0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Titel: Låt Den Rätte Komma In
Utgivningsår: 2008
Regissör: Tomas Alfredson
Skådespelare: Kåre Hedebratt, Lina Leandersson, Per Ragnar m fl
Distributionsbolag: Sandrews Metronome
Stefan Särnefält, 11 år
Så kom den då äntligen. Årets mest uppskjutna vampyrfilm. Och efterlängtade. Festivalbesökare runt om i världen har ju redan kalasat klart på den rätte för länge sen. Något som suttit som en spetsig gaffel i ögat på en blåögd svensk. Jodå, fattar nog att Halloween är ett kommersiellt bättre tillfälle för vampyrskräck. Men jag tyckte den redan kändes mogen efter Göteborgsfestivalen i januari. Men den som väntar på nåt ont… Strunt samma. Hur var den då? Riktigt bra. Inte riktigt bra för att vara svensk. Utan en riktigt bra film. Dom som kräver lemlästning på löpande band och torterade och skrikande tonåringar kommer dock morra som kastrerade katter. Det här är mer en kärleksfilm än en skräckfilm. Men definitivt inte oläskig.
Dom som läst boken vet redan att den handlar om den mobbade 12-åriga pojken Oskar som bor med sin ensamstående mamma i Blackeberg. Farsan är glad i flaskan men ställer upp så gott han kan på sitt sätt. Efter ett brutalt mord som försätter omgivningen i chock stöter han på den nyinflyttande vampyrflickan Eli. De utvecklar sedan en högst ovanlig relation.
Eli bor med den mystiske Håkan, spelad av Per Ragnar, som tejpat för alla fönster med kartongpapp så att inte dagsljus ska sippra in. I boken en ruggig pedofilfigur som fungerar som medhjälpare och beskyddare för Eli. I filmen har pedofilkopplingarna plockats bort. Tyvärr har också hans besinningslösa härjande tonats ned. Det första mordet är annars filmens ruskpeak. Per Ragnars kompetens som blodförsörjare är dock aningen darrig. Han blir alltid upptäckt och fabblar bort sig och blir uppstressad. Hans villrådighet känns på nåt sett väldigt svensk och helt rätt. Jänkarna skulle förvandlat honom till slaktarproffs.
Det är på tok för lite av Per Ragnar i filmen. Förmodligen ett medvetet val för lyfta fram relationen mellan Oskar och Eli skulle jag tro. Men mer Ragnar skulle göra det mer spännande. När han får halva ansiktet bortfrätt av syra och ser han sjukt scary ut. Två tummar upp för make up-jobbet. I boken fortsätter han härja och i det tillståndet måste man fan låta karln få fria tyglar ett tag. Att bara se Per Ragnar dricka ett glas mjölk på ölsjappet är otroligt uppfriskande. Läskigt och komiskt på samma gång. En directors cut med en halvtimme extra Per Ragnar, tack!
Men fokus ligger som sagt på Eli och Oskar och deras kärleksrelation som är gripande och rörande i all sin tafflighet. Oskars utanförskap i skolan, hans sköna tv-rutsfrisyr (hade en likadan och nån tyckte jag såg ut som en tv-ruta i den) och det trasiga förortslivet fördjupar relationen. Ja, kanske inte tv-rutsfrisyren. Eli blir det stöd Oskar saknar. Efter den inledande stolpigheten i dialogerna blir dom snabbt varma i kläderna. Hennes plötsliga uppdykande på klätterställningen i kvällsmörkret vid första mötet är effektfullt. Dom är fantastiskt bra. Liksom a-lagsgänget. Elis kuttrande, hennes djuriska attacker och sprinterlopp på husväggarna skrämmer lika mycket som hennes kroppskalla beröringar värmer.
Måste också nämna den på stället gymnastiserande gympamajen i minimal strängmusche. Vem nickar inte igenkännande åt en sån trapetskonstnär i tubsockor som understryker vikten av att hålla rätt på stegräkningen i löpträningen samtidigt som han med visselpipan försöker hålla klassen vid gott mod. Mobbarna är dock lite väl tama och deras straff känns därför oproportionerligt stort i slutändan.
Fotot i filmen är ursnyggt från första bildrutan. Snöflingorna som faller i den mörka förorten. Filmen glider fram magiskt nästan som en ljudlös släde över snön. Allting är iskallt och det är ofta påfallande tyst. Vit snö blandat med rött blod var redan en vinnande formel i Frostbiten. Och den tidiga 80-tals estetiken och stämningen prickas in bra (men kanske påminner mer om sent 70-tal). Men som tonåring under den perioden hade jag hellre sett Ebba Grön och KSMB än Gyllene Tider och Secret Service på skivtallriken. Men så mycket hårdhet hade kanske inte filmen klarat av. All you need is love.