0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Titel: Hansel & Gretel: Witch Hunters 
Utgivningsår: 2013
Regissör: Tommy Wirkola
Medverkande: Gemma Arterton, Famke Janssen, Jeremy Renner m.fl.
Distribution: SF Film
Redan när det viskades bland genrenördar om Tommy Wirkolas parodiska Kill Buljo syntes det att regissören hade stenkoll på den här typen film. Inte bara genom stiliga paralleller utan hur det liksom strålade av genuin kärlek till genrefilm. När Död Snö (2009) sedan landade som en odöd bomb i en zombieälskares knä var jag först tveksam. Å ena sidan, springande zombier – vad tycker man om dem egentligen? Å andra sidan, snö är ju geni! (något som även exempelvis The Thing, Kallt Byte och Ravenous bevisar). Å ena sidan, Evil Dead-ripoff i en stuga, inte särskilt spännande men å den där andra sidan igen: nazistzombier i fjällen! Sådär höll en på. Fram och tillbaka – men att Wirkola realiserade barndomens drömfilm var det inte tu tal om. Vafan! Snö, blod och zombier. Det kan knappast bli bättre. Men det kunde det faktiskt.
Hansel & Gretel Witch Hunters inleds på välbekant mark även om en anar att någon twist är i görningen. Hans och Greta lämnas helt enkelt i skogen av sin pappa. Vilsna hittar de ett hus gjort av godis och därinne en fruktansvärd häxa som vill föda dem feta för att sedan glufsa i sig dem. Men barnen är inga dumskallar och snart brinner häxan själv i sin ugn. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Eller? Knappast. Hans och Greta växer nämligen upp till mycket kompetenta häxdräpare. Det här är historien om dem.
Att ta gamla sagor och skruva till dem är inte precis en ny filmfluga. Otaliga är väl versionerna av Rödluvan eller Kung Arthur. Men att behandla dem med total avsaknad av respekt för grundmaterialet är relativt nytt i västvärlden. Och självklart är det en norrman som Tommy Wirkola som står bakom produktionen. Självklart säger jag eftersom det på senare tid, tack vare en vidlyftig norsk filmpolitik, kommit en generation norska filmare som vågar tänja på gränserna. Till skillnad från Svensk filmproduktion verkar de kreativa filmskaparna få utvecklas bortom producenters inblandning. När Wirkola så kommit till internationell film verkar friheten fortfarande vara hans.
Det som gör att Hansel & Gretel Witch Hunters blir så ofantligt skön är att Wirkola helt struntar i att över huvud taget upprätthålla någon autentisk känsla. Folk pratar som de vill utan att behöva tänka på accenter eller tidstypiska uttryck; är någon tysk en ”motherfucker”så är hen helt enkelt det. Här blandas mustiga tavernor med modernt slang och kulsprutor med modiga troll. Att Wirkola dessutom förlitat sig starkt till traditionell sminkning visar en fingertoppskänsla många genreregissörer faktiskt tycks sakna, eller inte orkar bråka om(?). Corpse paint och lösnäsor räcker jävligt långt om en vet hur att handskas med dem. Häxorna är som hämtade ur vilket norskt svartmetallband som helst som skändar kyrkogårdar till frukost. Att de till och med lyckas behålla sin svarta ondska när de hanterar sina kvastar är ett säkert tecken på klass! Försök själv att filma folk som flyger på pinnar och få det att verka hotfullt….
Famke Janssen är också perfekt i rollen som den onda överhäxan. Jag känner att jag på något vis saknat henne ända sedan genregenombrottet Lord of Illusions (Clive Barker 1995) även om hon också är som skuren som Jean Grey i X-men-filmerna. Med pondus skådespelar hon ihjäl de rätt tråkiga huvudpersonerna och blir på något sätt beviset för den gamla devisen att de onda karaktärerna är jävligt mycket mer spännande.
Hansel & Gretel: Witch Hunters är totalt vansinning, ibland buskis, överdrivet, groteskt, löjligt och alldeles alldeles underbar. Det är exakt den här injektionen av respektlös galenskap action- eller skräckgenren behöver och som länge gapat som ett tomt hål i vårt träiga lands urvattnade bioutbud.
– Jonas Danielsson
[youtube_sc url=”http://www.youtube.com/watch?v=mAzqMhVHh0c” rel=”0″]
