0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Prometheus
Utgivningsår: 2012
Regissör: Ridley Scott
Skådespelare: Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron, Idris Elba m fl
Distribution: 20th Century Fox

Nyligen köpte jag Alien-boxen på blåstråle som uppvärmning inför årets film Prometheus. Alien är fortfarande ett sant mästerverk även om den på sina ställen rent tekniskt kan kännas lite ålderstigen. Stämningsmässigt är den helt briljant och magisk. Frågan man ställt sig var hur Ridley Scott skulle ta sig an förhistorien och relationen till sitt klassiska mästerverk. Tyvärr blev det mindre Alien än vad jag hade hoppats på.

Det är ingen dålig film Ridley Scott skapat men det finns flera problem och det allvarligaste är att den inte levererar det som är absolut nödvändigt i sådana här sammanhang: skräck och spänning. Mycket annat kan man ha milt överseende med men inte det som riktar in sig på magkänslan. Nu till resten av problemen. Och godbitarna.

Scott går ut hårt och har valt att göra en filosofisk resa och betraktelse över människans ursprung. Tyvärr blir det en resa som är för krånglig för sitt eget bästa. Det som funkar i den betydligt långsammare och kontemplativa 2001 – Ett rymdäventyr funkar inte i en actionsaga som Prometheus. Det blir svårt att hinna med i svängarna. Scott har bakat in Prometheus-myten med vilda new age-spekulationer om livsalstrande utomjordisk intelligens och frågor om människans vara och mål. Den här typen av filosofisk-religiösa utflykter har jag egentligen inget emot så länge man har ett starkt manus. Som i Battlestar Galactica. I en lång serie kan man dessutom dra ut trådarna och karaktärerna så det kanske inte är en helt rättvis jämförelse. Men Prometheus känns mer som ett dopat muskelberg som vinglar fram på två skakiga ben på för tunn is.

Redan själva startsträckan känns knepig och det tar ett tag innan filmen hittar sin form. Det blir lite snabba hopp och helt plötsligt befinner vi oss på rymdskeppet Prometheus som på uppdrag av Weyland Industries ska spåra upp människans skapare. Besättningen känns inte höra ihop för fem öre och man undrar hur de överhuvudtaget kommit samman. Alla verkar köra sitt eget race och man får ingen som helst team-känsla. De skönt smågnabbiga relationerna som kändes trovärdiga och äkta i första filmen är som bortblåsta här. Man tappar intresset för dem och för att vara forskare känns de också lite väl korkade. De kastar sig huvudlöst rakt in i det främmande utan att reflektera över konsekvenserna. Man kastar ut trådar som inte följs upp på ett tillfredsställande sätt. Såna prylar kan ibland sopas under mattan så länge det är bra driv i berättelsen. Men det är det bara bitvis.

Tekniskt och visuellt är det givetvis riktigt läckert även om det känns aningen sterilt med all high tech-uppvisning. Men Prometheus universum är imponerande. Det är fantastiskt när de kommer inflygande mot den främmande planeten och mullrar ut i terrängen med sina fordon och ska ner i underjorden. Där får vi också äntligen svaret på den berömda space jockeyn. Här kunde man dröjt sig kvar och skapat lite genuin skräck med klassiskt smygande i mörka korridorsystem. Men den chansen sumpas tyvärr bort.

Det bjuds dock på en del starka scener som träffar i rätt magtrakten. Scenen med de två som blir kvar och är lite tanklösa i kontaktbyggandet är minnesvärd. Noomi är involverad i en spektakulär scen som fungerar som en fin blinkning till första filmen. Hon gör sig annars rätt bra i rollen som Dr Elisabeth Shaw men kan inte jämföras med Sigourney Weaver. Hon är bäst när hon hamnar under press och går på kvinnlig råstyrka.

Man hade önskat att Ridley Scott inte hade trasslat till det så mycket utan istället riktat in sig på att göra en genuin och sammanhållande spänningsfilm eller åtminstone bjudit på en rejäl äggröra. Man hade helt klart på tok för höga förväntningar på den här filmen. Nu blev det när det var som bäst en stunds god underhållning men ingen klassiker.

– Stefan Särnefält

[youtube_sc url=”http://www.youtube.com/watch?v=ZjrwCJthKfE”]