0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Marianne
Utgivningsår: 2012
Regissör: Filip Tegstedt
Skådespelare: Thmas Nordengran, Peter Stormare, Tintin Anderzon m fl
Distribution: Njutafilms

Det är alltid skoj med lite ny svensk skräck. Särskilt när man gräver i nordisk folklore och mytologi. Det är obegripligt att det inte görs mer svensk film som använder sig av vår gamla nordisk folktro. Finns mycket horror där att hämta. Nu har Marianne tyvärr inte särskilt mycket skräck i säcken att skrämma oss med. Omslaget är läskigare än filmen. Det är mer klassiskt svensk socialrealism med underströmmar av psykologisk skräck. Vilket ibland iofs kan vara nog så bra.

Marianne handlar om en man som förlorar sin fru i en bilolycka och som tvingas ta hand om en obstinat tonårsdotter och en nyfött barn. Han brottas med skuldkänslor och drabbas av ett sömnförlamningstillstånd där han om nätterna hamnar i gränslandet mellan mardröm och vakenhet där han får påhälsning av någon som vill honom illa. Ett dubbelliv från det förflutna flyter upp till ytan och den ovälkomne gästen tar mer och mer ta över hans liv.

Det här är egentligen ingen dålig historia som debutanten Filip Tegstedt berättar. Jag gillar berättelsens grepp och sättet han smyger in de övernaturliga inslagen i vardagslivets sorger och hemligheter och krockarna mellan vetenskap och tro. Tyvärr är Marianne alldeles för seg och långtråkig för att hålla upp intresset. Framför allt på tok för lång (1 timme och 40 minuter). Känns som den här historien hade gjorts sig mycket bättre i ett kortare format. Det blir för många utdragna och tröttsamma scener som inte tillför något och där det bara går på tomgång, som när det under flera minuter rabblas samma besvärjelseramsa om och om igen…

På skådespelarfronten blir det också en rätt påtaglig krock mellan amatörerna och de etablerade skådisarna Thomas Hedengran och Peter Stormare som står på stabil mark. Det blir rätt styltigt och stolpigt i dialogen emellanåt även om det finns en bra kemi mellan far och dotter som driver berättandet framåt på ett naturligt sätt. Men vi får faktiskt en del smaskigt godis. De hallucinatoriska mardrömsscenerna är både skrämmande och suggestiva med ett fint kameraarbete. Här hade man kunnat tryckt på lite mer och drivit upp tempot och nerven i berättelsen. Som sagt, i ett kortare format tror jag den här historien kommit bättre till sin rätt.

– Stefan Särnefält

[youtube_sc url=”http://www.youtube.com/watch?v=aL9P_elnlp8″]