Titel: Nightmare City
Utgivningsår: 1980
Regissör: Umberto Lenzi
Skådespelare: Hugo Stiglitz, Laura Trotter m fl
Distributionsbolag: Njutafilms
Mikael Jonsson (2008)
80-talszombierullar ska innehålla ett par komponenter för att få kallas 80-talszombierulle: det ska verkligen synas att verket är inspelat på 80-talet, den ska innehålla en stor portion humor, massor med Falu röd färg-liknande blod, tröga och småsorgliga zombies och en hel del nakna brudar som helt omotiverat droppar sina plagg och flashar yppiga 80-talsbröst. Det här är sjukt viktiga grejer som jag med min kunskap och erfarenhet i ämnet räknar upp på rak arm, så det finns såklart fler ingredienser i en zombierulle jag skulle kunna rabbla upp om jag fick fundera ett slag. Nightmare City saknar två av ovan nämnda komponenter, nämligen humor och zombies. Angriparna, som de kallas:
1. Ser inte ut zombies
2. Rör sig inte som zombies
3. Mördar inte som zombies
De hugger och mejar ner folk med automatvapen. Och typ suger blod 🙁
Det här är det största minuset med filmen, fruktansvärd dialog och jättefåniga ansiktsinzoomingar a’la långkörarserien Days of our lives är petitesser i sammanhanget när de vikigaste aktörerna i filmen är helt odugliga. Budgeten verkar dock ha varit hyfsat stor i jämförelse med andra liknande produktioner, och fotot är faktiskt riktigt snyggt bitvis. Det bästa med Nightmare City (eller ska jag säga sämsta – jag blev uppriktigt sagt ledsen av detta) är scenen där en jagad man smäller igen en dörr rakt över en angripares/zombies hand, som riktigt vrålar ut sin smärta. Det skulle fan inte en äkta zombie göra.