0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Titel: Ed Gein – The Butcher from Plainfield ![hockeymask](http://www.rysarnytt.se/wp-content/uploads/2011/01/hockeymask1.jpg)
![hockeymask](http://www.rysarnytt.se/wp-content/uploads/2011/01/hockeymask1.jpg)
![hockeymask](http://www.rysarnytt.se/wp-content/uploads/2011/01/hockeymask1.jpg)
Utgivningsår: 2007
Regissör: Michael Feifer
Skådespelare: Kane Hodder, Shawn Hoffman m fl
Stefan Särnefält (2007)
Det har gjorts några filmer om den enstöriga kannibalen Ed Gein (vilka jag inte sett) som på 40- och 50-talet både grävde upp kvinnolik och mördade kvinnor vars kroppsdelar han antingen åt upp eller gjorde sjuka prylar av. Bland annat sydde han upp kläder av hudarna för eget bruk och använde dödskallar som skålar. Hur många han mördade tvistar de lärde. Någon massmördare verkar han dock inte ha varit. Hans patologiska relation till mamman skildras i Psycho men Gein har även fungerat som förebild till Buffalo Bill i När Lammen Tystnar och Leatherface i Motorsågsmassakern.
Några Himalayaförväntningar hade jag inte inför den här Ed Gein-filmen. Snarare räknade jag nog med ett rejält magplask. Den ”stumme” stuntkillen Kane ”Jason” Hodder som Gein låter som ett rejält blindskott av regissören. Tror inte Hodder gjort någon riktig roll utan mask. Men jag måste faktiskt ge mig en smula, både filmen och Hodder överträffade förväntningarna. Hodder lyckades med konststycket att leverera replikerna utan att man fick skratthicka. Likheterna mellan bjässen Hodder och den verklige Gein är väl inte direkt påfallande, men Hodder överraskar i sin återhållsamma spelstil.
Någon biografi över Gein bjuds det tyvärr inte på och det känns som Feifer skarvar en del. En av svagheterna med filmen är att Gein blir lite av en bifigur i handlingen vars historia och galenskap faller ur ramen till förmån för den spanande polisens privatliv. En mindre psykologisk djupdykning bör man kunna begära av en Ed Gein-rulle. Lite av Lewisreklamen bildspråk som fanns i remaken av The Texas Chainsaw Massacre går trist nog igen även här. Men Feifer väljer klokt nog att undvika frosseriet i blod-och kroppstympningsscener som lätt dränker den bästa horrorrulle. Det här är en lågmäld och återhållsam rysare men som varken saknar stämning eller spänning. Och sen är det ju alltid skoj att gå direkt till ”originalen”.