minst i alla vietnamfilmer. Men en referens som ligger närmare är ju hela tv-serien Homeland jag nämnde tidigare.

Tabun & Tuff casting
Simon Rumley lär ha haft problem med att casta den kvinnliga huvudrollen, Erica. Flera försök gjordes i Austin, TX. Men ingen kvinnlig förmåga vågade ta sig an rollen. Agenter var också skeptiska, det är en brutal story och gaget inte skyhögt. För inte tala om all ”nudity”, ty Erica är promiskuös av sig. Till slut gick rollen till Amanda Fuller. Och vilken lyckosam matchning det blev. Riktigt bra skådisar överlag.

De hyperrealistiska våldskildringarna får en stundtals att vilja stänga av faktiskt. Och det är svårt att ta sig för med något vettigt efter att ha sett en sån här film. Men en titt på några bloopers som extramaterialet bjöd på, fick ångesten att lätta lite. Filmen ligger väldigt nära fem masker, men den stannar på fyra.

– Helena Bjuresäter Sjöholm